brittsofiitanzania

De senaste veckorna har jag kört 240 mil. Fram och tillbaka till Dar es Salaam. För att möta gäster från Sverige. Vi har gjort studiebesök i Iringa och haft sammanträden.

Vi har samtalat om hur saker är och hur vi vill att det ska vara. Mina co-partners från Sverige och de från Tanzania. Roligt att se dem tillsammans, jag som ofta träffar dem var för sig.

Därför denna glada gruppbild innan vi skiljdes åt! Glada att få lära känna varandra och glada för att två dagars sammanträde är över.

Så på vägen till Njombe mitt inne i Mikumi Nationalpark går bilen sönder. Den bara rör sig inte fast motorn går och växeln är i. Hinner tänka att jaha, då ska man spendera en natt tillsammans med alla de vilda djuren, elefanter, lejon, bufflar osv. Det kanske jag inte är så rädd för, att sitta i bilen menar jag. Men om jag måste ut och ”plocka blommor”, som man säger. Mitt i natten? Hur bär man sig då åt?



Jag hade inte ens tänkt färdigt tanken förrän det kom en bil med tyskar i. De bogserade mig ut ur parken och till ett hotell där jag övernattade. Schysst!

Växellådan! Jättesvår att få dän tydligen och ännu svårare att få isär. Det blev till att bogsera hela bilen med växellåda i bagaget, tillbaka 12 mil genom parken till närmaste staden Morogoro. Där hittade vi ett garage, men inte hade de den rätta reservdelen inte! Nej den fick beställas från Dar es Salaam. Fyra dagar senare och en massa pengar fattigare kom jag äntligen hem till mitt hus  i Njombe.
Lycklig att det inte hände när jag hade folk i bilen.

I Njombe hade redan ett gäng ungdomar tillsammans med deras ledare anlänt från Hudiksvall och blivit väl omhändertagna av ungdomsgruppen där. Bjöd hem alla 15 på lördagskvällen för att hinna träffa dem något och fick på söndagens gudstjänst höra hur de tillsammans sjöng sånger på swahili.

 I dag har jag suttit på sjukhuset i Ilembula och väntat på att min kokerska skulle få hjälp med sina besvär. Då har jag haft tid att lyssna på henne när hon berättat om hur jobbigt många som är sjuka har det.

Här har vi suttit under tak, på verandan, och väntat på att någon läkare skulle få tid med henne. Man får lära sig tålamod genom att vänta. Tror att vi väntat ca 7 timmar och träffat läkare totalt 20 minuter. Det skulle ha anmälts till patientnämnden direkt om det hade varit i Sverige. Här fanns det säkert de som får komma tillbaka i morgon e för att fortsätta att vänta på att få komma in till doktorn.  

 I dag har jag fått lära mig, när jag lyssnade på folk, att det finns örtmediciner som botar allt, bl a HIV. Jag har hört om ett slags fotbad som man sätter ner fötterna i och som drar ur kroppen alla slags sjukdomar och orent. Vattnet blir smutsigt efter ett tag och det betyder att det sjuka runnit ur en. Jag har hört om en maskin som diagnostiserar allt bara genom att man sätter in pekfingret och jag har hört om mediciner som botar allt, bara man är villig att betala.

I mina öron låter det som att det finns människor som skor sig på andras sjukdomar, och här finns det många som är sjuka!

En dag blev jag bjuden på lunch på ett hotell vid stranden. Där var det full aktivitet och det visade sig vara skönhetstävling på gång. De allra vackraste flickorna, ca ett 30-tal, hade valts ut och var nu på hotellet för att träna inför finalen.

De åt lunch också, och det såg de ut att behöva. Normalt sett ser unga kvinnor i det här landet inta alls så magra och spinkiga ut, men dessa var det!

   Med tanke på de skor som alla bar var det kanske nödvändigt att vara smal och lätt! Hur kan man annars balansera på så höga klackar? Stackars flickor! Fast visst, de var vackra allhopa! Tänk hur västvärlden påverkar den afrikanska kulturen! Kallas detta kolonialism, eller? Ur en annan synvinkel. 

Usch är mitt ord för det.

Det har varit en hektisk månad och mycket har hänt. Hade föresatsen att jag skulle hinna skriva på bloggen långt tidigare, men dagarna bara rusar iväg.

I Tanzania går vi mot sommar och varma tider. Det känns redan, 30 grader i skuggan i Dar fram åt kvällningen och då ska vi inte prata om hur det är i solen mitt på dagen! Svetten rinner i floder kan jag tala om. Sedan jag kom tillbaka till Tanzania den 14 september har jag bara hunnit vara ”hemma” i Njombe i två dygn. För övrigt har jag bott i kappsäck och i min bil på vägarna fram och tillbaka till Dar es Salaam. 

 Vimmerby pastorat har besökt sitt vänpastorat i Makambako. Såhär förväntansfulla och trötta var de när jag mötte dem på flygplatsen första kvällen efter en resa på ca 17 timmar! Lite anade de då vad de skulle vara med om under de följande dagarna! 

 Bl a fick de vara med om något så helt otroligt som att se när nya små lejonungar tillverkades! Och det helt öppet precis vid vägen och infarten till Mikumi Nationalpark. Ala i bussen ville så gärna se lejon så vi bad vår Herre om att det skulle ske. Tänk att Han hör på sådana böner också!

 Sedan det fantastiska mottagandet av vännerna i Makambako som inte lämnade något öga torrt! Dans och sång och glädje i överflöd! Sedan program hela dagarna med besök ute i en del mindre lokalförsamlingar i pastoratet där de verkligen fick se  hur människor har det som lever på landet.

 Dagarna gick fort och gemenskapen i bussen var god och med många skratt. Det fanns mycket att glädja sig åt i mötet med människorna och naturen. Bl a så ägnade sig några av resenärerna åt att skriva upp alla konstiga uttalanden och udda citat som uttalades under veckan, allt för att roa oss under de många och långa milen till och från Makambako. 

Så att avsluta resan vid Indiska Oceanen ett dygn kändes både välförtjänt och var väldigt uppskattat. Att doppa sig i det 35 gradiga salta vattnet kanske inte är svalkande precis men ändå en upplevelse utöver det vanliga.

 Gruppen fick tre frågo att fundera över och svara på sista kvällen. Svaren var intressanta, kan jag säga, och det lärde mig en hel del saker, jag som börjat bli hemmablind! 

1.      Vad har berört dig mest under hela resan?

2.      Vad har du lärt dig om Tanzania som du inte visste förut?

3.      Vad har du lärt dig om dig själv under resans gång?