brittsofiitanzania

Välkommen till min Blogg! Jag har så mycket att berätta om, här skriver jag om en del av allt jag får vara med om.

Oj, vad mycket jag lärt mig den gångna veckan!

Jag har fått förmånen att få en ki-swahili kurs till. Därför befinner jag mig i norra Tanzania, utanför Arusha, på en dansk kursgård under två veckor. Min canadensiska klasskamrat från förra årets kurs, och jag pluggar tillsammans nu igen och det är verkligen roligt. Veckan som gått har fyllts av nya kunskaper, inte bara av ny grammatik och nya ord, utan också kultur, seder och bruk och andra människors livserfarenheter.

 l                                                                

Lektions-salar, mitt klassrum i hörnet.    

                                                                            

Bibliotek och datasal

I torsdags fick vi intervjuva varsen man som arbetar med trädgårdsskötsel här på centret om seder och bruk runt de stora högtiderna i livet. Den jag pratade med, Abdalla en muslim, var verkligen öppen och berättade fritt ur hjärtat om allt.
Han berättade om hur det är i livets början, eftersom muslimer inte praktiserar dop får barnet sitt namn inom 3 dagar efter fördelse. Sedan stannar mamman och barnet inomhus i 40 dagar. När tiden gått, kommer mammans kvinnliga släktingar och vänninor, de bakar mini-munkar och kokar te med massor med socker och mjölk i, och när stunden är inne går de under cermoni ut ur huset med barnet och mamman. Det är då första gången hon kommer ut i friska luften på 40 dagar eller 6 veckor. Sedan äter och dricker de te tillsammans.

Han berättade också om hur det går till när man ska gifta sig, om förhandlingarna med brudens föräldrar, om brudpriset som tydligen även här är 4 kor, men som man kan välja att ta ut som "kossor med ben" vilket betyder riktiga levande kor, eller som "kor utan ben", vilket betyder pengar så mycket som en ko skulle ha kostat. Han berättade att man behöver inte betala alla kossorna på en gång, utan kan få tiden på sig. Men har man inte betalat alla, betraktas barnen som föds som kvinnans föräldrars "egendom". De kan alltså hämta dem när de vill för att ha dem som hjälp i hushåll och annat arbete.

Abdalla berättade också om livets slutskede, när någon dör. T ex hade hans pappa dött förra året och när de begravt honom och sörjt i 40 dagar, tas alla kläder fram som tillhört den döde, tvättas och delas ut till grannar och annat folk runtomkring. Och man kan inte vägra att ta emot ett plagg och man måste bära plagget tills det är utslitet och inte kan användas mer. Detta för att släktingarna ska fortsätta att minnas sin anhörige ett tag till. Så går det till i parestammen, norra Tanzani.

      Te-hyddan där alla samlas för förmiddags- och 
  eftermiddagskaffe/te  och samtal om allt möjligt.

                                                                   Mitt lilla rum, det längst till höger.

På den här kursgården finns det många fler studerande än de som lär sig ki-swahili. Det pågår kurser i administration och utveckling, gender- och rättighetsfrågor osv. "Vitingarna" är ett 30-tal och de flesta är här för att lära sig ki-swahili. Säkert finns här ett 100-tal studerande och det som fascinerar mig är att det är alla slags människor, åldrar och nationaliteter, och verkligen intressant att lyssna på människors kunskaper och erfarenheter. Norra delen av Tanzania är populärt att komma till i forskningssyfte, studerande vid universitet runt om i världen kommer för sina forskningsarbeten.
Jag har pratat en hel del med en kvinna som kommer från England, studererar vid universitetet i Oslo och forskar på hur bistånd kan segregera och utesluta de mest behövande för att de inte uppfyller biståndsorganisationens kriterier för hjälp. Hon håller till i mina trakter i södern, och det är lärorikt att höra att hon säger att bistånd ofta skapar ovänskap och missämja mellan människor i samma by. "Varför får de och inte vi?"
Man måste nog tänka både en och två gånger innan man ger bistånd, det kan stjälpa mer än hjälpa, och tråkigt nog är det inte första gången jag hör talas om det.

Bästa Fru "Maporomoko" - min kära ängla-syster!:)
Jag hälsar dig i Jesu Kristi namn och känner såå stor tacksamhet för vad du får ta emot och ge ut. Det är så intressant att läsa om ditt liv, som skiljer sig så avsevärt från vårt liv här hemma i lilla Storebro. Det var gott att hälsa de nyförlovade hem till Sverige igen. Men, jag glömde ju säga Grattis! till dem. Nu har jag renskrivit
vårt program för vårterminen på Draget och ska sedan gå till samtalsgruppen hos Birgit. Vi fortsätter och ber för DIG. Familjen Svensson mår bara bra och vi längtar efter våren och på ditt återseende. Allt gott och Guds rika välsignelse.
Kram från din änglasyster med familj.

Kära BrittSofi !

Idag när jag gjorde cellprov såg jag din namnskylt på dörren ( jag var ju hos dig senast det begav sig minns du? )...jag undrade då eftersom du är i Afrika
...men personalen önskade så att du kommer tillbaka
så skylten får stå kvar. Vi är alltså många som önskar att du kommer tillbaka.Härligt va!
Igår fick jag stora "skälvan"...en dokumentär från Njombe ! Wow!Tänkte se den ...men den var så otäck så jag fick lämna TV:n. Den handlade om lejon som fått människor på sin matsedel. Watch out for the lions!Den byggde på autentiskt material .
Var rädd om dig !
Nu har vi gudstjänst i Församlingshemmet ...kyrkan stängd ...för att spara pengar.Vi är en trogen skara på c:a 10-12 personer...tänk på oss när du går på "massmöte". Du finns i alla fall med i vår förbön till och från!
Massor av hälsningar från oss båda .
Allan och Lisa

Hej Britt-Sofi!
Kul att läsa om hur du har det. Jag hoppas så att det ska lyckas för oss att komma iväg och hälsa på dig. Jag hörde av Yvohn i Rumskulla att Kedmon var på gång till Sverige i april, kul, så får man kanske svänga lite på rumpan igen ;). Nu har vi läst brevet från vårt vänpastorat i kyrkorådet och Olof fick i uppgift att formulera ett svar från oss. Hoppas att det kan bli en långvarig och stabil relation mellan pastoraten. Ha det gott, jag tänker på dig.
Kram Lena

Hej!
Jag skulle vilja höra mer av vad den Engelska proferson
menar när hon säger att bistånd ofta skapar ovänskap och missämja. Kan det vara så att man rent ytligt ser på saken, och sätter in resurser utan att ta reda på fakta. Då är det biståndsgivarens fel, om det blir gnissel. Här kommer
det in, som jag anser att vi i västvärlden kan barömma oss av, nämligen att vi tror att vi har lösningar på allt(och lite till). Istället för att tillsammans med berörda gå in och lösa det hela. Det är frestande att leka förstå sig påare. Har engelskan någon erfarenhet av det här eller har hon som många läst sig till att det är så?

Hej!
Hörde att du kommer hem snart och hälsar på! Det gläder oss. Vi åker till fjällen i morgon med våra söner och deras familjer. Hoppas skidåkningen sitter kvar i kroppen ....vi har ju inte kunnat träna hemma ...här är vår ...vi plockade blåsippor igår!Vi ser fram emot att träffas när du är hemma!
KRAMAR från oss.
Allan och Lisa