brittsofiitanzania

Tänk att 4 år redan är till ända! Tiden har gått fort när jag ser tillbaka. Nu packar jag ner huset och tänker ofta på hur det var för fyra år sedan när jag gjorde i ordning det. Då var det med glädje och förväntan på allt som skulle hända framöver. Nu är det med stor tacksamhet jag ser tillbaka på allt som faktiskt har hänt. Så många människor som gått in genom dessa dörrar! Som jag då önskade skulle bli välsignade i sina liv i och med att de trädde över tröskeln. Så rikt välsignad har jag blivit i alla möten med fantastiska människor av alla de slag.

Jag gör bokslut nu. Och funderar på om det blev som jag tänkte. Ja, det blev så väldigt mycket bättre än vad jag hade föreställt mig, mitt arbete med att förmedla kontakter mellan människor i Sverige och människor här i södra Tanzania. Och detta på grund av alla dessa fantastiska människor som jag fått samarbeta med. Jag har haft tur som arbetat med något som tanzaner tycker är viktigt och som de är rätt bra på; RELATIONER. De säger ”I am because you are”! Jag är ingen om jag inte har ett DU att relatera till. Det stämmer ju för oss också, men jag upplever att vi inte tycker att det är lika viktigt. De säger; ”You have the watches, we have the time”! Ni har klockorna, vi har tiden. De finner alltid tid för att bygga relationer, stanna upp för att mötas, hur trött och mycket man än har omkring sig, så tar man sig tid att prata och lyssna.

Som när jag besökte stiftsledningen på huvudkontoret här i Njombe häromdagen för att påminna om att jag skulle flytta till Sverige. Så ordnade de i all hast en avskedscermoni med fika och tal och sång och presenter. Trots att de hade massor med annat att göra.
Så det blev tal av biskopen, sången ”Stilla natt, heliga natt” sjöngs i åtta stämmor. Lite konstigt sångval tyckte jag nog, Stilla natt….??? Vad menade de med det?  Men det visade sig liten stund senare. En underbart vacker julkrubba snidad i trä fick jag som gåva.

Det är kväll nu. Kvällen är ju avslutningen på dagen. Man varvar ner och funderar på hur dagen har varit. Det är avslutning på en fas i mitt liv, och jag kommer att gå in i en annan fas, även den med glädje och förväntan.
När jag tänker tillbaka på de sista 3 månaderna minns jag alla de grupper och människor som kommit från Sverige och hälsat på eller stannat för att arbeta eller praktisera. Det har blivit åtskilliga mil på vägarna, men vi har varit beskyddade från allt ont.
Jag minns när jag bjöd mina tre anställda på ”safari” i Mikumi, hur helt betagna de vart av att se elefanter, giraffer och lejon.

                    
              

Tänk, sa de, om vi människor hade vårt luktsinne i våra händer! Se på hur elefanten väljer ut det han ska äta genom att lukta på det. De sa också att om vi människor skulle behöva överleva på en plats som var så torr som denna så skulle det inte finnas så många människor kvar.

Jag minns hur otroligt fascinerande de tyckte det var när vi fick se några lejon. De hade ju aldrig sett lejon tidigare och trodde inte de var så stora. Lite skrämmande var det.

Men jag minns också alla de möten mellan svenskar och tanzaner som varit givande och positiva. T ex diakonen från Linköping som besökte sin vän här i Njombe och fick bo hos och delta i hennes arbete nästan en vecka.

Jag minns dessa söta, svenska tjejer som jobbade som volontärer på ett hotell vid Lake Nyasasjön. Varmt och utmanande, men verkligen tid till att skapa relationer med ungdomar i Tanzania. Och vilka goda kakor de bakade!

Jag minns hur skönt det var att stiga upp innan klockan 6 på morgonen för att ta ett morgondopp i Lake Nyasa innan dagens seminarier skulle börja. Tur att huset vi satt i hade tak som skydd för den starka solen, och tur att det inte fanns några väggar så att vi kunde känna brisen från sjön.

Det var 3 givande och utmanande dagar när vi pratade om vad vänskapsrelationer innebär i praktiken. Relationer mellan europeer, amerikanare och tanzaner. Handlar det om ekonomiskt bistånd åt ett håll eller handlar det om något mer?
Finns det behov hos människor i Europa och Amerika som kanske tanzaner kan fylla? Vad betyder ömsesidighet, respekt, lika värde och att mötas på lika villkor?

Några av mina väninnor i Njombe. Vi har det roligt när vi träffs och jag kommer att sakna dem. "Mötas och skiljas...." Vad är väl vänskap, kan man den mäta"?

Detta var bara några små ögonblicksberättelser från min sista tid här. Väskorna är packade och allt praktiskt är ordnat. Bara några timmar kvar tills jag lämnar Njombe för gott och bara några dagar kvar tills jag flyger hem till Sverige. Delar av mitt hjärta kommer dock att vara kvar här, och får jag som jag önskar, hoppas jag att jag får komma tillbaka någon gång.

Du som läst min blogg. Tack för att du delat en del av mina upplevelser med mig. Önskar innerligt att du får en välsignad jul och nyårshelg. Jag ska inte sjunga ”Stilla Natt, Heliga Natt” för dig, det är inte riktigt dags för det än, men jag önskar dig lite av den stillhet som det sjungs om i sången.

Med varma, varma tankar till Dig. Britt-Sofi