Livingstonebergen
Den här veckan har jag varit uppe i bergen. Kört på farbara och icke farbara vägar och stigar. Minst 2300 m över havet. Där bor en massa människor som mest odlar vete och potatis och nu när det är torrtid/vintertid i landet, så är det ganska torrt överallt, men dessa vetefält uppe i bergen får sitt vatten av dagg och dimma och är så underbart gröna. Det var kallt där! 12 grader och frost på morgonen. Jag skulle absolut haft vantar och vinterjacka med mig, men vem kunde tro att man skulle frysa i Afrika!?
Jag förstår människorna som bor här uppe i bergen. Så otroligt vackert! Att varje morgon när man kommer ut från sitt lilla hus, få se upp mot bergen och bort mot horisonten! Att en stund få fästa sina ögon och sin tanke vid det fantastiska och majestätiska och kanske inse sin egen litenhet.
Där nere ligger Lake Nyasa, en stor sötvattensjö, med underbart ljummet vatten att bada och simma i. Precis bakom bergstoppen ligger hotellet man kan åka och bada och bo härligt på. På andra sidan sjön kan man skönja Malawi. Här uppe bland bergeb besökte jag ett antal institutioner. Här, där jag står och tar kortet, ligger en liten klinik som förestås av en banmorska. Hon och undersköterskan tar hand om alla kvinnor, barn, förlossningar och alla andra övriga sjuka. Vilket mod, och vilken kvinna! säger jag.
Jag besökte också ett litet barnhem där de tar hand om föräldralösa barn, handikappade barn och faktiskt ett par gamla, gamla tanter. Lilla tanten som sitter under det gula skynket har ingenstans att ta vägen, hennes man och alla hennes sju barn har dött. Vad gör man om det inte finns servicehem? I Tanzania är det ofta olika kyrkliga organisationer som driver barnhem och sjukhus. Mest fastän det finns sjukhus och kliniker lite varstans, är det ändå väldigt långt till närmaste sjukhus, för folk bor ju ute på landet på sina bondgårdar.
Genväg kan bli senväg. Där hunden står på bilden stupar det ner 1000 m på båda sidor om vägen. Då kör man precis på bergskammen! Jag försökte att inte titta ner, faktiskt! Vi skulle ta en genväg till Njombe över bergen. Högt uppe nära toppen på ett annat berg stod en trasig lastbil fullastad med timmer. På ena sidan stupade det ner 1000 meter, på andra sidan hade vi bergsväggen. Inte en chans att ta oss förbi alltså. Bara acceptera faktum att vända på bilen någonstans och köra hela vägen tillbaka. Men på andra sidan lastbilen stod en annan bil med en svårt sjuk kvinna och hennes barn och barnbarn. De skulle till sjukhuset som vi hade passerat 3 timmar tidigare. Så det var bara att baxa in dem och lastbilschauffören i bilen och ta dem med tillbaka. Men jag tänkte på det, att sitta i bilen och det skumpar och kränger, upp för berg och nerför igen och vara så sjuk är nog inte lätt. Stackars människa, de kom till ett fint katolskt sjukhus i alla fall! Och jag kom så småningom hem helskinnad till mitt hus i Njombe! Oerhört tacksam för alla änglarna som beskyddar mig på vägarna.
Jag förstår människorna som bor här uppe i bergen. Så otroligt vackert! Att varje morgon när man kommer ut från sitt lilla hus, få se upp mot bergen och bort mot horisonten! Att en stund få fästa sina ögon och sin tanke vid det fantastiska och majestätiska och kanske inse sin egen litenhet.
Där nere ligger Lake Nyasa, en stor sötvattensjö, med underbart ljummet vatten att bada och simma i. Precis bakom bergstoppen ligger hotellet man kan åka och bada och bo härligt på. På andra sidan sjön kan man skönja Malawi. Här uppe bland bergeb besökte jag ett antal institutioner. Här, där jag står och tar kortet, ligger en liten klinik som förestås av en banmorska. Hon och undersköterskan tar hand om alla kvinnor, barn, förlossningar och alla andra övriga sjuka. Vilket mod, och vilken kvinna! säger jag.
Jag besökte också ett litet barnhem där de tar hand om föräldralösa barn, handikappade barn och faktiskt ett par gamla, gamla tanter. Lilla tanten som sitter under det gula skynket har ingenstans att ta vägen, hennes man och alla hennes sju barn har dött. Vad gör man om det inte finns servicehem? I Tanzania är det ofta olika kyrkliga organisationer som driver barnhem och sjukhus. Mest fastän det finns sjukhus och kliniker lite varstans, är det ändå väldigt långt till närmaste sjukhus, för folk bor ju ute på landet på sina bondgårdar.
Genväg kan bli senväg. Där hunden står på bilden stupar det ner 1000 m på båda sidor om vägen. Då kör man precis på bergskammen! Jag försökte att inte titta ner, faktiskt! Vi skulle ta en genväg till Njombe över bergen. Högt uppe nära toppen på ett annat berg stod en trasig lastbil fullastad med timmer. På ena sidan stupade det ner 1000 meter, på andra sidan hade vi bergsväggen. Inte en chans att ta oss förbi alltså. Bara acceptera faktum att vända på bilen någonstans och köra hela vägen tillbaka. Men på andra sidan lastbilen stod en annan bil med en svårt sjuk kvinna och hennes barn och barnbarn. De skulle till sjukhuset som vi hade passerat 3 timmar tidigare. Så det var bara att baxa in dem och lastbilschauffören i bilen och ta dem med tillbaka. Men jag tänkte på det, att sitta i bilen och det skumpar och kränger, upp för berg och nerför igen och vara så sjuk är nog inte lätt. Stackars människa, de kom till ett fint katolskt sjukhus i alla fall! Och jag kom så småningom hem helskinnad till mitt hus i Njombe! Oerhört tacksam för alla änglarna som beskyddar mig på vägarna.
En lugnare vecka....
Först vill jag tacka alla er som tänker och ber för mig, det är ovärderligt och jag uppskattar det verkligen!
Tack också för hälsningar och inlägg, det gör mig så glad.....
Veckan som gått har jag varit hemma i mitt trivsamma lilla hus. Mornar och kvällar är riktigt kalla, men på dagarna skiner solen och jag passar på att sitta ute och värma upp mig. Annars har jag ju två öppna spisar i huset att elda i och det ger skön värme. Mitt kontor har jag hemma i ett hörn och där sitter jag många och långa timmar och skriver rapporter och brev.
Jag umgås också med min nya lilla vovve, som bara är 9 veckor gammal. Det är ett litet roligt sällskap, hon är helt övertygad att det är jag som är hennes mamma, jag ger henne nämligen det hon tycker bäst om, mat.
Tack också för hälsningar och inlägg, det gör mig så glad.....
Veckan som gått har jag varit hemma i mitt trivsamma lilla hus. Mornar och kvällar är riktigt kalla, men på dagarna skiner solen och jag passar på att sitta ute och värma upp mig. Annars har jag ju två öppna spisar i huset att elda i och det ger skön värme. Mitt kontor har jag hemma i ett hörn och där sitter jag många och långa timmar och skriver rapporter och brev.
Jag umgås också med min nya lilla vovve, som bara är 9 veckor gammal. Det är ett litet roligt sällskap, hon är helt övertygad att det är jag som är hennes mamma, jag ger henne nämligen det hon tycker bäst om, mat.
I helgen som gick har jag lyssnat till ett antal ungdomskörer. Här i landet tycker man om att tävla i musik. Jag förundras och gläds över den enorma säkerhet och kunnighet så många ungdomar är begåvade med. Att sjunga, dansa och agera samtidigt! Mest imponerad blev jag över en kör med ca 50-talet killar i 16 - 22 års-åldern! De vann väl inte, men de gav järnet och det var såååå läckert! Man blir bara så glad och lycklig av att lyssna på dem. De tycks ha så roligt själva också och det smittar verkligen.
Det är midsommarvecka denna veckan och jag kommer att vara ute på resa och besöka Stiftet som ligger högt upp i Livingstone-bergen. Inte förrän på lördag kommer jag hem. På midsommarafton har vi midvintersolståndet här. Sedan hoppas jag att vi går mot varmare och ljusare tider!!
Jag önskar er alla en riktigt glad midsommar!
Det krävs mod....
Förra veckan var jag ute och besökte ett antal olika institutioner och platser i sydvästra delen av Tanzania. Ett område som består av berg och dalar, sjöar och floder, en underbar natur verkligen. Men vägarna! Oj, jag trodde inte det om mig själv! Att jag skulle klara att köra genom flodfåror, över broar som man tror ska falla samman vilket ögonblick som helst, genom lerhål och förbi stup. Mitt hjärta har bankat hårt av rädsla flera gånger.
Jag är inte den modiga typen, men måste man så måste man! Precis som det är inom många andra områden i livet, när man ställs inför en kris eller en situation som man inte tror sig klara och så klarar man det! Då har man lärt sig att man förmår mer än vad man trodde; en nyttig lärdom för livet!
En timmes bilfärd rätt in i djungeln, mot Livingstone bergen ligger plötsligt denna vackra kratersjö! För ett ögonblick trodde jag att jag var i Sverige. Det kan tyckas så, men faktiskt står kvinnorna där vid strandkanten med sin tvätt, lägger ut den på gräset för att kläderna ska torka, låter barnen bada och tvätta sig samtidigt. Ja, har man inte tvättmaskin och dusch, så är väl detta ett fullgott alternativ.
Lön för mödan fick vi dock när vi kom fram till detta hus där vi skulle övernatta. Vilken utsikt från altanen! Långt borta i horisonten ligger lake Nyasa (eller Malawisjön, som de flesta känner till).
Det var på väg upp hit som de hade grävt upp ett stort hål tvärs över hela vägen för att lägga ner stora rör som ska avleda vattnet. Jag trodde verkligen att vi skulle behöva vända. Det var lerigt och jordigt och på vänster sida en liten gångväg för människor och cyklister. Men inte för bilar! Jo, sa min följeslagare, vi måste förbi här. Nej, tänkte jag, aldrig i livet! Vägarbetarna sågande ner några träd vid sidan och sa att det kommer att gå bra. "Nej, sa jag denna gång. Det lutar för mycket ner mot det 2 m djupa hålet, vi måste nog vända!" Pröva sa de. Och jag provade och fastnade i leran på en gång innan den trånga passagen! Jag kom loss och kopplade in fyrhjulsdrift och bad till Gud att han skulle sända fler änglar, för nu behövde jag verkligen hjälp! Och som ett under, som om någon hade lyft bilen över leran och förbi i den trånga passagen var jag plötsligt på andra sidan! Hur gick det till? Halleluja, ropade vägarbetarna! Ja, Halleluja, ropade jag i mitt hjärta!
Bilar och fart.........
Det börjar bli vinter i Njombe. Vissa dagar går temperaturen inte upp över 20 grader. Det är väl inte kallt direkt, men om det blåser och regnar lite samtidigt som det är 18 grader, ja då blir det kallt inomhus också och då jag tänder en brasa i den öppna spisen.
Den gångna veckan har jag inte varit ute och åkt så mycket. Suttit hemma och skrivit rapporte,r som också måste göras. Då är det skönt med en brasa som sprakar.
Men för att inte känna mig alltför frusen, tar jag en långpromenad varje dag. Det är rätt så kul för man pratar alltid med folk, kända och okända.
Häromdagen när jag var ute och gick, träffade jag på ett par gatupojkar, som jag vid det här laget, har börjat lära känna litegrann. Trots sin misär och fattigdom har de stor fantasi och leker som vilka andra barn som helst. Jag kan inte låta bli att känna en viss glädje med pojkarna när de leker och är helt i sin egen värld.
De här pojkarna hittar gammal ståltråd på soptippen, tänk bara hur det är att leta igenom allt avfall och alla sopor!Sedan finns det ju gott om tomma plastflaskor och locken till flaskorna får bli däck till bilen och själva flaskan kan agera lasten. Den här killen sa, när jag frågade vad det var för en bil, att det var en Scania lastbil, för de var bäst och starkast. Då kunde jag berätta att Scania tillverkas i landet jag kommer ifrån och det tyckte han var roligt. De använder snöre och pinnar för att "köra" sina bilar och springer så fort de kan. Jag förstår inte att den höga farten tjusar killar så väldigt. Sitter det i generna måntro?
Nästan varje gång när jag är ute på mina resor, ser jag verkningar efter trafikolyckor. Bussar, lastbilar och personbilar har haft för brottom och kört av vägen eller bara vält ner i diket eller nerför branten. Huva´!!
Det är många som dör och skadas i trafikolyckor här i landet, så jag behöver verkligen en hel del skyddsänglar med mig när jag är ute på mina resor. Tidigt i morgon bitti bär det av till Konde och Tukuyu, ca 5-6 timmars körning. Det är bra asfaltsväg dit, så jag behöver inte använda 4-hjuls-driften.
Önskar er alla som läser bloggen allt gott, lev väl och tänk så mycket det finns att vara tacksam för! Kramar!
Den gångna veckan har jag inte varit ute och åkt så mycket. Suttit hemma och skrivit rapporte,r som också måste göras. Då är det skönt med en brasa som sprakar.
Men för att inte känna mig alltför frusen, tar jag en långpromenad varje dag. Det är rätt så kul för man pratar alltid med folk, kända och okända.
Häromdagen när jag var ute och gick, träffade jag på ett par gatupojkar, som jag vid det här laget, har börjat lära känna litegrann. Trots sin misär och fattigdom har de stor fantasi och leker som vilka andra barn som helst. Jag kan inte låta bli att känna en viss glädje med pojkarna när de leker och är helt i sin egen värld.
De här pojkarna hittar gammal ståltråd på soptippen, tänk bara hur det är att leta igenom allt avfall och alla sopor!Sedan finns det ju gott om tomma plastflaskor och locken till flaskorna får bli däck till bilen och själva flaskan kan agera lasten. Den här killen sa, när jag frågade vad det var för en bil, att det var en Scania lastbil, för de var bäst och starkast. Då kunde jag berätta att Scania tillverkas i landet jag kommer ifrån och det tyckte han var roligt. De använder snöre och pinnar för att "köra" sina bilar och springer så fort de kan. Jag förstår inte att den höga farten tjusar killar så väldigt. Sitter det i generna måntro?
Nästan varje gång när jag är ute på mina resor, ser jag verkningar efter trafikolyckor. Bussar, lastbilar och personbilar har haft för brottom och kört av vägen eller bara vält ner i diket eller nerför branten. Huva´!!
Det är många som dör och skadas i trafikolyckor här i landet, så jag behöver verkligen en hel del skyddsänglar med mig när jag är ute på mina resor. Tidigt i morgon bitti bär det av till Konde och Tukuyu, ca 5-6 timmars körning. Det är bra asfaltsväg dit, så jag behöver inte använda 4-hjuls-driften.
Önskar er alla som läser bloggen allt gott, lev väl och tänk så mycket det finns att vara tacksam för! Kramar!
