Ytterligare en veckas upplevelser....
Ytterligare en vecka har gått med många nya bekantskaper, nya platser och möten med människor som verkligen strävar och jobbar och gör sitt bästa.
Men först vill jag visa denna bild på lilla prinsessan som jag kunde vila mina ögon på förra söndagen under gudstjänsten. Hon gick omkring där med sin psalmbok och trivdes, hade inget alls emot att prästen höll på i över 2 timmar.
Måndagen besökte jag Makambako, som ligger ca 5 mil härifrån. Makambako är en järnvägsknut och en plats där vägen söderut delar sig. Alltså en knut för all slags trafik och här stannar lastbilar för att forsla varor norrut och söderut. När man närmar sig samhället ser man 100-tals cyklar full-lastade med varor av olika slag, t ex potatis, te, tomater, majs sådant som folk odlar och säljer vidare. I Makambako finns ett antal grossister som köper upp böndernas varor till väldigt låga priser. Här finns också många gatubarn, föräldralösa flickor och pojkar som försöker finna lyckan och överleva. Församlingen här driver bl a en yrkesutbildning i sömnad på 2 år för gatuflickor i tonåren.
I sömnadsklassen
Så bra att de får en yrkesutbildning så att de har en chans att välja en annan väg än prostitutionens väg. FUtbildningen har symaskiner som de övar på men problemet är att församlingen inte har pengar att köpa in symaskiner som flickorna kunde hyra för att komma i gång med en affärsverksamhet. Inte för att det inte finns jobb! Det finns det. För alla beställer sina kläder hos en skräddare, även jag, så de skulle kunna sy dagarna i ända. Men att köpa en symaskin, vem har råd med det?
Teplantage och Bwana Shamba
En annan dag besökte jag Lupembe där kyrkan bl a driver en teplantage. Det var första gången jag fick se en riktig teplantage och "Bwana Shamba" Herr jordbrukare berättade om processen att tillverka te. Nu för tiden dricker jag te med andakt. Inte visste jag att det var en så otrolig lång och omständig process innan du och jag får en kopp te. Varje litet te-blad plockas för hand. Här har vi ett annat problem, nämligen att den som odlar får ut alldeles för lite för det arbete han utför, precis som kaffet, att det är grossister och försäljare som tar förtjänsten. Tål att tänkas på.
Ett gäng glada flickor som precis haft en tenta
En tredje dag besökte jag dövskolan här i Njombe. Tänk vilken jätte fin anläggning som byggts med hjälp av finskt och svenskt bistånd. Här går bortåt 300 döva barn i olika åldrar. Det är en grundskola upp till Form III, alltså klass 9. Många av barnen här är också föräldralösa och det finns ingen som betalar deras skolavgift, skoluniform eller annat som man behöver för sitt dagliga liv. Ändå är det så otroligt billigt med skolavgiften, 25.000 Tsh = runt 150 kr / år. Handikappade barn har ingen som helst status i det här landet, än mindre om man är en fattig familj som lever på "existensminimum", som det så fint heter i Sverige. Existensminimum här betyder ingenting alls.
Den här helgen har jag sällskap av Upendo. Upendo som är blind och på måndag ska ta bussen till Korogwe 60 mil norrut. Där bor hon på skolinternat och ska börja sista året på gymnasiet för att nästa år ta studenten. Vi ska lära känna varandra, hon verkar duktig, kan diska och hjälpa till i hushållet. Jag ska berätta mer om henne en annan dag.
Men först vill jag visa denna bild på lilla prinsessan som jag kunde vila mina ögon på förra söndagen under gudstjänsten. Hon gick omkring där med sin psalmbok och trivdes, hade inget alls emot att prästen höll på i över 2 timmar.
Måndagen besökte jag Makambako, som ligger ca 5 mil härifrån. Makambako är en järnvägsknut och en plats där vägen söderut delar sig. Alltså en knut för all slags trafik och här stannar lastbilar för att forsla varor norrut och söderut. När man närmar sig samhället ser man 100-tals cyklar full-lastade med varor av olika slag, t ex potatis, te, tomater, majs sådant som folk odlar och säljer vidare. I Makambako finns ett antal grossister som köper upp böndernas varor till väldigt låga priser. Här finns också många gatubarn, föräldralösa flickor och pojkar som försöker finna lyckan och överleva. Församlingen här driver bl a en yrkesutbildning i sömnad på 2 år för gatuflickor i tonåren.
I sömnadsklassen
Så bra att de får en yrkesutbildning så att de har en chans att välja en annan väg än prostitutionens väg. FUtbildningen har symaskiner som de övar på men problemet är att församlingen inte har pengar att köpa in symaskiner som flickorna kunde hyra för att komma i gång med en affärsverksamhet. Inte för att det inte finns jobb! Det finns det. För alla beställer sina kläder hos en skräddare, även jag, så de skulle kunna sy dagarna i ända. Men att köpa en symaskin, vem har råd med det?
Teplantage och Bwana Shamba
En annan dag besökte jag Lupembe där kyrkan bl a driver en teplantage. Det var första gången jag fick se en riktig teplantage och "Bwana Shamba" Herr jordbrukare berättade om processen att tillverka te. Nu för tiden dricker jag te med andakt. Inte visste jag att det var en så otrolig lång och omständig process innan du och jag får en kopp te. Varje litet te-blad plockas för hand. Här har vi ett annat problem, nämligen att den som odlar får ut alldeles för lite för det arbete han utför, precis som kaffet, att det är grossister och försäljare som tar förtjänsten. Tål att tänkas på.
Ett gäng glada flickor som precis haft en tenta
En tredje dag besökte jag dövskolan här i Njombe. Tänk vilken jätte fin anläggning som byggts med hjälp av finskt och svenskt bistånd. Här går bortåt 300 döva barn i olika åldrar. Det är en grundskola upp till Form III, alltså klass 9. Många av barnen här är också föräldralösa och det finns ingen som betalar deras skolavgift, skoluniform eller annat som man behöver för sitt dagliga liv. Ändå är det så otroligt billigt med skolavgiften, 25.000 Tsh = runt 150 kr / år. Handikappade barn har ingen som helst status i det här landet, än mindre om man är en fattig familj som lever på "existensminimum", som det så fint heter i Sverige. Existensminimum här betyder ingenting alls.
Den här helgen har jag sällskap av Upendo. Upendo som är blind och på måndag ska ta bussen till Korogwe 60 mil norrut. Där bor hon på skolinternat och ska börja sista året på gymnasiet för att nästa år ta studenten. Vi ska lära känna varandra, hon verkar duktig, kan diska och hjälpa till i hushållet. Jag ska berätta mer om henne en annan dag.
Ny medlem i hushållet
En liten, liten rackare, full med loppor och fästingar, men oj så pigg i ögonen. Vi blev vänner med en gång och hon fick följa med hem. Det blev bad med loppschampo, inte alls populärt. I dag är hon, SIMA, på otroligt lekhumör och lådsas att min sko är fienden som ska dö på en gång. I går natt morrade hon friskt när nattvakten gick sin runda runt huset. Det bådar gott! Mat älskar hon, särskillt välling och ugali (=majsgröt) med torkad fisk i. Håller på att lära sig bli rumsren. Kedjan ser hemsk ut, men jag ska be en skräddare sy ett halsband till henne.
Annars är det bra här, det har inte regnat och åskat sedan i torsdagskväll, och jag trodde i min enfald att då skulle strömmen inte utebli. Hela fredagskvällen satt jag i fotogenlampans sken, mysigt ja, men hade tänkt mig annat. Ja, ja... så är det. Det blir inte alltid som man tänkt sig men det brukar bli bra ändå. Lördagen ägnades åt trädgårdsarbete, planterat blommor och sågat ner träd. Tycker det är kul att få fint.
Glimtar från mitt jobb
På vägen hem regnade det och åskade något så otroligt! Bara här kan det regnet vräka ner med sådan kraft.!Tänkte, att nu kommer vi nog att fastna i ett lerhål. Turligt nog hade vi en bra chaufför som körde försiktigt genom floderna som snabbt bildades på vägen, eftersom vägen är ett bra ställe för vattnet att forssa fram på, utan motstånd av träd, buskar, åkrar med majs osv. Vattnet gick upp över halva däcken! Vi kom hem välhållna på kvällen och hemma hade Berta tänt en brasa i öppna spisen. Åhhh så skönt att värma sig. Ja, tro det eller ej, man kan känna sig frusen även i Tanzania, särskillt nu under regntiden och fram till juni-juli.
Det är roligt att åka runt och besöka oilka instanser inom stiftet här. I går besökte jag Njombe pastorat och prosen där. Också ett trevligt möte med många ideer och planer på gång.
På förmiddagen blev jag helt oförhappandes med "fosterdotter". Jag träffade en blind flicka, ca 15 år, föräldralös, utan andra närmare släktingar. Duktig tös som gått ut andra året på gymnasiet, en vanlig skola för seende, och som önskade mer än allt annat i världen att få "ta studenten", sluta secondary school och form VI. Vad har en blind och dessutom en flicka för chanser i detta samhälle, där livet för de seende killarna är hårt nog. Inte satsar man på en sådan, vem vill gifta sig med henne? Hur mycket kan hon inte bli utnyttjad? Hur lätt är det inte för henne att bli gravid och/eller få HIV? Jag kände starkt att hon ska få ta sin examen och kanske hon kan utbilda sig till blindlärare, för blindskolor finns det ju, men inte så många behöriga lärare. Upendo heter hon! Det betyder kärlek.
Om du har en sekund över, be att änglarna skyddar henne!
Hemma igen efter 289 mils körning....
I går kom jag lyckligt hem igen efter att ha kört hela vägen till Moshi i norra delarna av landet, där vi hade ett seminarium för svenska kyrkans medarbetare i utlandet. Vi var ett 25-tal medarbetare som träffades och det kändes betydelsefullt för mig att få träffa nya kollegor.
Men så skönt att komma "hem"! Tack och lov att Tumaini, Berta och Sifaeli varit där vid huset då och då och sett till det. Strömmen hade gått pga åsknedslag i stora transformatorn, så det hade inte varit någon ström sedan i lördags. Det smälte i frysfacket och de fick hjälpas åt att ordna med flera praktiska saker.
Det kändes så tryggt att veta att de var där, de vet att jag behöver deras hjälp, vad skulle jag göra utan dem?
Det regnar en hel del här och folk är glada, regn betyder mat. Det är inte precis så vi brukar se på regn i Sverige, om man inte är bonde vill säga.
Tacksamhet är något jag lär mig varje dag.
I går när jag var på väg hit till Njombe och hade bara 5 mil kvar på den långa resan, blev jag stoppad av polisen. Det var första gången på över 500 mil! Jag vet att jag har allt i ordning, men i går hade de fått för sig att göra besiktning på alla bilar, bussar och lastbilar! Så även min bil. Alla stoppades och fick köra in på ett stort fält. Där skulle man så småningom börja besiktningen. Ååååååå tänkte jag, det här kommer att ta minst hela dagen!
5 mil tidigare hade jag tagit upp en liftare som skulle på begravning i Njombe. Han hade rest långt och inte kommit längre och hade lite brottom. Jag gick ur bilen och närmade mig polisen med stor ödmjukhet och vördnad! Hälsade artigt och berättade att jag hade en sörjande i bilen som skulle till Njombe på begravning.
Det tog inte mer än 7 minuter så var vi på väg igen! Den sörjande var sänd som en ängel för att hjälpa mig medan jag hjälpte honom, varför skulle jag annars stannat och tagit upp just honom?
Sååå tacksam jag kände mig!
Men så skönt att komma "hem"! Tack och lov att Tumaini, Berta och Sifaeli varit där vid huset då och då och sett till det. Strömmen hade gått pga åsknedslag i stora transformatorn, så det hade inte varit någon ström sedan i lördags. Det smälte i frysfacket och de fick hjälpas åt att ordna med flera praktiska saker.
Det kändes så tryggt att veta att de var där, de vet att jag behöver deras hjälp, vad skulle jag göra utan dem?
Det regnar en hel del här och folk är glada, regn betyder mat. Det är inte precis så vi brukar se på regn i Sverige, om man inte är bonde vill säga.
Tacksamhet är något jag lär mig varje dag.
I går när jag var på väg hit till Njombe och hade bara 5 mil kvar på den långa resan, blev jag stoppad av polisen. Det var första gången på över 500 mil! Jag vet att jag har allt i ordning, men i går hade de fått för sig att göra besiktning på alla bilar, bussar och lastbilar! Så även min bil. Alla stoppades och fick köra in på ett stort fält. Där skulle man så småningom börja besiktningen. Ååååååå tänkte jag, det här kommer att ta minst hela dagen!
5 mil tidigare hade jag tagit upp en liftare som skulle på begravning i Njombe. Han hade rest långt och inte kommit längre och hade lite brottom. Jag gick ur bilen och närmade mig polisen med stor ödmjukhet och vördnad! Hälsade artigt och berättade att jag hade en sörjande i bilen som skulle till Njombe på begravning.
Det tog inte mer än 7 minuter så var vi på väg igen! Den sörjande var sänd som en ängel för att hjälpa mig medan jag hjälpte honom, varför skulle jag annars stannat och tagit upp just honom?
Sååå tacksam jag kände mig!
