Att färdas på alla dessa vägar....
Oj, jag ser att det är länge sedan jag skrev på bloggen. Det har varit så mycket de sista sex veckorna, Många och långa resor.
Mitt liv är en lång, lång resa, att resa tycks ha blivit mitt livsmotto! Att komma fram till målet, att uppleva mötena med alla olika sorters människor är resan värd. Men också under resorna möts man och skiljs man.
Som när jag åkte till Dar es Salaam för att flyga vidare hem till Sverige i början av augusti. Vi kom fram till en svår bilolycka där troligen ambulansen tagit de svårast skadade, men det fanns två kvar, så vi tog dem i min bil och lämnade dem vid närmaste sjukhus. Den som var minst skadad av de två bad högt och oavbrutet för sin vän som var allvarligare skadad. Här behöver man Guds hjälp i allt. Verkligen behöver.
Sedan gjorde jag den långa flygfärden till Sverige och efter bara några dagar med tåg till Sigtuna och Södertälje på seminarier. Inte heller det var resans slutmål, men där fick jag möta gamla och nya vänner, lyssna och lära mig om hur människor har det i andra länder.
Efter en alldeles för kort tid i Sveriges sköna land och tillsammans med familj, släkt och vänner, reste jag tillbaka till Tanzania tillsammans med tre studenter från Katedralskolan Växjö. Deras första vecka spenderade de på sin vänskola i Kidugala. De fick delta i skolans alla aktiviteter och undervisning, men också uppleva uppror från eleverna gentemot ledningen, ett uppror som tog sig i uttryck i en anlagd brand i sovsalarna. Chockerande för alla på skolan, men mest för dem som blev av med alla sina ägodelar. Tack och lov att ingen kom till fysisk skada.
Nästa resa, 600 km t o r, gjorde jag förra veckan till Malawi-sjön för att delta i seminariedagar för Konde stift. Där var ett 25-tal "vitingar" från Tyskland, USA och Sverige och ett 25-tal tanzanianer från stiftsledningen Vi samtalde om erfarenheterna runt partnerskap och vänförsamlingar. En intressant vecka!
Nu är jag "hemma" och har ingen längre resa den här veckan. Laddar upp för nästa veckas resor till Iringa och Dar es Salaam. Ja, mitt liv är en lång resa, jag har inget emot det, för under färden lär jag mig att inte vara rädd för det okända. Ibland tycks det som där inte finns någon väg att färdas på, inte ens en liten stig. Men då tröstas jag av orden från någon vis person i Brasilien;
"Vandrare, om det inte finns någon stig där du går, blir den väg du går en stig".
Så är det också i förhållande till det jag gör. Det finns inte alltid en upptrampad stig att vandra på, men jag tror på att börjar någon vandra så blir det en stig även för andra.
Mitt liv är en lång, lång resa, att resa tycks ha blivit mitt livsmotto! Att komma fram till målet, att uppleva mötena med alla olika sorters människor är resan värd. Men också under resorna möts man och skiljs man.
Som när jag åkte till Dar es Salaam för att flyga vidare hem till Sverige i början av augusti. Vi kom fram till en svår bilolycka där troligen ambulansen tagit de svårast skadade, men det fanns två kvar, så vi tog dem i min bil och lämnade dem vid närmaste sjukhus. Den som var minst skadad av de två bad högt och oavbrutet för sin vän som var allvarligare skadad. Här behöver man Guds hjälp i allt. Verkligen behöver.
Sedan gjorde jag den långa flygfärden till Sverige och efter bara några dagar med tåg till Sigtuna och Södertälje på seminarier. Inte heller det var resans slutmål, men där fick jag möta gamla och nya vänner, lyssna och lära mig om hur människor har det i andra länder.
Efter en alldeles för kort tid i Sveriges sköna land och tillsammans med familj, släkt och vänner, reste jag tillbaka till Tanzania tillsammans med tre studenter från Katedralskolan Växjö. Deras första vecka spenderade de på sin vänskola i Kidugala. De fick delta i skolans alla aktiviteter och undervisning, men också uppleva uppror från eleverna gentemot ledningen, ett uppror som tog sig i uttryck i en anlagd brand i sovsalarna. Chockerande för alla på skolan, men mest för dem som blev av med alla sina ägodelar. Tack och lov att ingen kom till fysisk skada.
Nästa resa, 600 km t o r, gjorde jag förra veckan till Malawi-sjön för att delta i seminariedagar för Konde stift. Där var ett 25-tal "vitingar" från Tyskland, USA och Sverige och ett 25-tal tanzanianer från stiftsledningen Vi samtalde om erfarenheterna runt partnerskap och vänförsamlingar. En intressant vecka!
Nu är jag "hemma" och har ingen längre resa den här veckan. Laddar upp för nästa veckas resor till Iringa och Dar es Salaam. Ja, mitt liv är en lång resa, jag har inget emot det, för under färden lär jag mig att inte vara rädd för det okända. Ibland tycks det som där inte finns någon väg att färdas på, inte ens en liten stig. Men då tröstas jag av orden från någon vis person i Brasilien;
"Vandrare, om det inte finns någon stig där du går, blir den väg du går en stig".
Så är det också i förhållande till det jag gör. Det finns inte alltid en upptrampad stig att vandra på, men jag tror på att börjar någon vandra så blir det en stig även för andra.
