Att färdas på alla dessa vägar....

Oj, jag ser att det är länge sedan jag skrev på bloggen. Det har varit så mycket de sista sex veckorna, Många och långa resor.
Mitt liv är en lång, lång resa, att resa tycks ha blivit mitt livsmotto! Att komma fram till målet, att uppleva mötena med alla olika sorters människor är resan värd. Men också under resorna möts man och skiljs man.
Som när jag åkte till Dar es Salaam för att flyga vidare hem till Sverige i början av augusti. Vi kom fram till en svår bilolycka där troligen ambulansen tagit de svårast skadade, men det fanns två kvar, så vi tog dem i min bil och lämnade dem vid närmaste sjukhus. Den som var minst skadad av de två bad högt och oavbrutet för sin vän som var allvarligare skadad. Här behöver man Guds hjälp i allt. Verkligen behöver.

Sedan gjorde jag den långa flygfärden till Sverige och efter bara några dagar med tåg till Sigtuna och Södertälje på seminarier. Inte heller det var resans slutmål, men där fick jag möta gamla och nya vänner, lyssna och lära mig om hur människor har det i andra länder.



Efter en alldeles för kort tid i Sveriges sköna land och tillsammans med familj, släkt och vänner, reste jag tillbaka till Tanzania tillsammans med tre studenter från Katedralskolan Växjö. Deras första vecka spenderade de på sin vänskola i Kidugala. De fick delta i skolans alla aktiviteter och undervisning, men också uppleva uppror från eleverna gentemot ledningen, ett uppror som tog sig i uttryck i en anlagd brand i sovsalarna. Chockerande för alla på skolan, men mest för dem som blev av med alla sina ägodelar. Tack och lov att ingen kom till fysisk skada.

  


Nästa resa, 600 km t o r, gjorde jag förra veckan till Malawi-sjön för att delta i seminariedagar för Konde stift. Där var ett 25-tal "vitingar" från Tyskland, USA och Sverige och ett 25-tal tanzanianer från stiftsledningen Vi samtalde om erfarenheterna runt partnerskap och vänförsamlingar. En intressant vecka!

    

Nu är jag "hemma"  och har ingen längre resa den här veckan. Laddar upp för nästa veckas resor till Iringa och Dar es Salaam. Ja, mitt liv är en lång resa, jag har inget emot det, för under färden lär jag mig att inte vara rädd för det okända. Ibland tycks det som där inte finns någon väg att färdas på, inte ens en liten stig. Men då tröstas jag av orden från någon vis person i Brasilien;
"Vandrare, om det inte finns någon stig där du går, blir den väg du går en stig".

Så är det också i förhållande till det jag gör. Det finns inte alltid en upptrampad stig att vandra på, men jag tror på att börjar någon vandra så blir det en stig även för andra.

Vad kör en kyrktupp i Makambako?

Jag vet att det är varmt sommarväder i Sverie nu och jag unnar alla semesterfirare allt det sköna! Här i södra Tanzania är det vinter! Jag går med raggsockor, fleezetröja, varma sjalar och önskar jag hade tagit med mig vantar hemifrån. Det är inte bara jag som tycker att det är kallt. Folk klagar, de kan inte minnas att det varit så kallt i mannaminne.

  

Träden har inga löv och det blåser snålt runt knutarna. Och är det inte en tomtenisse som står där utanför kyrkan, den kyrka som har en kyrktupp? Jo, kan man tänka sig!



Hur kommer det sig att det står en kyrktupp där på kyrktaket i Makambako? Jag har frågat folk om de vet inte varför tuppen finns där och vem som satte dit den. Ingen vet något. Det blir till att försöka hitta någon förklaring, för jag har inte sett kyrktupp på någon annan kyrka någonstans.

Det finns annars mycket aktivitet och värme bland människor. Här i Makambako har man startat en studiecirklel för prästerna och deras fruar i distriktet. En studiecirkel i hur man tar hand om och sköter en ko.

  

Prästerna i den lutherska kyrkan i södra stiftet har väldigt dålig lön, bara 40 000 Tsh/ mån, ca 210 kr. Vem kan klara sig på en sådan lön? Så alla måste ha flera inkomstbringande sidoverksamheter för att kunna klara livhanken och t ex betala för sina barns skolgång.
Så att få gå till "kobanken" och få en ko mot att ge bort en kalv av honkön är ett fantastiskt tillfälle att få dryga ut ekonomin. De får dessutom näringsrik mjölk till sina egna barn, förutom att de kan sälja till grannar och bekanta och få ihop en ansenlig summa på några år.



Det gäller dock att lära sig så mycket som möjligt om ko-skötsel så att den mår bra och ger valuta.

En helt underbar söndag!

Förra veckan var jag ute och åkte igen. Högt upp i bergen på minst 2500 m höjd. Vi skulle samlas igen, mina fem co-partners och jag för att ha sammaträde, samtala om hur relationerna fungerar, de som satt igång. Tänk så vackert det är när man kommer upp så där!



Sammanträdet vart bra, men resan hem nerför berget med över hundra hårnålskurvor, smala och där det stupar tusen meter ner i stup alldeles vid vägkanten. Här är det inte tal om räcken eller så. Bara en stor bön om att bromsarna och styrfunktionen på bilen ska hålla hela vägen ner. Det tog på bilens krafter, det gjorde det!! Och vi som satt i bilen, vi var rätt slaka, vi också när vi kom fram till asfaltsvägen.



Lördagen ägnade vi, mina "tanter" i köket och jag, till att förbereda söndagens utflykt. Vi lagade mat till ett helt kompani, jag ville nämligen ta med mig alla som jobbar hos mig och deras familjer ut på picnic i naturen, bara för att ha det trevligt. Hade hört talas om ett fint ställe, en stor sten som man kunde klättra upp på.



Söndagmorgon packade vi bilen full med mat och folk och åkte iväg. Efter en timmes körning kom vi fram till byn där vi skulle svänga av, men först måste vi få tillstånd av byäldsten eftersom området betraktas som naturreservat. Men han som skulle ge oss tillstånd var inte hemma och hans vikarie hade tandvärk, så vi åkte hit och dit i byn och letade efter någon som kunde utfärda tillståndet. Till slut hittade vi rektorn för grundskolan i kyrkan, och han hav oss villigt tillstånd, under förutsättning att han fick följa med. Och det fick han ju.

Vilket ställe!


Och vilken utsikt!
Här vandrade vi omkring och beundrade den otroliga skapelsen innan vi satte oss och åt middag.



Sedan lekte vi en stund, lite svenska sällskapslekar, som de skrattade så gott åt! Bara för att vi skulle få
röra på oss, men också för att slappna av och bara få skratta tillsammans.



Och skratta det gjorde vi! Dagen gick för fort och snart var det dags att återvända hem. Hela vägen hem sjöngs det för fulla halsar i bilen, glädjesånger så långt jag förstod. Ja, det var en glädjens och tacksamhetens dag och tänk att jag fick vara med!


Utvärdering, bröllop och insamling.

UTVÄRDERING!
Förra veckan träffades vi i mitt hus över en kopp te och svenska bullar, för att göra en utvärdering av konfirmandlägret. Det var fortfarande lov och ungdomarna hade tid att komma.
Stämningen var glad och uppsluppen och det gick lätt att prata. Minnen från lägret kom upp och det gav upphov till skratt och glädje.


Det visade sig att de redan gjort en utvärdering, och nu ville de samtala fritt omkring den. Det som berörde mig mest, var deras tydliga önskan att få mer tid till att sitta ner i lugn och ro och samtala om hur det är att vara ung i en annan världsdel.
- Istället för presenter, som ändå går sönder, skulle vi som gåva uppskatta att få sitta ner och samtala om hur det är att leva som ung i Sverige. Vi skulle vilja veta om era svåriheter, era utmaningar och det goda livet, sa de.
Tiden för lägret var alldeles för kort, men trots det uppskattades besöket oerhört av alla, och man ser med glädje fram emot nya läger,

I lördags var jag på bröllop!
Det var roligt men väldigt rörigt. I Sverige hade ett sådant bröllop varit rena katastrofen. Men folk hade kul och inte en enda rumpa höll sig stilla när musiken spelade, och det gjorde den  både under vigseln och på festen efter.



Bara brudparet ska se ut som sju svåra år! Det är sed.
Plötsligt när det var dags att skära av bröllopstårtan och de närmaste hade fått sina bitar (det är bara närmaste familjen som får smaka, alla 150 andra får titta på) blev jag utsedd att vara brudgummens mormor. Jag blev kallad att gå fram för att matas med en bit tårta, så nu gällde det försöka dansa som de, men ack! så stel man är som svensk! Nog för att jag har en rumpa att svänga på, men få den att svänga! Det är en annan sak!
Sedan efter tänkte jag att på en och samma dag hade jag hunnit bli åtminstone 80 år gammal, för att kunna vara brudgummens mormor, riktigt så gammal känner jag mig inte, men där hedrades jag med att kallas mormor!

INSAMLINGAR



Söndagen spenderade jag under det här tillfälligt uppsatta solskyddet, först för att delta i en gudstjänst och sedan i en insamling till ett bygge. Man samlar folk då och då och har tävling i hur mycket man kan ge. Då ska alla veta på öret hur mycket man ger och de som är generösa får ju väldiga applåder. Inte svenskt precis! Vi vill ju absolut inte att folk ska veta vad eller hur mycket vi ger. Det kändes svårt för mig, usch så svårt. Vad ska de tycka? Ger hon för lite?
Men insamlingen var för att kunna avsluta byggnationen av en stor aula som församlingens kör har som projekt.



Den byggnationen påbörjades 2004 och som för många andra byggnader tar det lång tid att slutföra pga att pengarna plötsligt tagit slut. Nu behövde man 70 miljoner Tsh för att kunna bygga färdigt, och i söndags fick de in 9 miljoner shillings, vilket är ca 50 000 kr. Inte dåligt med tanke på att de flesta som var där var vanliga bönder, barn och ungdomar.


Bönderna gav vad de hade, majs, solrosfrön, tuppar och höns och t o m en stor getabock! Men så var där ju en del högt uppsatta politiker inbjudna och de gav generöst både 1 miljon och 2 miljoner. Så nog är de duktiga på insamlingar allt!

Konfirmandläger i Njombe

De två senaste veckorna har varit intensiva, men väldigt roliga! Spännande att se hur svenskar och tanzanianer som aldrig träffats tidigare integrerar med varandra.


Amanda och hennes kompis Ester


Anton och Thorath


Sara och Christina

Kanske var det inte helt enkelt att från början förstå varandras engelska brytning, men allteftersom tiden gick blev det lättare. Lektioner, lekar, sånger, danser, måltider, andakter, sömn, glädje och magont delades intensivt med varandra under en veckas tid.



På midsommaraftons kväll avslutades lägret först med en fotbollsmatch som slutade 1-1 och sedan efter kvällens festmåltid med små grodorna runt en mini-midsommarstång.



Kvällen avslutades med en allmän presentutdelning, alla fick en present var, som minne från en för alla oförglömlig vecka.





Eddie får en snygg batikskjorta.

Så avslutades lägret med ett dygn i Mikumi National Park, där konfirmanderna fick uppleva den storslagna naturen och savannens vilda djur. Att betrakta solnedgången och reflektera över dagens händelser gjorde att upplevelserna blev starkare.







En fantastisk vecka! En väldigt intesiv vecka för de fantastiskt duktiga ledarna som förtjänade skönt horisontalläge i solen sista dagen! Ni är diamanter värda, Sussie, Tobias och Gabriella!





Resa, Nationaldag och lite semester...

Lång och avkopplande resa till Dar es Salaam denna gången, eftersom jag slapp att köra själv. Kunde njuta av utsikten och allt vackert utmed vägen. Upptäckte en hel del som jag inte sett förut när jag kört själv.



Vackra, mystiska Baobaob träd, t o m så stora att folk bor i dem. De har tappat alla bladen nu, torrtiden är på ingående.



En dag ska jag skriva en betraktelse över cykelns roll i det här landet, det är ganska otroligt vilka laster en cykel kan ta. Nästan alla har en cykel och ofta ser man inte cyklisten för all last.



Första gången jag också kunde vara med på svenska flaggans dag på svenska ambassaden i Dar es Salaam. Det är ju inte precis så att man svänger ner 1400 km t o r till Dar när man får inbjudan till "gardenparty" precis. Men nu när jag ändå var i "stan", tyckte jag att det kunde vara trevligt. Hade föreställt mig att det skulle vara en massa svenskar där och att det var svenska språket som gällde. Men där var en hel del annat folk, fint folk från ambassader och konsulat, så det blev engelska hela kvällen.



  

Ambassadören höll ett tal, hans familj står vid sidan om, och sedan sjunger alla två nationalsånger tillsammans, den svenska och den tanzanianska. Fast den svenska var svår för många. Alldeles för många svåra uttal! Så det blev ett fåtal svenska försagda röster som sjöng.

En veckas semester har jag och passar på att läsa och skriva, sola och sova, bada och blogga, promenera och plugga swahiliord, alltså sånt man vill göra på semestern.



Favorit är dock att sätta sig på stranden klockan 06.30 på morgonen och betrakta soluppgången. Att utvilad och frivilligt gå upp och fånga dagens första strålar....

Songea....vännerna till dem i Söderköping.

I torsdags åkte jag 24 mil rakt söderut från Njombe för att hälsa på vännerna till en kvinnogrupp i Söderköping. Åhh.... så jag önskade att de varit med, gruppen från Söderköping. 25 kvinnor hade tagit ledigt från sina ordinarie åtaganden och arbeten för att komma och samtala om vänrelationen med Söderköping.
 
image172

När vi kom dansade de och sjöng välkomstsånger så att jag blev rörd! Vi bjöds på enkelt fika med popcorn och under tiden droppade kvinnorna in. Den ena vackrare än den andra, kvinnor av olika stammar, och när alla 25 hade kommit, började samtalen.

image178


De hade massor av funderingar. Hur gör vi i Sverige med alla våra föräldralösa barn? Bor de på barnhem eller tar släktingar hand om dem? Hur gör vi med änkor, änklingar? Vem tar hand om de fattiga? Hur kommer det sig att vi är så rika i Sverige? Varför lämnar vi de gamla på hem för gamla när vi är så rika? Varför går inte ungdommar i kyrkan? Hur svarar man på det så att det blir förståligt?

image177

Själva tillverkar de olika sorters hantverk varje gång de träffas för att sedan kunna sälja och få in pengar till föräldralösa barn, till änkor och änklingar och till andra behövande. De är skickliga på sitt hantverk. En del tillverkar rosellajuice, där man anväder en slags hibiskusblomma som man torkar och kokar saft på. En del tillverkar stråmattor, en del drejar grytor av lera, och andra broderar och syr eller färgar batik. Allt säljs och man får in en hel del till den diakonala verksamheten i församlingen.

image176

image179

De var så klart väldigt glada över att de fått ett brev från sina vänner i Söderköping och hade redan besvarat brevet. Deras högsta önskan är att en dag få träffa sina vänner och vill gärna att de kommer och hälsar på. Så sa de att de ska be Gud om att denna önskan ska bli uppfylld, för vad är värdefullare i livet än att ha vänner och att få sina vänner som gäster. Och så skickade de med några gåvor till Söderköping.
Tillsammans åt vi sedan en festmåltid innan det var dags för avskedstal och återresa till Njombe.

image180

image181

De ställde sig i sina smågrupper, när jag skulle åka. De har likadana kläder, vilket ska visa att de har olika uppgifter. Den ena gruppens uppgift att be för alla behövande barn, änkor, fattiga och fångar. Den andra gruppens uppgifter att be för andra länder och att hjälpa stödja varandra i svårigheter och bekymmer.
Jag måste säga att det var ett gäng starka, duktiga kvinnor jag fick möta, kvinnor som haft och har mycket att kämpa med i livet, precis som alla kvinnor har runt om i världen.





Tillbaka igen!

Är nu tillbaka i Tanzania och Njombe efter två intesiva månader i Sverige. Så roligt det har varit att träffa familj, släkt och vänner de få stunder jag var hemma. Lika roligt har det varit att träffa alla trevliga människor och inte minst de som är intresserade av att bygga relationer med människor här. Den första tiden i Sverige gjorde kung Bore sitt intåg men en massa snö. Jag som trodde jag hade missat vintern!


image171

Från mitt kontorsfönster hade jag den här utsikten ett antal dagar runt påsk. Det är vackert, men jag hade verkligen sett fram emot promenaderna i den småländska skogen, där det på våren luktar så underbart av tallbarr och gran. Skogspromenaderna fick jag, fast senare, de sista veckorna i april.

image167

Reste en hel del i Sveriges avlånga land för att träffa folk och informera. En tidig morgon när jag skulle ta tåget från Vimmerby, mötte mig denna underbara soluppgång. Det såg ut som om solen ville sätta hela jorden i brand!

Väl i Dar es Salaam kontaktade jag en person som jag fått mig rekommenderad som chaufför. Han var redo att börja arbetet med att följa med och köra till Njombe direkt. Vi fick problem med fläktremmen och bytte den. Då slutade AC:n att fungera och det hjälpte inte mycket att ha fönstren öppna.

image168

Där står chaffören och försöker förstå, men kan inte så mycket. Själv är jag ju ingen specialist på bilmotorer precis, så man måste ju lita på folk. Den här gången blev jag dock lurad. När vi kom hem till Njombe hade den nya fläktremmen gått sönder totalt. Så det blev att köpa en ny igen!!

Huset och husdjuren mådde bara finfint, även om de sprang o gömde sig för mig när jag kom. Men nu är jag populär igen, jag hade med mig hund- och kattgodis från Sverige, och det är inte illa när den enda födan är ugali kokt med småfisk.

Husdjur som jag inte gillar att ha inomhus är vandrarmyror. De är ena fulingar och kan både döda och äta upp allt i sin väg.


image169

Här kommer de i militärisk ordning in i mitt kök och har attackerat mat av något slag. Sådana får man passa sig för. Nu har vi använt en flaska gift för att bli av med dem både i huset och i trädgården. När det gäller myror är jag inte generös alls. Denna veckan har jag heller inte varit miljömedveten.

Jobbet är i gång och bl a har jag hunnit hälsa på i en skolklass som nu fått brev från sina kompisar i Sverige. De hade lunch när jag kom och övade sedan på att marchera på led. Påminde mig om myrornas skicklighet faktiskt.

I morgon ska jag överlämna breven från de svenska konfirmanderna till kompisarna här. Det är bara en månad kvar innan de kommer hit för att ha konfirmandläger tillsammans.

image170

Det ska bli roligt att se hur det går att bygga vänrelation, när man inte är så haj på engelska. Min erfarenhet är att det brukar gå väldigt bra om omständigheterna är de rätta. Och det får vi hoppas att de blir.



Dans med gryta och punktering....

Den här veckan har jag varit i Iringa Stift, 20 mil nordost om Njombe. Sammanträden och besök i flera byar och församlingar för att träffa människor som ska starta vänrelationer med folk i Sverige. Som alltid sluter det upp en massa människor och som vanligt är de väldigt välkomnande och glada. Så glada att de kan börja dansa av pur glädje och lycka!

image159

Efter några timmar tillsammans med de här glada människorna fortsatte vi vidare till Kising´a by och det var tur att det inte regnade den dagen och att vi hade en stark Landcruiser att åka i. Det var inte E4 precis.

image160

Vi kom fram och även där var det en hel del människor som lämnat sina arbeten ute på majsfälten för att sluta upp och umgås med oss. Där fick jag uppleva något som jag inte sett tidigare. Istället för trummor användes en upp-och-ner-vänd gryta som greppats mellan fötterna och så hoppade hon i takt och ljudet som skapades av detta var helhäftigt!

image161

Barnen här var också så stillsamma och söta, de funderade nog på vad det var som stod på, men ville inte gå ut och leka ifall de skulle missa något kul.

image162

På vägen tillbaka till Iringa fick jag min första punktering! Säkert inte den sista. Men kan ni se mig klättra upp på taket på den stora Landcruisern, skruva loss reservdäcket, lyfta ner det, ta av det trasiga och byta däcket?
Nej, det kan inte jag heller och som tur var kom det folk som var villiga att hjälpa oss. Jag vet nog hur man gör, men ha styrkan att göra det vet jag inte......

image163     image164

Sådan hjälp som finns och bara kommer förbi, kallar jag för änglar. Här ser ni dem. Solen höll på att gå ner och vi hade inte långt kvar, så vi hann hem innan mörkrets inbrott. När jag la mig senare på kvällen, kände jag mig så glad och tacksam över att få vara med i de här sammanhangen.


Det finns inget som gör mig gladare.....

.....än barn. Den här veckan har jag bl a hälsat på i en skola, i en konfirmandgrupp och i en söndagsskola. Barn är bara helt underbara och jag blir alltid glad av att träffa dem.

image150      image151

Och så glada barnen blev av att jag tog lite kort på dem! Det här en privat engelskundervisande skola. Barnen har det bra här, men det är bara de för de barn vars föräldrar kan betala. Annars är skolundervisningen gratis upp t o m årskurs 7 här i landet och alla skolor har sina speciella skoluniformer.

image152

I den här konfirmandklassen är de över 70 elever i åldrarna mellan 12 och uppåt. Det finns de som kommer på att de skulle vilja vara kristna och medlemmar i kyrkan och även om man är äldre så går man konfirmationsläsning så att man kan konfirmeras.

image153

Och så här många är de i söndagsskolan! Och då är det tre stycken varje söndag med olika barn som deltar. Då har de varken råd eller möjligheter att låta alla rita teckningar eller ha egna platser. Här sjunger barnen, och det gör de med liv och lust.

I lördags hjälpte jag min trädgårdskille att köra gödsel till hans åker lågt utanför stan. 8 säckar hönsgödsel och hela familjen in i bilen och sedan ut på riktigt leriga vägar och det var bara tur att vi inte fastnade! Eller så beror det på att jag har en riktigt bra bil! Storasyster får passa lillasyster medan alla andra hjälps åt att sprida gödseln. De hann precis få ut allt innan regnet började!

image154  image155

I dag efter gudstjänsten blev jag hembjuden till Agnes och hennes familj.

image156      image157

I den här familjen hjälps de också åt. De har en gris som de föder upp för att så småningom sälja. Pengarna ska de använda till äldste sonens skolavgifter när han börjar secondary school. De har också två kor och en kalv och ska precis börja sälja mjölk så de får lite mer inkomster. Det var ett trevligt hem jag fick förmånen att hälsa på i.

image158

Agnes har hämtat sin sjuka, gamla pappa för att  lättare kunna ta hand om honom. Det finns inget system för äldre att bli omhändertagna i förutom barn och barnbarn.

Sjukdom och död.......

Den här veckan har det hänt mer än vanligt. Måndagen besökte jag Makambako, där det finns en sömnadsutbildning för unga föräldralösa flickor som annars skulle hamnat i prostitution. Där finns planer på att starta kobank, ett slags lånesystem med kossor istället för med pengar. Projektet heter "Låna en kossa, betala en ko". Ska bli intressant att se hur det utvecklas.
Onsdagen en 50 mil lång resa till Iringa. Ett bra sammanträde med min partner där och lunch med en svensk kollega, roligt att få prata svenska ibland.

På väg hem från Iringa ombads vi plocka upp en sjukling i Mafinga och köra henne till Ilembula. Det var en kvinna i 40-års åldern och hon var medvetslös. När jag tittade lite närmre misstänkte jag slutfasen av AIDS. Någon hittade en madrass som vi la där bak i bilen, hon bars ut och lyftes in och hennes familj med packning baxade in sig. Man lämnar inte en sjuk åt andras omsorg utan följer med.

image143

Jag trodde faktiskt att hon skulle dö under vägen, så dålig var hon. Med i bilen var hennes föräldrar och tre av hennes fyra barn och en annan släkting. Det yngsta barnet bara en baby på 1,5 månader. Vi kom lyckligt fram till Ilembula sjukhus och hon las in på intesiven. Hennes andra släktingar i trakten kom. 20 minuter senare var hon död. Jag fick reda på att hennes man dog i somras. Hon var sjuksköterska och arbetade med att ge rådgivning och testa folk för HIV. Själv hade hon aldrig testat sig och ville inte lyssna på råd från kollegor. Är detta självstigmatisering? Att inte lådsas om att man själv kan drabbas, att lura sig själv? Hon måste på något sätt ha vetat att hon var positiv, hon ammade inte det sista barnet som föddes vid jul.....

Så det blev att åka på begravning 2 dagar senare.

image144

Sjuksköterskor och sjuksköterskeelever bar kistan till kollegans sista vila. De sjöng underbart vackert i flera stämmor. Det lät som om det redan stod änglar runt hennes kista för att föra henne vidare.

image146

Alla begravningsgäster slog sig ner i gräset, det var varmt och en del tal skulle hållas. Kistan las med gemensamma krafter ner i gropen och alla nära anhöriga och vänner hjälptes åt att gräva igen graven.

image147

En kulle av jord byggdes ovanpå och de sista som la en hand vid kullen och plattade till jorden med vatten var barnen. Kransar av olika slag lades på graven och en insamling till familjen gjordes.

image148

Så nu är ytterligare fyra barn föräldralösa. De kommer att tas hand om av de  två släkterna, men hur det går för dem vet man inte. Lilla babyn skrevs in på barnhemmet i Ilembula, den nästminste killen, 5 år, såg inte så frisk ut. De två älsta flickorna får väl hjälpa till i någon släktings hushåll om de inte har råd att betala skolgång.
Livet är hårt...............


 


Att vara ung på landsbygden i södra Tanzania?

Tre dagar har jag varit ute i byar och besökt olika ungdomsprojekt. Har lärt mig mycket och vill återge lite här. Hur är det att vara ung? Är det någon som kommer ihåg? Jag minns att det var en tid av mycket funderingar och undran om hur livet skulle gestalta sig.

Efter vad jag förstår har ungdomar samma funderingar över hela världen. Om man som ung inte har eller kunnat fortsätta på gymnasiet, måste man hitta ett sätt att bli självförsörjande på. I de här tre byarna, Chalowe, Igawa och Mabadaga, har undomarna i seminarier fått lära sig entrepenörskap och fått möjligheter att låna pengar till att starta egen verksamhet.

image140

De har bildat grupper om 10-12 personer där de valt ordförande, sekreterare och kassör. Sedan har de demokratiskt kommit överens om vilken sorts verksamhet de vill ägna sig åt. Eftersom de bor ute på landet ligger det nära till hands att de använder den bördiga jorden till att plantera och skörda grönsaker, majs och böner till försäljning. Då hjälps de åt med det praktiska arbetet att plöja/gräva, så och skörda och att sortera skörden och sälja den till uppköpare runt omkring.
 
image139

Marken är bördig och den ger stora skördar, särskilt ett år som i år, när det regnat ordentligt. En grupp hade delat på vinsten och alla i gruppen hade kunnat flytta hemifrån och bygga sig eget hus att bo i. I en annan grupp hade en del köpt sig cyklar för att lättare och fortare kunna ta sig till andra trakter för försäljning av grödor. En del av flickorna hade köpt sig en symaskin för att kunna starta skrädderi. Den gemensamma åkern har de kvar fortfarande och nu planerar de spara ihop till en mini-traktor. En annan grupp funderar på att bygga ett privat dagis för byns barn.

image141

Jag imponerades av ungdomarnas starka vilja och målmedvetenhet. På söndagen deltog vi i en gudstjänst och där hade ungdomskören, bestående av ett 30-tal ungdomar, bestämt sig för att använda en åker till att så majs på och sälja skörden för att få ihop till tre el-gitarren och en keyboard. Det är det jag alltid sagt; VILL MAN, SÅ KAN MAN! 

Jag fick inte med hela kören, men när de startade sjunga och dansa, kunde man inte annat än att ryckas med!

image142

Livet är inte bara roligt någonstans! På vägen hem var vi tvugna att stanna till på Ilembula sjukhus för att min följeslagares yngste son, nio månader, hade blivit inlagd. Han var medvetslös i svår malaria. Oj, vad liten man känner sig. Man kan bara be om Guds barmhärtighet och medicinernas verkan.

Här är det regntid och student-tid!

Det var gott att få komma tillbaka till sitt eget!
Två dagar tog det mig att köra från Arusha till Njombe, eller sammanlagt 17 timmar med matpauser. Fast vi övernattade på ett ställe halv-vägs. I bilen hade jag två motorcyklar och en mekaniker som skulle såtta ihop motorcyklarna. Skönt att slippa vara ensam i bilen på en så lång resa. Passade på att hälsa på Upendo, den blinda som jag hjälper. Hon går på ett gymnasium tre timmars bilfärd söder om Moshi.
I Arusha var det väldigt varmt, här i Njombe är det som svensk, regning sommar. Rabbaten och stigen runt mitt hus förvandlas till strida vattenströmmar efter bara fem minuters regnande!

image129    image131

Har haft en hel del att göra sedan jag kom tillbaka, men det känns tillfredställande att jobbet satt fart och att det finns olika grupper av människor både i Sverige och här som är angelägna att bygga på vänskap.
På dövskolan blev en del av de föräldralösa barnen glada att få hjälp med skolavgifter och personalen är glada över att få lite hjälp med lekar på fritiden av några volontärer som kommer till hösten. I domkyrkoförsamlingen ser de fram emot att få besök av en konfirmand grupp i sommar, och på Kidugala "gymnasium" får se besök av tre gymnasister som ska samla fakta till sina projektarbeten.

I går var jag med på "studenten", eller "Graduation Cermony for Form Six" på Njombe Secondary. Det var en cermoni som började klockan åtta på morgonen, men föräldrar och gäster kunde komma klockan elva. Det var tal, uppträdanden, körsång och teater. Det tog fyra timmar, så när det blev för långa tråkiga tal, ägnade jag mig åt att studera frisyrer. Helt otroliga sådana!

image133    image134

image137

Det är högtidligt och en avgörande tidpunkt i livet...... Vad väntar härnäst?

image138

Här är det skolkören som uppträder. De kan hålla takten, vill jag säga....

Klockan tre på eftermiddagen fick de 300 studenterna äntligen sina diplom och vi kunde ta emot dem utanför för att gratulera med girlanger av glitter. Stolta, glada elever som har stora framtidsdrömmar. Som man har i den åldern..........


image135  image136

Av de trehundra eleverna som tog studenten, var det inte många som fick besök av föräldrar eller annan släkt. De här killarna känner jag för att de är med i den kristna skolkören. Där är de 70 st unga killar som kan sjunga!



På kvällen efter en lång, lång dag, kommer en ung kvinna och undrar om det kan finnas något sätt på vilket hon kunde få hjälp till skolavgift för sin lillasyster som är 15 år och ska börja Form I. Själv är hon äldst, hon hoppade av sin yrkesutbildning när deras pappa dog 2003. Mamman hade dött ett par år tidigare, och hon har tre yngre syskon att försörja. Brodern som är 22 år gammal, går lärarutbildning och till honom hade hon lyckats få ihop pengar genom att odla och sälja majs, men det räckte inte till systerns skolavgift. Jag ska närmare ta reda på vem hon är och se om det kan finnas något sätt. Hon är beundransvärd i alla fall!

Oj, vad mycket jag lärt mig den gångna veckan!

Jag har fått förmånen att få en ki-swahili kurs till. Därför befinner jag mig i norra Tanzania, utanför Arusha, på en dansk kursgård under två veckor. Min canadensiska klasskamrat från förra årets kurs, och jag pluggar tillsammans nu igen och det är verkligen roligt. Veckan som gått har fyllts av nya kunskaper, inte bara av ny grammatik och nya ord, utan också kultur, seder och bruk och andra människors livserfarenheter.


image125
 l                                                                
Lektions-salar, mitt klassrum i hörnet.    



image126
                                                                            
Bibliotek och datasal


I torsdags fick vi intervjuva varsen man som arbetar med trädgårdsskötsel här på centret om seder och bruk runt de stora högtiderna i livet. Den jag pratade med, Abdalla en muslim, var verkligen öppen och berättade fritt ur hjärtat om allt.
Han berättade om hur det är i livets början, eftersom muslimer inte praktiserar dop får barnet sitt namn inom 3 dagar efter fördelse. Sedan stannar mamman och barnet inomhus i 40 dagar. När tiden gått, kommer mammans kvinnliga släktingar och vänninor, de bakar mini-munkar och kokar te med massor med socker och mjölk i, och när stunden är inne går de under cermoni ut ur huset med barnet och mamman. Det är då första gången hon kommer ut i friska luften på 40 dagar eller 6 veckor. Sedan äter och dricker de te tillsammans.

Han berättade också om hur det går till när man ska gifta sig, om förhandlingarna med brudens föräldrar, om brudpriset som tydligen även här är 4 kor, men som man kan välja att ta ut som "kossor med ben" vilket betyder riktiga levande kor, eller som "kor utan ben", vilket betyder pengar så mycket som en ko skulle ha kostat. Han berättade att man behöver inte betala alla kossorna på en gång, utan kan få tiden på sig. Men har man inte betalat alla, betraktas barnen som föds som kvinnans föräldrars "egendom". De kan alltså hämta dem när de vill för att ha dem som hjälp i hushåll och annat arbete.

Abdalla berättade också om livets slutskede, när någon dör. T ex hade hans pappa dött förra året och när de begravt honom och sörjt i 40 dagar, tas alla kläder fram som tillhört den döde, tvättas och delas ut till grannar och annat folk runtomkring. Och man kan inte vägra att ta emot ett plagg och man måste bära plagget tills det är utslitet och inte kan användas mer. Detta för att släktingarna ska fortsätta att minnas sin anhörige ett tag till. Så går det till i parestammen, norra Tanzani.

image127
      Te-hyddan där alla samlas för förmiddags- och 
  eftermiddagskaffe/te  och samtal om allt möjligt.



image128
                                                                   Mitt lilla rum, det längst till höger.



På den här kursgården finns det många fler studerande än de som lär sig ki-swahili. Det pågår kurser i administration och utveckling, gender- och rättighetsfrågor osv. "Vitingarna" är ett 30-tal och de flesta är här för att lära sig ki-swahili. Säkert finns här ett 100-tal studerande och det som fascinerar mig är att det är alla slags människor, åldrar och nationaliteter, och verkligen intressant att lyssna på människors kunskaper och erfarenheter. Norra delen av Tanzania är populärt att komma till i forskningssyfte, studerande vid universitet runt om i världen kommer för sina forskningsarbeten.
Jag har pratat en hel del med en kvinna som kommer från England, studererar vid universitetet i Oslo och forskar på hur bistånd kan segregera och utesluta de mest behövande för att de inte uppfyller biståndsorganisationens kriterier för hjälp. Hon håller till i mina trakter i södern, och det är lärorikt att höra att hon säger att bistånd ofta skapar ovänskap och missämja mellan människor i samma by. "Varför får de och inte vi?"
Man måste nog tänka både en och två gånger innan man ger bistånd, det kan stjälpa mer än hjälpa, och tråkigt nog är det inte första gången jag hör talas om det.

Jul och nyår i Tanzania!

Först vill jag önska er alla som läser min blogg ett riktigt Gott Nytt År 2008, ett år fullt med glädje och lycka, nya lärdomar och kärlek till medmänniskor, nya kunskap och upptäckter med nytt ansvar som gör att vår värld blir bättre att leva i!

Jag har haft semester och är så glad att jag fått umgås med min son och hans sambo. Vi har firat jul och nyår tillsammans och rest en hel del runt i södra delarna av Tanzania, fått se och uppleva mycket fint.

image112

Hemma i mitt hus blev det riktigt jul-likt med lite cypress-kvistar i öppna spisen, lite glitter och änglar på spiselkransen och t o m lite julklappar. Tack för julhälsningar, julkort och julklappar!
Vi åt Janssons och köttbullar och korv, och lite färsk fruktsallad och knäck till efterrätt på julafton. På juldagen gick vi i den första julottan av tre stycken, den som började klockan fem på morgonen, för att få lite stämning. Det var nästan fullt i kyrkan och gudstjänsten tog över 2 timmar, så nästa julotta blev försenad, men vad gör väl det?

image113

Det var körens "fel" att det blev försenat, de drog igång och sjöng o dansade något alldeles så folk ville inte att de skulle sluta! Klockan 06.00 gick solen upp och det var full dager när vi kom ut.

image114

Det blev sen frukost och promenad till vattenfallet i Njombe på förmiddagen. På eftermiddagen hade vi bjudit ihop några som vi trodde kanske inte fick så mycket till julfirande och hyrde in oss på ett gästhem.

image115

Här en del av dem som ville bli fotade med "Maporomoko" -familjen. (maporomoko betyder fors på swahili)
Vi hade trevligt och det sjöngs och dansades en hel del då också. Det var inte danser som "små grodorna" och andra svenska, det vågade vi inte riktigt.

Mellandagarna spenderade vi vid Lake Nyasa. Där är det bara så underbart härlig utsikt och skönt sötvatten att bada i. Att stiga upp klockan sex och se på när solen går upp över Livingstone-bergen är alldeles fantastiskt! Och titta på pojkarna som tagit båten för att åka ut o fiska!

     image117  image118

Man kan inte annat än förundras över det sköna i naturen och hur väl ordnat och uttänkt allt är. Tyvärr är ju verkligheten inte så idyllisk som man vill ha den. Vi råkade ut för en brännskadeolycka samma morgon som vi skulle åka härifrån. Tur att sjön fanns där att svalka ett helt lår som fått kokande vatten över sig. Och tur att min apoteksväska innehöll brännskade-bandage i stort mått. Det redde ut sig och det stora såret läkte utan infektioner eller andra komplikationer tack vare hjälp från vänliga människor.

På nyårsafton förflyttade vi oss till utkanterna av Ruaha National Park och på ett litet fint ställe vakade vi in det nya året.

image119 image121

På morgonen efter att elefanterna druckit sig otörstiga från poolen, kunde vi inta en härlig frukost under ett stort Baobao-träd. Hur glad blev jag inte över att se glänsande ringar på Samuels och Emmas fingrar!!
Sedan följde en hel dag av safari; lejon, bufflar, giraffer, zebror, impalas i all oändlighet, en flodhäst på land och massor i vattnet tillsammans med krokodiler! Så fantastiskt!

image122

Sista veckorna spenderade vi med att bada, sola, snorkla, dyka, läsa böcker, prata, skoja, skratta och ha semester vid Indiska Oceanen och på Zanzibar. Men vi var lite nyttiga också, åkte på krydd-tur och lärde oss om kryddnejlikor, kanel, vanilj, ingefära, kardemumma, svartpeppar, lemongrass, kokos och annat.
Så här ser man ut när man vandrat i bushen ett par timmar med en guide som bara skrattade åt oss!

image123 image124
                        
Palmblad som flätats till hattar, halsband, väskor, slipsar, ringar och armband. Och så står vi bland buskarna där man skördar kardemumma. De gröna fröerna på luftrötterna är kardemummakapseln som sedan torkas. Vad vore bullar utan kardemumma?

Nu är semestern över och arbetet har satt igång. I mars kommer jag till Sverige, jag kommer gärna och berättar om mitt arbete och Tanzania under april månad, hör av er för att boka tid.




Jobb och gräshoppor!

De sista veckorna har jag haft en hel del kontakter att sammanföra. Det är önskemål om brev-vänner, vuxna som vill ha yrkesutbyte, körer, några församlingar, en konfirmandgrupp som planerar ett läger här och ett par kvinnogrupper i Sverige som önskar en vängrupp här. Det är roligt att arbetet har satt fart.

Det har också genomförts en kampanj med HIV-testning och vi har fått reda på svaren nu. I Njombe distrikt, (motsvarar kommun i Sverige), och i Iringa regionen, (motsvarar landsting) ligger HIV-prevalensen på 11,3%. Vilket är mycket högre än genomsnittet på 7 % i hela landet.
Vad ska man göra? Föräldrar dör och barn lämnas föräldralösa på gatan eller hos någon fattig släktning! Det finns över 50.000 föräldralösa barn i Njombe distrikt. En kartläggning håller på att genomföras. De flesta barn bor hos någon släkting, men de får ju inte samma möjligheter till skolgång som om de hade levt med sina egna föräldrar. Det är tragiskt!
Samtidigt finns det positiva historier man hör om hela tiden. Folk som faktiskt bryr sig om och tar hand om främmande barn med de små medel de har. Men det räcker ju inte på långa när.
 
image111

Som den här familjen t ex, de har tagit sig an tre föräldralösa barn och har sex barn att försörja, inklusive sina tre egna barn. Det är familjen Kiona där pappan jobbar som chaufför och mamman på en bank, så de har möjligheter att ta hand om andras barn.

Det har börjat regna och när det regnar så är det inte lite regn som kommer! Det bildas floder och vattenfall och det gäller att inte komma i vägen. Vilka krafter det finns i naturen! Plötsligt över en natt kläcks miljontals stora, gröna gräshoppor också. Och alla barnen tycker att det är julafton, springer omkring och samlar ihop i hinkar för att ta hem och frittera!
Fritterade gräshoppor, det ni! Det har ni väl aldrig prövat? Inte jag heller, men de säger att det är gott. Får se om jag får det till kvällsmat idag.


Fira Advent.....

....kan man göra på väldigt många olika sätt. När man bor utomlands, blir man mer uppmärksam på sina egna traditioner. Som t ex hur vi firar advent i Sverige. Alla adventsstakar, ljusen, stjärnorna, sångerna, musiken, pepparkakor och lussekatter..... Det är verkligen speciellt i Sverige, och jag tror jag saknar det.

image109

Min första advent blev en fyra timmar lång gudstjänst med konfirmation och dop. Det var annorlunda och inget speciellt som kunde påminna om att det var första advent. Här är det ju högsommar nu, ca 25 grader varmt i skuggan och sköna kvällar. Det är här på södra höglandet som det är så. I Dar es Salaam är det förfärligt varmt, nästan outhärdligt varmt, och åker man bara till Iringa så är det mycket varmare direkt. Liksom vi i Sverige vill ha våra konfirmationer och de flesta bröllop på somaren när det är varmt och skönt, så vill de här fira bröllop och konfirmationer nu när det är sommar här.

image110

Sommaraktiviteter, att ta båten och åka ut och fiska. Fast här gör man det ihop hela familjen och inte som hobby utan för överlevnadens skull. Och det blir inte så mycket pengar per person om man ska dela fångsten på 10 stycken. Men man samarbetar ändå och hjälps åt. 

Vilket levnadsöde!

I dag har jag träffat en pojke som heter NOEL. Har har ett unikt levnadsöde! Låt mig berätta!.

Noel födde lite för tidigt, av en mamma som inte alls ville ha honom. Hon hade blivit utnyttjad och kände att hon inte alls hade möjligheter att ta hand om honom. Så när hon hade fött honom, gick hon i nattmörkret till en offentlig toalett i Makambako, där hon höll till för tillfället, och slängde honom i det djupa hålet.
Den första som kom i gryningen för att besöka toaletten, var en kvinna anställd av postverket. Precis när hon skulle sätta sig hörde hon barnskrik där nerifrån. Hon sprang ut och ropade på folk att komma och hjälpa henne och med gemensamma ansträngingar fick de upp den lilla bebisen.

image107

Han forslades i ilfart till närmaste sjukhus, Ilembula, där man lade in honom och behandlade honom för alla möjliga och omöjliga infektioner. Han kom den 26 december och personalen sa; - Nu har vi fått en speciell julklapp, låt oss kalla honom NOEL. Han låg länge och väl på sjukhuset, så småningom omhändertogs han av min kollega här i Njombe. Det dröjde många år innan han ens började prata, det dröjde ännu längre innan han förstod vanliga saker, så man trodde att han fått en hjärnskada. Men nu är han 13 år gammal och går i skolan och det går ganska bra för honom. Han har frågat vem som är hans föräldrar, och nu anser man att det är dags att berätta sanningen för honom. Tur att det finns människor som tar hand om dessa de allra minsta!
Måtte han ta det bra!

image108

Önskar er en glad ADVENT!


När man är trött.......

....... är det så skönt att vila ögonen på något vackert och rofyllt.

image103

Även om denna scenen inte varade mer än 8 minuter så hann jag uppleva glädjen av att få beskåda det vackra i solnedgången. Det var vid en övernattning i Ilembula, dit vi for för att hälsa på.
Sedan bar det av mot Dar es Salaam igen och nu jag är där igen. Det har blivit lite många och långa resor, men så är det ju i alla jobb, ibland är det mycket och ibland mindre.

Som att också få sitta ner vid ett middagsbord tillsammans med vänner och samtala gott medan man äter gott är också vilsamt och avstressande.

image105

Detta på en liten reataurang i Iringa som heter Lolo´s. Detta roliga varade också bara en kort stund, men på eftermiddagen dagen därpå efter 30 mils körning och ansökan om nytt pass på ambassaden, belönade vi oss själva med en glass i den 35 gradiga värmen. Det gällde att äta fort innan glassen blev flytande!

image106

Om ett par dagar är det dags att resa tillbaka till Njombe och lägga upp ett nytt besöks schema av att hälsa på och berätta på alla de platser jag varit tidigare. Sedan är det ju jul snart, men det märks inte så tydligt här, jag menar med julskyltning och adventsstakar och sådant som gör det så mysigt i mörkret.
Önskar er alla, mina vänner en fin advent, stressa nu inte så hemskt, utan ta en glass vetja!


Vilken tillställning!

Ärkebiskopen i den lutherska kyrkan installerades i söndags i Dar es Salaam och jag fick vara med eftersom jag hjälpte honom med att ta hand om de svenska gästerna. Det var en upplevelse att få vara med om, vill jag säga!

image98

Där fanns många, många gäster, flera 1000 och vi satt alla under tält för solen var stark och värmen som i en 40-gradig bastu! Många gäster kom från andra länder, jag satt bredvid ambassadören från Zambia och fick översätta lite av det som sas till honom. Det var en 6 timmar lång cermoni, först gudstjänst med 6 olika körer som skulle sjunga och en lång predikan och sedan tal av de allra viktigaste personerna, ss landets president.

image99

Här har vi president Kikwete och fleera av hans ministrar. Han började sitt tal med en typisk kristen hälsning, som gjorde honom väldigt populär i den åhörande församlingen. Han är ju muslim.
Efter den långa cermonin bjöds all in till middag och även där hölls tal, bl a  av de utländska gästerna.

image101

Biskopen från Karlstads stift höll tal på svenska som översattes till ki-swahili av min arbetsgivare. Det var många presenter och tal som hölls så det höll på ända till kvällen. Jag är verkligen imponerad av den organisationa som kunde hantera så otroligt många gäster, ge dem mat och se till att alla mådde bra! Inte illa!

image100

Två av de "fina" gästerna, de är verkligen vackra, även om de klär sig som oss! Det som är så fantastiskt med människorna i Tanzania är att de alltid är så glada.

Men jag har inte bara varit på fina fester....

image102

.....jag har jobbat också! I går hade vi ett sammanträde med biskoparna i "mina" fem stift om hur vi på ett bättre organisatoriskt sätt ska kunna jobba med att skapa realtioner mellan människor här och i Sverige. Det var verkligen roligt att höra dem säga att de vill ha relation med oss svenskar för att vi kommer inte hit och talar om för dem hur de ska göra och hur saker ska vara, utan vi är beredda att vara med människor sida vid sida och gå fram jämsides steg för steg.


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0