brittsofiitanzania

En av de byar vi körde igenom

Sedan var det dags att ge sig i väg på den långa resan till Dar es Salaam. Halvvägs drabbades jag av en av mina nuförtiden sällsynta migränanfall. Fick lov att stanna i Mikumi by, dricka lite kaffe, men jag kände att jag var för dålig för att fortsätta. Så jag fick låna ett rum och gick och la mig för att sova en stund. Ett par timmar senare, kändes det lite bättre, men ägaren till hotellet tyckte inte jag skulle köra själv, så han lånade ut sin chaufför, som körde mig till Dar, fem timmars körning. Visst finns det änglar.....

Kommer ni ihåg hur det kändes att få sin första cykel? Vilken känsla det är att få trampa iväg och känna friheten! Så precis kändes det för Sifaeli, min nattvakt, i går. Han har sparat ihop till en cykel på sin lilla lön. Ja, cyklar är egentligen inte dyra här, men för honom motsvarade det två månadslöner, 85 000 Tsh. Eller ca 500 kr. Kan man få en helt ny cykel i Sverige för 500 kr?  I alla fall har jag inte sett någon så lycklig som han var.

Lika lycklig blev  jag när jag fick den här buketten med amaryllis! Så underbart vackra och så röda! Tänk om de kunde hålla sig till jul!



Det var fullt ös i kyrkan idag! Roligt och för mig en annorlunda skördefest.  I dag gavs tillfälle att skänka kyrkan 10:e av det man skördat eller på annat sätt tjänat under det gångna året. Där kom folk med allt möjligt man kan tänka sig; cement, frukt, majs, potatis, ris, avokado, ägg, ett antal hönor och tuppar osv.



Det blev en del glada skratt vid försäljningen efter gudstjänsten, när hönan som skulle auktioneras ut, släppte ifrån sig en stor hög avföring mitt på golvet i kyrkan! Ja, ja  det hör till! Men döm om min förvånging när en liten griskulting vandrade in till försäljning!



Den hittade väl inte riktigt och var inte heller så lätt att få tag på, men efter lite jagande så kunde även den säljas!



Vad säger ni om att få en egen gris för 350 kr! Man kan nog säga att det var lite cirkus i kyrkan i dag, men höns som hoppade omkring under predikan, med griskulting och kalvar utanför kyrkporten med sina läten och så de tre körerna som sjöng som vanligt. Det tog bara 2,5 timmar! Pengarna de får in en sådan här söndag, går bl a till löner av kyrkans anställda. Tänk att det finns präster och evangelister som bara har 35 000 tsh/månaden. Det är hälften av vad grisen kostade! Finns det någon som kan leva på ca 170 kr/månaden? Ju mer församlingen ger desto högre lön kan de få, och om sanningen ska fram, så finns det allt ganska mycket pengar hos församlingsborna. De flesta är inte fattiga precis, men det ska räcka till många!

....då jag har fått träffa många av dem som jag ska förmedla kontakter till. Först ett besök på stiftskontoret i Njombe, där jag fick berätta om min Sverigevistelse och lite om planerna inför framtiden. Därefter en resa till Iringa, 20 mil nordost, där biskopen och hans närmaste tog sig tid att lyssna till och samtala med mig. På kvällen tog jag en promenad och träffade på den här 7-åringen som passade sina två små syskon medan mamma var inne i kyrkan på körövning.



De små barnen, de får tidigt ta ansvar, men gör det samtidigt som de ändå hinner att leka lite.




Dagen därpå på hemvägen tillbaka till Njombe, besökte jag en sömnadsutbildning i Makambako för föräldralösa flickor, som annars skulle hamnat i prostitution och allt vad det innebär, på gatan. Kyrkan bedriver många yrkesutbildningar för mindre bemedlade ungdomar och det är fantastiskt att det kan öppnas alternatva möjligheter för dem. Här fanns också den präst som jag sammanfört med en präst i Sverige.

Tillbaka i Njombe och hemma hittar jag Upendo i matrummet hårt pluggande historia och engelska tillsammans med tre killar från gymnasiet i Njombe. De tar studenten i februari och har lov nu, men ängar hela dagarna till att förbereda sig för de stora, svåra proven.
När de slutat läsa och diskutera, bjöd jag dem på te och svensk bulle, och Upendo ville sjunga upp de två sångerna hon skrivit text och musik till. Killarna lärde sig sångerna fort och där satt jag och lyssnade till 4-stämmig sång! Ni skulle varit med! Hur bara kan de lära sig så fort och sjunga i stämmor?



Så tacksam över att jag får vara med om att sammanföra människor av olika sorter och från olika kulturer. Den här veckan har varit bra... har fått sammanföra ett flertal parter från Sverige med motsvarnade här i Tanzania. I mötet med andra människor finns det alltid möjligheter att lära sig och uppleva något nytt. Den här veckan har jag lärt mig mycket....

Den här veckan har jag haft sällskap av Upendo. Hon är en blind föräldralös flicka som har "sommarlov"  och bor hos mig den här månaden. Det är roligt med sällskap, hon tycker om att sjunga, men är väldigt angelägen att plugga till de stora nationella proven i februari, så nu har vi ordnat med en lärare som kommer ett par timmar varje dag för att undervisa henne. Hon lyssnar och skriver lite anteckningar på blindskrift. Hon har också fått en ny vän i Safina.

På gudstjänsten idag var det vigsel. Prästen predikade över vikten att alltid hålla sig till sanningen och berättade följande historia som ett varnande exempel.

 

Det var en man som satt på sjukhuset vid sin hustrus sjukbädd och kom på att han skulle skicka ett sms till sin älskarinna. I sms:et skrev han: "Jag sitter här vid min frus sjukbädd och önskar att hon kunde dö så att jag fick gifta mig med dig, min älskade". Sedan skulle han skicka det och i adresslistan hade han ett nummer för sin fru som  han kallade "wife 1" och ett annat för älskarinnan som han kallade "wife 2" . Men i brådskan att få iväg sms:et råkade han skicka de till "wife 1", alltså hustrun, och där pep plötsligt hennes telefon och han kunde inte förhindra henne att läsa meddelandet. Med det samma blev hon ganska frisk, skrev ut sig från sjukhuset och ställde till världens liv där hela släkten blev inblandad i de äktenskapliga bråken. Hur det slutade berättade inte prästen, med budskapet var tydligt nog för brudparet och alla församlade.
SANNINGEN SKA GÖRA ER FRIA! sa Jesus.

Ja, så är jag i Njombe igen! Fast ett tag blev jag riktigt orolig! Den trevliga flygvärdinnan vid incheckningen skrämde verkligen upp mig. Hon sa att mitt pass inte var giltigt för det var en sida som var trasig och det hade jag inte lagt märke till. Vi diskuterade det hela ett tag och hon sa jag fick åka på egen risk. De skulle kunna skicka tillbaka mig direkt från flygplatsen i Dar es Salaam. Jag bad Gud om hjälp att ta rätt beslut, satte mig på planet och välkomnades på flygplatsen av passkontrollen, som inte sa något alls om passet. Skönt, tänkte jag, jag skaffar mig ett pass så fort möjlighet ges igen.

Ett par dagar senare var jag i Njombe! Sååå fint det blivit i rabatterna!



Fullt med blommande ringblommor, krasse och eterneller! Och i trädgårdslandet vitkål, spenat, tomater och morötter! Hela trädet fullt med guava!



Och Lilla Safina har växt  och blivit så stor och fin. Trodde inte hon skulle känna igen mig, men det gjorde hon!





Och när jag tog min första promenad, kom dessa tre grannbarnen springande mot mig och skrek; "Viting, viting, har du kommit tillbaka? Välkommen! Och så fick jag en kram av dem alla tre. Då blev jag så rörd! Bättre välkomnande kunde jag inte få!

Man kan väl säga att det blev lite "viltsafari" också!

Den 27 september åker jag tillbaka till Tanzania och fortsätter mitt arbete. Jag vill passa på att tacka alla er som jag träffat i sommar. Tacka er för de många otroligt fina samtal jag fått tillsammans med er och det intresse och engagemang ni känner för människorna i Tanzania.
Jag önskar er allt gott!

Man pyntar, klär upp sig, dansar, sjunger, och förhoppningsvis känner sig som kung och drottning för en dag.
Efter vigseln i kyrkan som tog två timmar, förflyttade vi oss till festsalen. Där bjöds det främst på underhållning och tal, man så småningom fick alla en tallrik mat och en läsk var.

Sedan skulle "bröllopstårtan" skäras upp! Den visade sig bestå av en helstekt get med gräs i munnen och dekorerad med morötter och gurka. Det var inte helt enkelt för brudparet att skära loss små köttbitar för att sedan mata den närmaste familjen. Ett kraftprov på samarbetsförmåga såg det ut att vara. De lyckades till slut, när någon hittade en vassare kniv!


Under den körtävlingen blev experten och domaren, Axon Ngwembele, och jag förärade med presenter. Ägg, ärtor, potatis, sötpotatis, tyger m m. Jag förstår inte hur generösa människor är! Jag har ju långt mer än vad de har, ändå ger de mig massor. Mest glad vart jag över musiken och dansen dock!



När jag väl hämtat familjen i Dar es Salaam, åkte vi påföljande  helg ner till Malawisjön, eller Lake Nyasa som den heter här i Tanzania. Där var det varmt och skönt, härliga vågor och ljummet vatten att bada i. Söndag morgon såg det ut som sjön brann, svart rök steg upp långt ute mitt på sjön. Det visade sig vara miljontals myggor som kläcktes! En speciell sorts myggor som också fångas och tillagas som mat av befolkningen runt sjön. Det smakar som fisk, säger de. Men en upplevelse att se!

Nästa vecka åker jag tillbaka till Sverige på ett tag, men kommer att fortsätta att skriva på bloggen. Önskar alla mina läsare i Sverige ett varmare och torrare slut på sommaren.

I Sverige har väl de flesta semester nu. Jag önskar alla hårt arbetande en riktigt skön och avkopplande viloperiod. Man säger ju att semester är när man får göra andra saker än de man brukar göra, att få ta göra saker i egen takt och i annan ordning än annars. Man säger också att det inte finns dåligt väder, men jag förstår alla som längtar efter solens värmande strålar i ett ansikte som lyfts mot himlen.
Jag har haft Sverigebesök! En veckas semester med bror och brorsbarn. Så roligt att få visa dem mitt nya liv, men också Tanzanias rika naturliv.



Jag körde för första gången själv i en nationalpark, och tänkte att hur ska jag som viting med ingen erfarenhet kunna hitta de bästa ställena där djuren håller till? Men jag behövde inte oroa mig. De bara fanns där och kom fram ur det höga elefantgräset som på beställning.



Och drar man inte efter andan när det plötsligt framför en står en hungrig lejoninna! Helt oberörd av att vi under 10 minuter följde efter henne på vägen, tills vi mötte andra turister.



Vi hann med ett par dagar på Zanzibar också. Så underbart att sitta alldeles ensam på en liten ö med utsikt över Indiska Oceanen. Vänta på att snorklarna ska komma tillbaka från revet och äta en lunch som var utöver allt annat jag smakat. Medan jag satt och mediterade över livet och mina släktingar snorklade, lagade kocken en måltid bestående av nyfångad krabba, hummer, bläckfisk, havsräkor, potatis, ris med kokosmjölksås, sallad och ett fruktfat bestående av mango, papaya, melon apelsiner och bananer. Så otrogigt gott och i en miljö där vi satt i skuggan på stranden med denna fantastiska utsikt! Vad mera kan man begära? En stor gåva att ha fått uppleva.

Jag förstår människorna som bor här uppe i bergen. Så otroligt vackert! Att varje morgon när man kommer ut från sitt lilla hus, få se upp mot bergen och bort mot horisonten! Att en stund få fästa sina ögon och sin tanke vid det fantastiska och majestätiska och kanske inse sin egen litenhet.



Där nere ligger Lake Nyasa, en stor sötvattensjö, med underbart ljummet vatten att bada och simma i. Precis bakom bergstoppen ligger hotellet man kan åka och bada och bo härligt på. På andra sidan sjön kan man skönja Malawi. Här uppe bland bergeb besökte jag ett antal institutioner. Här, där jag står och tar kortet, ligger en liten klinik som förestås av en banmorska. Hon och undersköterskan tar hand om alla kvinnor, barn, förlossningar och alla andra övriga sjuka. Vilket mod, och vilken kvinna! säger jag.



Jag besökte också ett litet barnhem där de tar hand om föräldralösa barn, handikappade barn och faktiskt ett par gamla, gamla tanter. Lilla tanten som sitter under det gula skynket har ingenstans att ta vägen, hennes man och alla hennes sju barn har dött. Vad gör man om det inte finns servicehem? I Tanzania är det ofta olika kyrkliga organisationer som driver barnhem och sjukhus. Mest fastän det finns sjukhus och kliniker lite varstans, är det ändå väldigt långt till närmaste sjukhus, för folk bor ju ute på landet på sina bondgårdar.



Genväg kan bli senväg. Där hunden står på bilden stupar det ner 1000 m på båda sidor om vägen. Då kör man precis på bergskammen! Jag försökte att inte titta ner, faktiskt! Vi skulle ta en genväg till Njombe över bergen. Högt uppe nära toppen på ett annat berg stod en trasig lastbil fullastad med timmer. På ena sidan stupade det ner 1000 meter, på andra sidan hade vi bergsväggen. Inte en chans att ta oss förbi alltså. Bara acceptera faktum att vända på bilen någonstans och köra hela vägen tillbaka. Men på andra sidan lastbilen stod en annan bil med en svårt sjuk kvinna och hennes barn och barnbarn. De skulle till sjukhuset som vi hade passerat 3 timmar tidigare. Så det var bara att baxa in dem och lastbilschauffören i bilen och ta dem med tillbaka. Men jag tänkte på det, att sitta i bilen och det skumpar och kränger, upp för berg och nerför igen och vara så sjuk är nog inte lätt. Stackars människa, de kom till ett fint katolskt sjukhus i alla fall! Och jag kom så småningom hem helskinnad till mitt hus i Njombe! Oerhört tacksam för alla änglarna som beskyddar mig på vägarna.

Först vill jag tacka alla er som tänker och ber för mig, det är ovärderligt och jag uppskattar det verkligen!
Tack också för hälsningar och inlägg, det gör mig så glad.....

Veckan som gått har jag varit hemma i mitt trivsamma lilla hus. Mornar och kvällar är riktigt kalla, men på dagarna skiner solen och jag passar på att sitta ute och värma upp mig. Annars har jag ju två öppna spisar i huset att elda i och det ger skön värme. Mitt kontor har jag hemma i ett hörn och där sitter jag många och långa timmar och skriver rapporter och brev.



Jag umgås också med min nya lilla vovve, som bara är 9 veckor gammal. Det är ett litet roligt sällskap, hon är helt övertygad att det är jag som är hennes mamma, jag ger henne nämligen det hon tycker bäst om, mat.

I helgen som gick har jag lyssnat till ett antal ungdomskörer. Här i landet tycker man om att tävla i musik. Jag förundras och gläds över den enorma säkerhet och kunnighet så många ungdomar är begåvade med. Att sjunga, dansa och agera samtidigt! Mest imponerad blev jag över en kör med ca 50-talet killar i 16 - 22 års-åldern! De vann väl inte, men de gav järnet och det var såååå läckert! Man blir bara så glad och lycklig av att lyssna på dem. De tycks ha så roligt själva också och det smittar verkligen.



Det är midsommarvecka denna veckan och jag kommer att vara ute på resa och besöka Stiftet som ligger högt upp i Livingstone-bergen. Inte förrän på lördag kommer jag hem. På midsommarafton har vi midvintersolståndet här. Sedan hoppas jag att vi går mot varmare och ljusare tider!!

Jag önskar er alla en riktigt glad midsommar!

Jag är inte den modiga typen, men måste man så måste man! Precis som det är inom många andra områden i livet, när man ställs inför en kris eller en situation som man inte tror sig klara och så klarar man det! Då har man lärt sig att man förmår mer än vad man trodde; en nyttig lärdom för livet!



En timmes bilfärd rätt in i djungeln, mot Livingstone bergen ligger plötsligt denna vackra kratersjö! För ett ögonblick trodde jag att jag var i Sverige. Det kan tyckas så, men faktiskt står kvinnorna där vid strandkanten med sin tvätt, lägger ut den på gräset för att kläderna ska torka, låter barnen bada och tvätta sig samtidigt. Ja, har man inte tvättmaskin och dusch, så är väl detta ett fullgott alternativ.



Lön för mödan fick vi dock när vi kom fram till detta hus där vi skulle övernatta. Vilken utsikt från altanen! Långt borta i horisonten ligger lake Nyasa (eller Malawisjön, som de flesta känner till).
Det var på väg upp hit som de hade grävt upp ett stort hål tvärs över hela vägen för att lägga ner stora rör som ska avleda vattnet. Jag trodde verkligen att vi skulle behöva vända. Det var lerigt och jordigt och på vänster sida en liten gångväg för människor och cyklister. Men inte för bilar! Jo, sa min följeslagare, vi måste förbi här. Nej, tänkte jag, aldrig i livet! Vägarbetarna sågande ner några träd vid sidan och sa att det kommer att gå bra. "Nej, sa jag denna gång. Det lutar för mycket ner mot det 2 m djupa hålet, vi måste nog vända!" Pröva  sa de. Och jag provade och fastnade i leran på en gång innan den trånga passagen! Jag kom loss och kopplade in fyrhjulsdrift och bad till Gud att han skulle sända fler änglar, för nu behövde jag verkligen hjälp! Och som ett under, som om någon hade lyft bilen över leran och förbi i den trånga passagen var jag plötsligt på andra sidan! Hur gick det till? Halleluja, ropade vägarbetarna! Ja, Halleluja, ropade jag i mitt hjärta!

De här pojkarna hittar gammal ståltråd på soptippen, tänk bara hur det är att leta igenom allt avfall och alla sopor!Sedan finns det ju gott om tomma plastflaskor och locken till flaskorna får bli däck till bilen och själva flaskan kan agera lasten. Den här killen sa, när jag frågade vad det var för en bil, att det var en Scania lastbil, för de var bäst och starkast. Då kunde jag berätta att Scania tillverkas i landet jag kommer ifrån och det tyckte han var roligt. De använder snöre och pinnar för att "köra" sina bilar och springer så fort de kan. Jag förstår inte att den höga farten tjusar killar så väldigt. Sitter det i generna måntro?
Nästan varje gång när jag är ute på mina resor, ser jag verkningar efter trafikolyckor. Bussar, lastbilar och personbilar har haft för brottom och kört av vägen eller bara vält ner i diket eller nerför branten. Huva´!!
Det är många som dör och skadas i trafikolyckor här i landet, så jag behöver verkligen en hel del skyddsänglar med mig när jag är ute på mina resor. Tidigt i morgon bitti bär det av till Konde och Tukuyu, ca 5-6 timmars körning. Det är bra asfaltsväg dit, så jag behöver inte använda 4-hjuls-driften.
Önskar er alla som läser bloggen allt gott, lev väl och tänk så mycket det finns att vara tacksam för! Kramar!

Det finns alldeles för många föräldralösa barn i det här landet. Hela mellangenerationen av vuxna dör ut pga "sjukdommen", som de kallar HIV/Aids för.
Kvar lämnas far- och morföräldrar som ska försöka ta hand om och försörja alla dessa barn. Och dessa gamla då? De är ofta trötta och sjuka själva också och barnen lämnas att klara sig själva, de tar då tillflykten till gator och torg för att kanske hitta något att äta, eller att stjäla.

Men det finns goda krafter.

I går besökte jag en sömnadsutbildning för föräldralösa gatuflickor i Makambako. Den lutherska församlingen, här i ett av landets HIV-tätaste städer, har sedan 2001 en yrkesutbildning i sömnad för dessa flickor. Här får de under två års tid utbildning i sömnad, affärsverksamhet och hushållslära.

Blyga flickor i åldrarna 15-20 år som står framför de alster de sytt och är nog lite stolta att de klarat av att sy herrstjortor och två-delade klänningar. Symaskinerna är av den gamla modellen, alltså trampmaskiner, men det finns en lite finare trampmaskin som man kan sy sicksack med. De två lärarna gör sitt bästa att undervisa flickorna i det de kan, men än kan de inte sy kostymer och för att kunna konkurrera på den öppna marknaden där de verkligt duktiga skräddarna klarar sig och akn anställa ett antal hjälpskräddare.



Här de båda lärarna som visar upp ett par pojkbyxor som eleven i årskurs två har sytt. Det är verkligen så imponerande och modigt att med så små medel, nästan inga alls, försöka hjälpa unga flickor som annars skulle gå en säker död till mötes inom några år pga det farliga arbete som prostituera, vilket återstår som arbete, om de inte får utbildning. Det skulle annars vara lätt att gripas av missmod och handlingsförlamning och kanske inte göra något alls, för behoven är enorma och de som behöver hjälp är så otroligt många, så det gör varje litet projekt så fantastiskt och beundransvärt.

Här på den kombinerade förlossnings- BB- mödravårds- och barnavårdsavdelningen jobbar några få stycken hängivna barnmorskor och har inte varken semesterar eller ledigheter att tala om, för det kommer alltid kvinnor som behöver hjälp. Det har just öppnats en operationsavdelning, så nu får de också ta hand om gynekologiska operationsfall.



Här sitter mammorna och väntar, och vänta är något man är expert på i Tanzania. Man kan vänta en hel dag på att få komma in till barnmorskan, och kommer man inte in i dag kommer man tillbaka en annan gång. Under tiden hinner man få höra en hel del skvaller och nyheter av de andra kvinnorna som kommer från andra byar. Man har kanske något att berätta själv, i alla fall har de roligt och skrattar en hel del...



Det här är förlossningsrummet, ni vet där barnet föddes.....



Här en annan barnmorska, glad och positiv att kunna få hjälpa. Hon ska precis sätta ett dropp på en väldigt sjuk kvinna. Jag undrar om patienterna förstod texten på hennes T-shirt. "Mothers are special" , mammor är speciella. Det skulle de behöva få höra, för kvinnor i Tanzania är speciella. Arbetar och sliter, hjälper sina barn, hämtar vatten, hämtar ved. Lagar mat och gräver på den stora åkern, sår och skördar för hand, går med den 50 kg tunga säcken på huvudet till kvarnen för att mala majsen till mjöl, hem igen för att laga mat, diska, tvätta utan rinnande varmvatten, utan rinnande vatten överhuvudtaget. Och ändå så glada och skrattar jämt........! En annan som har det så bra med alla bekvämligheter, varför klagar man?

Det finns många gatubarn, i alla städer, och både i Iringa och i Njombe.
Det är bland det svåraste att se, hur barn springer vind för våg, stjäler och utnyttjas som arbetskraft av vuxna och av kriminella ligor. För att inte prata om hur flickorna utnyttjas!
Men det finns hopp. Det som görs för barn och som är positivt.

Iringa heter den närmaste storstaden och ligger 20 mil norr om Njombe, på vägen till Dar es Salaam. I Iringa har jag varit ett antal dagar den gångna veckan. För att lära känna människor och platser.
En av dagarna gjorde vi ett studiebesök på ett barnhem som kyrkan driver. Där bor ett 60-tal barn i olika åldrar och som framförallt kommer från gatan och från mycket svåra hemförhållanden. Här får barnen en säng att sova i, mat tre gånger om dagen och de som har åldern inne får gå i skolan. De mindre tas om hand i ett slags dagisverksamnhet.



En morgon när jag gick där på gatan i Iringa, kom fem pojkar i åldern ca 12, springande efter mig och bad att få pengar till frukost. De var smutsiga, kläderna trasiga och de huttrade i morgonkylan. Själv hade jag redan ätit en stadig hotellfrukost och jag tyckte det var orättvist att de inte skulle få åtminstone en liten frukost. Så vi gick in på ett cafe´ och köpte te, munkar och sambosas (fritterade piroger med kött i). Pengar brukar jag inte ge eftersom det kan gå till t ex droger. Efter den morgonen hittar de mig var jag än är i stan och tycker att de kan "vakta" min bil när jag uträttar ärenden. Jag har fått nya vänner i gatubarnen, nu känner jag igen dem och de känner igen mig. Så därför önskar jag att jag kunde ta hem alla gatubarn till mitt hus och ta hand om dem. Det är ju i alla fall inte deras fel att deras liv blivit som det blivit. Jag tänker på min lilla hundvalp som hade det bättre än gatubarnen. Mat tre gånger om dagen, omtanke och omvårdnad. Nu är den lilla vovven död, hon blev hastigt sjuk när jag var i Iringa och hann dö innan jag kom hem, men dog under varsam omvårdnad.
Hur många barn bara dör utan en famn att ligga i?

I söndags följde jag och Rebecka ( en svensk volontär ) med Syster Atu ut på bybesök till byn Iguna. Den ligger ca 1 timmes bilfärd nordost om Njombe och byn är lika stor som Storebro. Syster Atu, och hennes barnmorskekollega Rhoida, hade blivit kallade dit för att ta HIV-tester på bybefolkningen. De tyckte att de hede fått ganska mycket information via massmedia och informatörer om sjukdomen så nu var det dags att vara praktisk och låta testa sig. Atu och Rhoida hade snabbtester med sig och det var gratis att testa sig. Tidigt på morgonen kom vi dit och först hölls en timmes undervisning om viruset HIV och sjukdomen Aids. Som lite av expert på området var det intressant att lyssna och enligt min bedömning gavs en professionell och fullständigt korrekt bild av hur sjukdomen uppträder.
Sedan började rådgivning och provtagningen, ryktet spred sig runt omkring och snart satt där fullt av folk. En strid ström av människor som nästan slogs om att komma in före andra. Klockan fyra på eftermiddagen slutade de provtagningen trots att det var ett 50-tal till som ville testa sig. 56 tester av vilka 5 var HIV-positiva!
- En bra dag, sa syster Atu, det var inte så många. De HIV-positiva fick remiss till sjukhuset här i stan för vidare utredning.
När vi kom hem på kvällen möttes vi av en riktigt glad överraskning. Lilla hunden Sima hade hittats av ett par gatubarn och vi hämtade henne genast. Har ni sett en riktigt glad hund? Och en riktigt glad matte?

Den gångna veckan har jag också varit i Iringa, 20 min norrut, för att besöka olika platser där. Iringa är en "stor" stad i förhållande till Njombe och det är sådan trafik och kaoset är överväldigande, så det är skönt att komma hem till lugnet i huset och trädgården i Njombe.

Sitter och funderar på vilken överskrift den här veckan ska få. Så kommer jag på att jag blivit riktigt ledsen ett par gånger och nu vill jag gärna berätta om de episoderna. Inte för att jag inte varit glad också, det har jag verkligen, många flera gånger än de ledsna gångerna. Men så är ju livet för oss alla, vi blir glada och vi blir ledsna, det viktiga är att det blir någon sorts balans mellan sorg och glädje.
I söndags blev jag av med min lilla hund, Sima! Någon tyckte väl att den var fin och ville ha den. Jag var hemma och Sima sprang lös omkring i trädgården, in och ut ur huset och busade med mig genom att ta och springa ut med mina skor. Så tog hon en sko, sprang ut och lämnade skon på gräsmattan, och fanns ingenstans när jag letade i hela trädgården. När jag kom till grinden var den upplåst, men igendragen! Jag saknar henne så.

I onsdags besökte jag ett sjukhus, som stiftet äger. Fick gå runt på hela sjukhuset och besöka alla avdelningar. Kom så till en manlig medicinavdelning där stämningen var dämpad och låg. En 19-årig kille hade precis dött. Av vad, undrade jag? Malaria, galloperande hjärnmalaria! Bara en timma efter inläggningen. Hans släkt hade kommit och de var förtvivlade.
Jag blev så ledsen över hur orättvist det är här i världen med tillgången till sjukvård och förebyggande hälsovård. Varför dör fortfarande massor av människor, barn och ungdomar av malaria och andra sjukdomar som vi lätt behandlar i Sverige? Berta, min hjälp i köket ville ha ledigt i torsdags för att gå på begravning. Hennes granne, en 4-barnsmor hade dött på natten. Veckan innan hade den döda mammans 1,5-åriga barn dött! Dog hon av sorg undrar jag? Nu blev pappan kvar själv med tre barn. Suck! Det är orättivst!
Men det är stort att det ändå finns sjukhus tillgängligt för många. Tyvärr är det svårt att få tag på utbildad personal så som läkare, sjuksköterskor, barnmorskor, tandläkare och labaratorieassistenter. De som jobbar på Ilembula sjukhus minns inte när de sist fick semester. Det finns inga vikarier!

Nej, nu vill jag avsluta med något positivt!



När jag kom till klinikchefens väntrum och väntade på att få träffa honom, vem möter mig inte då? Jo Posia från Dodoma är hans sekreterare och det blir ett så kärt återseende. Posia var med i vårt utbytesprogram 2003, då vi från Storebro arbetade med barnkonventionen tillsammans med utvalda i Dodomas Stift. Vi hade så roligt då och nu när vi träffades kom alla minnena tillbaka! Posia har sedan 2003 utbildat sig till sekreterare, gift sig och fått en underbar liten Gloria! Tänk, det visste jag inte på morgonen, att jag skulle få träffa en gammal vän! Vilken överaskning!

Omgivningarna söderut

Bland annat ett par körer som sjöng så vackert, och som  åker runt och sjunger i olika sammanhang för att få in lite pengar till den sociala verksamheten. Jag fick lära mig att det finns 12 000 föräldralösa barn i området varav 6000 bor på gatorna i Songea. Det är svårt och oöverkomligt att hjälpa alla, men att hjälpa dem man kan hjälpa är ens plikt. Så de försöker utbilda unga pojkar så att de kan arbeta i den församlingsägda sågen och kvarnen. Då har de arbete och får en viss inkomst + att de inte behöver springa omkring på gatorna.


Två av pojakrna på sågen

De planerar också att starta en sömnadsutbildning för flickorna som hamnat på gatan. Efter ett par års utbildning ska de kunna försörja sig på att sy kläder åt folk. Utbildningen ska också ge kunskap om hur man driver ett företag. Problemet är att det är rätt dyrt att skaffa en symaskin. 400 kr är en otroligt stor summa här.
På kvällen fick jag träffa folk som annars jobbar under dagen, körmedlemmar och styrelsemedlemmar. Vi åt middag tillsammans, det blev sång och dans och där fick jag fina presenter, framförallt nya vänner.
Men de tycker nog att jag ska klä mig lite bättre, inte gå omkring i en jeanskjol, så jag fick en klänning också!


En ny vän och en ny klänning!

Så blev jag hembjuden till Kiona och hans familj i går, lördag. Kiona jobbar som chaufför åt stiftskansliet. Så på väg till Songea berättade han att de precis fått sitt tredje barn och jag som älskar "bäbisar" ville gärna komma för att träffa den lilla nyfödda. Så i går kom Kiona och hämtade mig, en fin promenad till hans hus och där fick jag träffa hans familj. Den är, som de flesta andra familjer här i Tanzania, utökad med ett antal släktmedlemmar, och består förutom av kärnfamiljen på fem personer, med ytterligare tio stycken. Syskonbarn, vars föräldrar dött i HIV, de gamla föräldrarna, fastrar och mostrar som inte kan försörja sig själva. Lönen Kiona får från kyrkan är 200 kr/månad! Hur klarar man att försörja femton personer på det? Jo man måste ha åtminstone tre sidoverksamheter, och för Kionas del så har han en frisersalong i centrum, 100 värphöns så att han kan sälja ägg och en ganska stor jordlott där han odlar majs. På så vis får han ihop till skoluniformer, skolavgifter, sjukvård, kläder, el och vatten.


En del av Kionas hushåll

Ja, så har denna veckan gått och jag har fått lära meig en hel del. Bl a att vara tacksam för allt jag har och allt jag har fått. Jag som har så mycket, vilka föräldralösa barn hjälper jag? Än så länge har jag ansvar för en blind flicka, men där finns så oerhört många fler som behöver hjälp!!