Glimtar från invigningen av mitt hus
Äntligen är mitt hus färdigt! Inrett med möbler och det mesta som kan behövas i ett hem. Det känns hemtrevligt att komma hem efter långa resor nu.
I lördags hade vi invigning, inte för att huset är nytt, utan för att det är totalrenoverat och så fick jag en anledning att bjuda in Biskopen och alla på stiftskontoret. Flera dagar innan hade vi förberett med bak av svenska bullar och matlagning, bl a köttbullar. Möblerna fick jag i hög tid dagen innan! Det var tur, för var skulle alla sitta annars. Matbord, "soffa" och korgmöbel. Allt handgjort här i Njombe.
Så kom då gästerna med biskopen i täten, följd av vise biskop, generalsekreterare, prosten och präster, kanslipersonal och kören. Sex svenskar från Ilembula gjorde mig den stora äran att resa hit. Dessutom gamla tant Anna, som jobbat i landet i 48 år!! Som sjuksköterska och barnmorska! Hon var på väg tillbaka till Sverige och passerade Njombe precis lägligt.
Generalsekreteraren, min närmaste arbetschef, står bredvid mig som moraliskt stöd. Han deltar också med glädje i cermonin. Han brukar tycka det är roligare när det svänger om muskiken och tar gärna danssteg av glädje.
Kören sjunger mer än gärna och helt spontant utanför programmet. Men när det vankas mat blir det alldeles tyst. Då är det slöseri med tiden att prata. Försökte bjuda på svenska kanelbullar efter maten, men det var inte många som orkade med mer mat.
Runt det stora matbordet satt hedersgästerna, tio gäster får plats där. Jag är så tacksam att maten räckte till alla. På kvällen när nattvakten kom fick han också del av festmaten.
Jag fick hålla ett tal på swahili, ett tacktal till alla som kommit och deltagit i cermonin. Det handlade om mitt favoritämne; ÄNGLAR. Jag visade en del av mina änglar som jag tagit med från Sverige, berättade vem jag fått dem av och varför. Hur vi människor ibland kallas för änglar, för att vi gjort något gott. Så det gav mig god anledning att för gästerna presentera de tre änglar jag haft i köket sedan klockan 8 på morgonen. Hur skulle jag annars kunnat klara av att slakta 5 hönst, stycka och tillaga kycklinggryta till 50 personer, eller för den delen beräkna hur mycket ris det går åt?
Ja, i huset den dagen var det många änglar, och forfarande är det fin atmosfär och god stämning.
När kvällen kom och allt var undanstökat, var jag så trött, men sååå tacksam för den stora glädjen jag fått uppleva under dagen.
Den här veckans arbete har redan börjat, i går, söndag, en resa och i morgon en längre resa med övernattning.
I lördags hade vi invigning, inte för att huset är nytt, utan för att det är totalrenoverat och så fick jag en anledning att bjuda in Biskopen och alla på stiftskontoret. Flera dagar innan hade vi förberett med bak av svenska bullar och matlagning, bl a köttbullar. Möblerna fick jag i hög tid dagen innan! Det var tur, för var skulle alla sitta annars. Matbord, "soffa" och korgmöbel. Allt handgjort här i Njombe.
Så kom då gästerna med biskopen i täten, följd av vise biskop, generalsekreterare, prosten och präster, kanslipersonal och kören. Sex svenskar från Ilembula gjorde mig den stora äran att resa hit. Dessutom gamla tant Anna, som jobbat i landet i 48 år!! Som sjuksköterska och barnmorska! Hon var på väg tillbaka till Sverige och passerade Njombe precis lägligt.
Generalsekreteraren, min närmaste arbetschef, står bredvid mig som moraliskt stöd. Han deltar också med glädje i cermonin. Han brukar tycka det är roligare när det svänger om muskiken och tar gärna danssteg av glädje.
Kören sjunger mer än gärna och helt spontant utanför programmet. Men när det vankas mat blir det alldeles tyst. Då är det slöseri med tiden att prata. Försökte bjuda på svenska kanelbullar efter maten, men det var inte många som orkade med mer mat.
Runt det stora matbordet satt hedersgästerna, tio gäster får plats där. Jag är så tacksam att maten räckte till alla. På kvällen när nattvakten kom fick han också del av festmaten.
Jag fick hålla ett tal på swahili, ett tacktal till alla som kommit och deltagit i cermonin. Det handlade om mitt favoritämne; ÄNGLAR. Jag visade en del av mina änglar som jag tagit med från Sverige, berättade vem jag fått dem av och varför. Hur vi människor ibland kallas för änglar, för att vi gjort något gott. Så det gav mig god anledning att för gästerna presentera de tre änglar jag haft i köket sedan klockan 8 på morgonen. Hur skulle jag annars kunnat klara av att slakta 5 hönst, stycka och tillaga kycklinggryta till 50 personer, eller för den delen beräkna hur mycket ris det går åt?
Ja, i huset den dagen var det många änglar, och forfarande är det fin atmosfär och god stämning.
När kvällen kom och allt var undanstökat, var jag så trött, men sååå tacksam för den stora glädjen jag fått uppleva under dagen.
Den här veckans arbete har redan börjat, i går, söndag, en resa och i morgon en längre resa med övernattning.
Glad Påsk ......... i efterhand!
Först hoppas jag att alla ni som läser bloggen haft en fin och glad Påsk. Tack så väldigt mycket för alla hälsningar och inlägg. Jag blir såååå glad att få läsa om era vardagsliv också. När man bor i en annan kultur är det viktigt med att hålla kontakten med vardagen i Sverige.
Själv har jag firat påsken vid Nyasasjön eller Lake Malawi, som den också kallas. Tillsammans med 11 andra "vitingar" från Sverige, Finland och Tyskland. En underbar plats med de höga Livingstonebergen på östra sidan om sjön och Malawi alldeles i närheten på västra sidan. Underbart mjukt sötvatten med en temperatur på 32 grader och fin vulkansand som gör huden len "som en barnrumpa".
Det är en schweiziska som driver hotellet och det är inte alls fel att sitta på altanen och se ut över sjön och filosofera. Det är en gåva som jag tacksamt tog emot. Men tyvärr ligger det inte alldeles i närheten. Man får räkna med ca 7-8 timmars resa i lugn takt och genom underbar natur. Vägen är bra förutom de sista 5 milen som om man har tur med vädret, inte är en enda lervälling. Tur att man har en bra och stark bil. Kom hem igen i går kväll, trött efter en lång bilfärd. I dag är det annandag Påsk, och mycket ska ordnas. Bl a ska lilla SIMA (hundvalpen) få en kur maskmedicin. Hon mår inte så bra i magen.
Ytterligare en veckas upplevelser....
Ytterligare en vecka har gått med många nya bekantskaper, nya platser och möten med människor som verkligen strävar och jobbar och gör sitt bästa.
Men först vill jag visa denna bild på lilla prinsessan som jag kunde vila mina ögon på förra söndagen under gudstjänsten. Hon gick omkring där med sin psalmbok och trivdes, hade inget alls emot att prästen höll på i över 2 timmar.
Måndagen besökte jag Makambako, som ligger ca 5 mil härifrån. Makambako är en järnvägsknut och en plats där vägen söderut delar sig. Alltså en knut för all slags trafik och här stannar lastbilar för att forsla varor norrut och söderut. När man närmar sig samhället ser man 100-tals cyklar full-lastade med varor av olika slag, t ex potatis, te, tomater, majs sådant som folk odlar och säljer vidare. I Makambako finns ett antal grossister som köper upp böndernas varor till väldigt låga priser. Här finns också många gatubarn, föräldralösa flickor och pojkar som försöker finna lyckan och överleva. Församlingen här driver bl a en yrkesutbildning i sömnad på 2 år för gatuflickor i tonåren.
I sömnadsklassen
Så bra att de får en yrkesutbildning så att de har en chans att välja en annan väg än prostitutionens väg. FUtbildningen har symaskiner som de övar på men problemet är att församlingen inte har pengar att köpa in symaskiner som flickorna kunde hyra för att komma i gång med en affärsverksamhet. Inte för att det inte finns jobb! Det finns det. För alla beställer sina kläder hos en skräddare, även jag, så de skulle kunna sy dagarna i ända. Men att köpa en symaskin, vem har råd med det?
Teplantage och Bwana Shamba
En annan dag besökte jag Lupembe där kyrkan bl a driver en teplantage. Det var första gången jag fick se en riktig teplantage och "Bwana Shamba" Herr jordbrukare berättade om processen att tillverka te. Nu för tiden dricker jag te med andakt. Inte visste jag att det var en så otrolig lång och omständig process innan du och jag får en kopp te. Varje litet te-blad plockas för hand. Här har vi ett annat problem, nämligen att den som odlar får ut alldeles för lite för det arbete han utför, precis som kaffet, att det är grossister och försäljare som tar förtjänsten. Tål att tänkas på.
Ett gäng glada flickor som precis haft en tenta
En tredje dag besökte jag dövskolan här i Njombe. Tänk vilken jätte fin anläggning som byggts med hjälp av finskt och svenskt bistånd. Här går bortåt 300 döva barn i olika åldrar. Det är en grundskola upp till Form III, alltså klass 9. Många av barnen här är också föräldralösa och det finns ingen som betalar deras skolavgift, skoluniform eller annat som man behöver för sitt dagliga liv. Ändå är det så otroligt billigt med skolavgiften, 25.000 Tsh = runt 150 kr / år. Handikappade barn har ingen som helst status i det här landet, än mindre om man är en fattig familj som lever på "existensminimum", som det så fint heter i Sverige. Existensminimum här betyder ingenting alls.
Den här helgen har jag sällskap av Upendo. Upendo som är blind och på måndag ska ta bussen till Korogwe 60 mil norrut. Där bor hon på skolinternat och ska börja sista året på gymnasiet för att nästa år ta studenten. Vi ska lära känna varandra, hon verkar duktig, kan diska och hjälpa till i hushållet. Jag ska berätta mer om henne en annan dag.
Men först vill jag visa denna bild på lilla prinsessan som jag kunde vila mina ögon på förra söndagen under gudstjänsten. Hon gick omkring där med sin psalmbok och trivdes, hade inget alls emot att prästen höll på i över 2 timmar.
Måndagen besökte jag Makambako, som ligger ca 5 mil härifrån. Makambako är en järnvägsknut och en plats där vägen söderut delar sig. Alltså en knut för all slags trafik och här stannar lastbilar för att forsla varor norrut och söderut. När man närmar sig samhället ser man 100-tals cyklar full-lastade med varor av olika slag, t ex potatis, te, tomater, majs sådant som folk odlar och säljer vidare. I Makambako finns ett antal grossister som köper upp böndernas varor till väldigt låga priser. Här finns också många gatubarn, föräldralösa flickor och pojkar som försöker finna lyckan och överleva. Församlingen här driver bl a en yrkesutbildning i sömnad på 2 år för gatuflickor i tonåren.
I sömnadsklassen
Så bra att de får en yrkesutbildning så att de har en chans att välja en annan väg än prostitutionens väg. FUtbildningen har symaskiner som de övar på men problemet är att församlingen inte har pengar att köpa in symaskiner som flickorna kunde hyra för att komma i gång med en affärsverksamhet. Inte för att det inte finns jobb! Det finns det. För alla beställer sina kläder hos en skräddare, även jag, så de skulle kunna sy dagarna i ända. Men att köpa en symaskin, vem har råd med det?
Teplantage och Bwana Shamba
En annan dag besökte jag Lupembe där kyrkan bl a driver en teplantage. Det var första gången jag fick se en riktig teplantage och "Bwana Shamba" Herr jordbrukare berättade om processen att tillverka te. Nu för tiden dricker jag te med andakt. Inte visste jag att det var en så otrolig lång och omständig process innan du och jag får en kopp te. Varje litet te-blad plockas för hand. Här har vi ett annat problem, nämligen att den som odlar får ut alldeles för lite för det arbete han utför, precis som kaffet, att det är grossister och försäljare som tar förtjänsten. Tål att tänkas på.
Ett gäng glada flickor som precis haft en tenta
En tredje dag besökte jag dövskolan här i Njombe. Tänk vilken jätte fin anläggning som byggts med hjälp av finskt och svenskt bistånd. Här går bortåt 300 döva barn i olika åldrar. Det är en grundskola upp till Form III, alltså klass 9. Många av barnen här är också föräldralösa och det finns ingen som betalar deras skolavgift, skoluniform eller annat som man behöver för sitt dagliga liv. Ändå är det så otroligt billigt med skolavgiften, 25.000 Tsh = runt 150 kr / år. Handikappade barn har ingen som helst status i det här landet, än mindre om man är en fattig familj som lever på "existensminimum", som det så fint heter i Sverige. Existensminimum här betyder ingenting alls.
Den här helgen har jag sällskap av Upendo. Upendo som är blind och på måndag ska ta bussen till Korogwe 60 mil norrut. Där bor hon på skolinternat och ska börja sista året på gymnasiet för att nästa år ta studenten. Vi ska lära känna varandra, hon verkar duktig, kan diska och hjälpa till i hushållet. Jag ska berätta mer om henne en annan dag.
Ny medlem i hushållet
En liten, liten rackare, full med loppor och fästingar, men oj så pigg i ögonen. Vi blev vänner med en gång och hon fick följa med hem. Det blev bad med loppschampo, inte alls populärt. I dag är hon, SIMA, på otroligt lekhumör och lådsas att min sko är fienden som ska dö på en gång. I går natt morrade hon friskt när nattvakten gick sin runda runt huset. Det bådar gott! Mat älskar hon, särskillt välling och ugali (=majsgröt) med torkad fisk i. Håller på att lära sig bli rumsren. Kedjan ser hemsk ut, men jag ska be en skräddare sy ett halsband till henne.
Annars är det bra här, det har inte regnat och åskat sedan i torsdagskväll, och jag trodde i min enfald att då skulle strömmen inte utebli. Hela fredagskvällen satt jag i fotogenlampans sken, mysigt ja, men hade tänkt mig annat. Ja, ja... så är det. Det blir inte alltid som man tänkt sig men det brukar bli bra ändå. Lördagen ägnades åt trädgårdsarbete, planterat blommor och sågat ner träd. Tycker det är kul att få fint.
Glimtar från mitt jobb
På vägen hem regnade det och åskade något så otroligt! Bara här kan det regnet vräka ner med sådan kraft.!Tänkte, att nu kommer vi nog att fastna i ett lerhål. Turligt nog hade vi en bra chaufför som körde försiktigt genom floderna som snabbt bildades på vägen, eftersom vägen är ett bra ställe för vattnet att forssa fram på, utan motstånd av träd, buskar, åkrar med majs osv. Vattnet gick upp över halva däcken! Vi kom hem välhållna på kvällen och hemma hade Berta tänt en brasa i öppna spisen. Åhhh så skönt att värma sig. Ja, tro det eller ej, man kan känna sig frusen även i Tanzania, särskillt nu under regntiden och fram till juni-juli.
Det är roligt att åka runt och besöka oilka instanser inom stiftet här. I går besökte jag Njombe pastorat och prosen där. Också ett trevligt möte med många ideer och planer på gång.
På förmiddagen blev jag helt oförhappandes med "fosterdotter". Jag träffade en blind flicka, ca 15 år, föräldralös, utan andra närmare släktingar. Duktig tös som gått ut andra året på gymnasiet, en vanlig skola för seende, och som önskade mer än allt annat i världen att få "ta studenten", sluta secondary school och form VI. Vad har en blind och dessutom en flicka för chanser i detta samhälle, där livet för de seende killarna är hårt nog. Inte satsar man på en sådan, vem vill gifta sig med henne? Hur mycket kan hon inte bli utnyttjad? Hur lätt är det inte för henne att bli gravid och/eller få HIV? Jag kände starkt att hon ska få ta sin examen och kanske hon kan utbilda sig till blindlärare, för blindskolor finns det ju, men inte så många behöriga lärare. Upendo heter hon! Det betyder kärlek.
Om du har en sekund över, be att änglarna skyddar henne!
Hemma igen efter 289 mils körning....
I går kom jag lyckligt hem igen efter att ha kört hela vägen till Moshi i norra delarna av landet, där vi hade ett seminarium för svenska kyrkans medarbetare i utlandet. Vi var ett 25-tal medarbetare som träffades och det kändes betydelsefullt för mig att få träffa nya kollegor.
Men så skönt att komma "hem"! Tack och lov att Tumaini, Berta och Sifaeli varit där vid huset då och då och sett till det. Strömmen hade gått pga åsknedslag i stora transformatorn, så det hade inte varit någon ström sedan i lördags. Det smälte i frysfacket och de fick hjälpas åt att ordna med flera praktiska saker.
Det kändes så tryggt att veta att de var där, de vet att jag behöver deras hjälp, vad skulle jag göra utan dem?
Det regnar en hel del här och folk är glada, regn betyder mat. Det är inte precis så vi brukar se på regn i Sverige, om man inte är bonde vill säga.
Tacksamhet är något jag lär mig varje dag.
I går när jag var på väg hit till Njombe och hade bara 5 mil kvar på den långa resan, blev jag stoppad av polisen. Det var första gången på över 500 mil! Jag vet att jag har allt i ordning, men i går hade de fått för sig att göra besiktning på alla bilar, bussar och lastbilar! Så även min bil. Alla stoppades och fick köra in på ett stort fält. Där skulle man så småningom börja besiktningen. Ååååååå tänkte jag, det här kommer att ta minst hela dagen!
5 mil tidigare hade jag tagit upp en liftare som skulle på begravning i Njombe. Han hade rest långt och inte kommit längre och hade lite brottom. Jag gick ur bilen och närmade mig polisen med stor ödmjukhet och vördnad! Hälsade artigt och berättade att jag hade en sörjande i bilen som skulle till Njombe på begravning.
Det tog inte mer än 7 minuter så var vi på väg igen! Den sörjande var sänd som en ängel för att hjälpa mig medan jag hjälpte honom, varför skulle jag annars stannat och tagit upp just honom?
Sååå tacksam jag kände mig!
Men så skönt att komma "hem"! Tack och lov att Tumaini, Berta och Sifaeli varit där vid huset då och då och sett till det. Strömmen hade gått pga åsknedslag i stora transformatorn, så det hade inte varit någon ström sedan i lördags. Det smälte i frysfacket och de fick hjälpas åt att ordna med flera praktiska saker.
Det kändes så tryggt att veta att de var där, de vet att jag behöver deras hjälp, vad skulle jag göra utan dem?
Det regnar en hel del här och folk är glada, regn betyder mat. Det är inte precis så vi brukar se på regn i Sverige, om man inte är bonde vill säga.
Tacksamhet är något jag lär mig varje dag.
I går när jag var på väg hit till Njombe och hade bara 5 mil kvar på den långa resan, blev jag stoppad av polisen. Det var första gången på över 500 mil! Jag vet att jag har allt i ordning, men i går hade de fått för sig att göra besiktning på alla bilar, bussar och lastbilar! Så även min bil. Alla stoppades och fick köra in på ett stort fält. Där skulle man så småningom börja besiktningen. Ååååååå tänkte jag, det här kommer att ta minst hela dagen!
5 mil tidigare hade jag tagit upp en liftare som skulle på begravning i Njombe. Han hade rest långt och inte kommit längre och hade lite brottom. Jag gick ur bilen och närmade mig polisen med stor ödmjukhet och vördnad! Hälsade artigt och berättade att jag hade en sörjande i bilen som skulle till Njombe på begravning.
Det tog inte mer än 7 minuter så var vi på väg igen! Den sörjande var sänd som en ängel för att hjälpa mig medan jag hjälpte honom, varför skulle jag annars stannat och tagit upp just honom?
Sååå tacksam jag kände mig!
Helgupplevelser
Så har det varit helg och som alla tycker jag att det är skönt att få stanna upp och göra något annat.
Lördagen innebar arbete som vanligt, en fattig, ledsen kvinna kom in i trädgården och frågade om jag kunde ge henne lite arbete. Hon behövde pengar för sin 5-årige son låg på sjukhuset, och hon hade inte pengar att köpa mat till honom för. Han har TBC, och hade fått mediciner, men här i landet är det så att anhöriga måste ta hand om omvårdnaden, tvätta och laga mat åt den sjuke. Hon har 3 andra småbarn hemma i en by långt härifrån, hennes man hade trillat av en lastbil förra året och omkommit och hon hade verkligen inget. Vad skulle jag göra?
Hon hade en hacka med sig och fick börja och rensa i rabatterna, det behövdes. Berta och Tumaini brukar dricka te mitt på dagen och jag sa att de fick bjuda in henne också. Hon åt tills allt bröd och alla bullar på fatet var slut. 1 kopp te och 5 skedar socker! Hon var hungrig!
Tänk vilken mamma!
Skulle du eller jag göra så? Ta en spade och gå runt i trädgårdarna och be om arbete, för att rädda vårt lilla barn? Jag tror att föräldrar gör vad som helst för att rädda sitt barn, så den känslan känner jag igen hos henne. Hon fick en dagslön och en påse socker när dagen var över, och jag skämdes över hur bra jag har det.
På eftermiddagen tog jag och en tyska en promenad. Bara 15 minuter från där jag bor finns detta vackra vattenfall, det är alltid skönt att lyssna på vatten, än mer att titta på vatten som rör på sig.
God natt, sov gott....
Så var det då dags att gå lägga sig. I stor tacksamhet över att jag har en skön säng med kudde och täcke att dra över mig. Tacksam också för att jag under dagen fått mitt arbets -och uppehållstillstånd. I morgon hade jag tänkt åka de 20 milen till Iringa, till invandrarverket där, för att få det instämplat i mitt pass.
Så duschar jag av mig dagens damm och smuts, klockan är 22.30 och då hör jag någor mycket misstänksamt!
Det rinner något i mitt sovrum. Naken springer jag dit och se där har vattenvärmaren fått fnatt och det rinner fullt med varmt vatten över golvet! Har jag badat eller ska jag bada???
Fort på med morgonrocken och så ropar jag på Sifaeli, nattvakten. Vad kan han göra och vad kan jag göra? Jag försöker med att smälta ett stearinljus för att sätt in i röret där det rinner, men det fungerar inte alls. Så kommer vi på att vi måste stänga av vattnet. Vi springer ut med varsen ficklampa och letar efter kranen, men hittar den inte.
Det blir till att ringa till grannen och fråga. Han kommer så småningom, och hittar kranen så att vi kan stänga av vattentillförseln till huset. Då slutar det att rinna så småningom. Tack och Lov! Men jag åkte inte till Iringa, har fått vattenvärmaren lagad under dagen så nu ska det fungera igen! Kanske?
Har i alla fall fått gardiner sydda idag. Gardiner till fyra rum, inget märkvärdigt, men det ser hemtrevligt ut. Det kostade 3000! Shilling alltså. Som är ca 15 kr! Vad sägs om det?
I kväll blir det tidig kväll!
God natt!
Hem, kära hem...
I går kväll kände jag mig riktigt nöjd, tycker att det ser ganska hemtrevligt ut utan något finare möbler. En trädgårdsstol, ett bord med en duk, ett par ljus och fotogenlampan tillgänglig, (för rätt som det är går strömmen utan förvarning), en kopp te och en fralla som Berta bakat i vedspisen, ja, vad mer kan man önska? Kände mig så tacksam för allt gott jag får vara med om, att Berta och Tumaini (tanterna som hjälper mig i hushållet) hjälper mig och jag dem. Ska berätta om Tumaini en annan dag. 4 dygn har jag nu bott i huset och sakta men säkert börjar vi få det att fungera som ett hem. I dag har Berta visat att hon kan baka sockerkaka och kanelbullar, så i kväll blir det en kopp kaffe med bulle!
Sifaeli heter nattvakten, som verkar vara en bra kille, glad och hjälpsam och jag är så tacksam att han finns där.
Uppe i Livingstone bergen
Ett par dagar förra veckan var jag på besök i ett annat stift än det här. Det ligger högt upp i bergen och det var en fantastisk resa med tanke på den underbart vackra naturen. Vägen var inte den allra bästa och bilen fick visa vad den gick för. Vi kom till ett riktigt lerhål. 200 m av vägen var bara djup lera. Där satt redan en buss och en lastbil fast, och vi trodde att vi inte skulle kunna komma förbi. 4-hjulsdriften sattes på och så var det att krypa sig fram meter för meter. Som tur var hade jag sällskap och jag slapp att köra i den lergröten. Vi kom förbi och jag bad Gud att det inte skulle regna så mycket de närmaste dygnen så att vi kunde komma tillbaka hem utan missöden. Det regnade en hel del så jag beredde mig på att vi skulle fastna. Tänk så dumt att jag inte skaffat mig stövlar, spade, tjockt rep eller tjätting för att komma loss. Vi fastnade inte som tur var och nu är det jag som utrustar bilen med diverse hjälpmedel "ifall utiatt" vi skulle fastna.
Besöket var f ö mycket intressant och jag fick träffa nyckelpersoner ur mitt perspekiv, inför mina framtida arbetsuppgifter.
min stora bil..
Det är söndag den 18 februari, på eftermiddagen. Här är ganska varmt och skönt, det har regnat lite även i dag, men nu är det uppehåll.
I går städade vi huset, tre unga damer och jag. Vi har ju inga sådana fina saker som dammsugare, men det finns vatten och rengöringsmedel och till slut blev det ganska rent. Det tog hela dagen och när det blev sen eftermiddag tänkte jag att jag kunde lika gärna vara kvar i huset i stället för att ge mig iväg till Ilembula 90 km härifrån. Jag är inte så pigg på att vara ute och köra själv på kvällen. Så fram med en madrass, en kudde och en filt, och vips så sov jag en lång, skön natt.
Som tur är fungerar kylskåpet, så lite frukost kunde jag bjuda mig själv på. Klockan 10 var det gudstjänst. Alla går i kyrkan (någon) så även jag. Det är fint med musiken och församlingssången, och där är många barn och ungdomar. Även om jag inte förstår allt, så förstod jag att dagens text handlar om kärleken. Man kan vara hur stor som helst, man kan göra hur märkvärdiga saker som helst, men om man inte har kärlek, så är det inget värt. Det är vad jag önskar, att få kärlek till mina medmänniskor.
Mitt hus i Njombe
Så börjar det närma sig att jag ska flytta in i "mitt" hus. Detta huset byggde en svensk kvinna och lärare som bodde och arbetade här i bortåt 35 år. Ulla Svensson heter hon och bor nu i Lund.
Jag har idag fått min gas-spis och ett kylskåp i dag, och det kändes roligt. Direkt åkte jag för att köpa en gastub till spisen, men en slang fanns inte att uppbringa, så det blev till att beställa från Dar es Salaam. Nästa vecka kommer slangen, jag köper mig ett litet kolkök så länge. Mat måste man ju ha! Det är annars nymålat och fint i hela huset, badrummen är nyrenoverade och så har jag beställt möbler av en snickare här. Tills vidare får jag väl ligga på golvet, men det gör inget, sängen kommer att vara gjord i cypressträ.
Resan hit till Njombe gick bra, jag körde hela vägen själv, men hade trevligt sällskap i bilen. Här är underbart vacker natur, skog, te-plantager, vackra blånande berg i horisonten, ja ögat har mycket att titta på. Under tiden som huset renoverats har jag bott i ett litet samhälle som heter Ilembula, där det finns ett stort sjukhus med sjuksköterskeskola och barnmorskeskola och där det bor 2 svenskor. Bra att ha någon att fråga om allt som är nytt. Det sjukhuset ligger 90 km härifrån, så det blir lite resor.
I natt ska jag dock sova över här i Njombe för första gången, på ett hotell visserligen, för att i morgon hjälpa till med städningen och göra det lite beboligt i huset. Har tänkt mig att flytt in för gott på måndag.
Är glad för att jag hittat ett internetkafe där jag får använda min egen laptop. Allt blir så mycket lättare...
Kramar...
