brittsofiitanzania

Tänk att 4 år redan är till ända! Tiden har gått fort när jag ser tillbaka. Nu packar jag ner huset och tänker ofta på hur det var för fyra år sedan när jag gjorde i ordning det. Då var det med glädje och förväntan på allt som skulle hända framöver. Nu är det med stor tacksamhet jag ser tillbaka på allt som faktiskt har hänt. Så många människor som gått in genom dessa dörrar! Som jag då önskade skulle bli välsignade i sina liv i och med att de trädde över tröskeln. Så rikt välsignad har jag blivit i alla möten med fantastiska människor av alla de slag.

Jag gör bokslut nu. Och funderar på om det blev som jag tänkte. Ja, det blev så väldigt mycket bättre än vad jag hade föreställt mig, mitt arbete med att förmedla kontakter mellan människor i Sverige och människor här i södra Tanzania. Och detta på grund av alla dessa fantastiska människor som jag fått samarbeta med. Jag har haft tur som arbetat med något som tanzaner tycker är viktigt och som de är rätt bra på; RELATIONER. De säger ”I am because you are”! Jag är ingen om jag inte har ett DU att relatera till. Det stämmer ju för oss också, men jag upplever att vi inte tycker att det är lika viktigt. De säger; ”You have the watches, we have the time”! Ni har klockorna, vi har tiden. De finner alltid tid för att bygga relationer, stanna upp för att mötas, hur trött och mycket man än har omkring sig, så tar man sig tid att prata och lyssna.

Som när jag besökte stiftsledningen på huvudkontoret här i Njombe häromdagen för att påminna om att jag skulle flytta till Sverige. Så ordnade de i all hast en avskedscermoni med fika och tal och sång och presenter. Trots att de hade massor med annat att göra.
Så det blev tal av biskopen, sången ”Stilla natt, heliga natt” sjöngs i åtta stämmor. Lite konstigt sångval tyckte jag nog, Stilla natt….??? Vad menade de med det?  Men det visade sig liten stund senare. En underbart vacker julkrubba snidad i trä fick jag som gåva.

Det är kväll nu. Kvällen är ju avslutningen på dagen. Man varvar ner och funderar på hur dagen har varit. Det är avslutning på en fas i mitt liv, och jag kommer att gå in i en annan fas, även den med glädje och förväntan.
När jag tänker tillbaka på de sista 3 månaderna minns jag alla de grupper och människor som kommit från Sverige och hälsat på eller stannat för att arbeta eller praktisera. Det har blivit åtskilliga mil på vägarna, men vi har varit beskyddade från allt ont.
Jag minns när jag bjöd mina tre anställda på ”safari” i Mikumi, hur helt betagna de vart av att se elefanter, giraffer och lejon.

                    
              

Tänk, sa de, om vi människor hade vårt luktsinne i våra händer! Se på hur elefanten väljer ut det han ska äta genom att lukta på det. De sa också att om vi människor skulle behöva överleva på en plats som var så torr som denna så skulle det inte finnas så många människor kvar.

Jag minns hur otroligt fascinerande de tyckte det var när vi fick se några lejon. De hade ju aldrig sett lejon tidigare och trodde inte de var så stora. Lite skrämmande var det.

Men jag minns också alla de möten mellan svenskar och tanzaner som varit givande och positiva. T ex diakonen från Linköping som besökte sin vän här i Njombe och fick bo hos och delta i hennes arbete nästan en vecka.

Jag minns dessa söta, svenska tjejer som jobbade som volontärer på ett hotell vid Lake Nyasasjön. Varmt och utmanande, men verkligen tid till att skapa relationer med ungdomar i Tanzania. Och vilka goda kakor de bakade!

Jag minns hur skönt det var att stiga upp innan klockan 6 på morgonen för att ta ett morgondopp i Lake Nyasa innan dagens seminarier skulle börja. Tur att huset vi satt i hade tak som skydd för den starka solen, och tur att det inte fanns några väggar så att vi kunde känna brisen från sjön.

Det var 3 givande och utmanande dagar när vi pratade om vad vänskapsrelationer innebär i praktiken. Relationer mellan europeer, amerikanare och tanzaner. Handlar det om ekonomiskt bistånd åt ett håll eller handlar det om något mer?
Finns det behov hos människor i Europa och Amerika som kanske tanzaner kan fylla? Vad betyder ömsesidighet, respekt, lika värde och att mötas på lika villkor?

Några av mina väninnor i Njombe. Vi har det roligt när vi träffs och jag kommer att sakna dem. "Mötas och skiljas...." Vad är väl vänskap, kan man den mäta"?

Detta var bara några små ögonblicksberättelser från min sista tid här. Väskorna är packade och allt praktiskt är ordnat. Bara några timmar kvar tills jag lämnar Njombe för gott och bara några dagar kvar tills jag flyger hem till Sverige. Delar av mitt hjärta kommer dock att vara kvar här, och får jag som jag önskar, hoppas jag att jag får komma tillbaka någon gång.

Du som läst min blogg. Tack för att du delat en del av mina upplevelser med mig. Önskar innerligt att du får en välsignad jul och nyårshelg. Jag ska inte sjunga ”Stilla Natt, Heliga Natt” för dig, det är inte riktigt dags för det än, men jag önskar dig lite av den stillhet som det sjungs om i sången.

Med varma, varma tankar till Dig. Britt-Sofi

Det är minst lika exotiskt för Tanzanianer att besöka Sverige som för oss nordbor att resa till Afrika! Och det är verkligen nyttigt att se sitt eget land genom deras ögon, att svara på frågor om saker som man tar för givet.

Den 4 september kom ett gäng på 5 personer från vänförsamlingen i Makambako för att hälsa på vännerna i Vimmerby pastorat. De anlände en varm och solig lördag och tyckte att det var ju inte så farligt kallt i Sverige. Det var det de ororat sig mest för, den omtalade kylan i norden.



Sedan var det fullspäckat program från morgon till kväll i 10 dagar framåt. Söndagens gudstjänst firades i Pelarne kyrka, den äldsta träkyrka i Sverigesom är ca 800 år gammal. Det imponerade stort att det kunde finnas så gamla byggnader. De drog slutsatsen att vi svenskar är bra på att ta hand om vår omgivning, både byggnader och naturen.

 


Lite nöje måste de också få uppleva, så på söndag eftermiddag blev det besök i en älgpark. Ni vet! Älgsafari! Kanske inte mycket i våra ögon att komma med om man jämför med elefanter, giraffer, lejon och bufflar, men i alla fall! De blev helt betagna i dessa tama älgar!



Sedan följde en "kodag".  Besök på två bondgårdar, där den ena hade mjölkningsrobot för 60-talet mjölkkor och den andra hade mjölkdike för 150 kossor. De frågade och frågade. För hemma har de kanske en ko för husbehov och en kossa mjölkar kanske 4-6 liter per dag, och vad de fick se nu var kossor som gav 35-45 liter om dagen. Hur är detta möjligt?
Slutreflektionen av detta besök var att vi svenskar tycker om våra djur och bryr oss om dem som människor.



Gänget vid mjölkningsroboten! Och tänk! Att en person kan sköta ett helt lantbruk på 60 kor alldeles ensam! Helt otroligt! Hade det varit i Tanzania, hade det varit minst 30 personer anställda. Eftermiddagen vart det besök på ett lokalt mejeri där de fick se och smaka på slutprodukter såsom smör, grädde, mjölk, fil och yogurt.



Sedan följde dagar då alla pastoratets olika verksamheter besöktes. Kyrkor och församlingshem, barngrupper och konfirmander, sopplunch för daglediga och miniorerna. Servicehem och kyrkogården fick de se och likaså besöka klasser i en grundskola. De fick ett ordentligt smakprov på hur vårt svenska samhälle är uppbyggt och själva spred de glädje och skratt vart de än kom. Nästan varje kväll blev de hembjudna till privatpersoner och fick också se vårt liv innifrån. Kåldolmar och potatis med lingonsylt satt bra! Ja, de har ju kål och ris och kött, så nu blir det kåldolmar även i Makambako! Fast utan lingonsylt!



De ska bygga en ny kyrka i Makambako, den nuvarande är för liten, den tar bara 300 personer och de måste ha 3 gudstjänster varje söndag. Så nu ska det bli en riktigt stor kyrka. Så de ville se hur man bygger predikostolar och fick med sig många fina bilder på olika predikostolar. Men de sa att det gjorde dem ont att se att det inte var så många som besökte gudstjänsterna! Vi som har så stora och vackra kyrkor, var är allt folket?



Ett besök i Linköping hanns också med. Där fick de dela gemenskapen i en morgonmässa men också gå runt i kyrkan. De ställde frågan om det verkligen var möjligt för människohänder förr i tiden att färdigställa ett sådant byggnadsverk. Hur gjorde de? Jamen tornet är ju så högt! Hade de maskiner?

Deras besök avslutades med ett samkväm hemma hos en av kyrkomusikerna i pastoratet. De var så nöjda över allt, men den största gåvan var att vänskapen mellan dem och människor i Vimmerby pastorat kommit in i en djupare fas. Relationen har utvärderats och  man har kommit överens om att de närmaste två åren vara mer konkreta i utbytet med varandra.
Det har sannerligen varit ett välsignat besök.

Under tre veckor i juli-augusti anlände en grupp på 20 svenskar till Tanzania. 17 ungdomar och deras tre ledare. De skulle träffa motsvarande 20 stycken tanzanianer på ett konfirmationsläger.

Efter olika långa resor, de längsta för svenskarna dock, möttes de i Iringa. Första mötet är alltid såå spännande och man kollar av varnadra i smyg. En del var modigare, andra höll sig lite i bakgrunden till att börja med.



Men sedan dröjde det inte länge förrän de började prata med varandra, ställa ala de där frågorna om vad heter du, hur gammal är du, vad gör du, hur många är ni i er familj osv.

Dagarna fylldes från tidiga morgonen till sena kvällen med program. Frukost, morgonbön som de turades om att hålla i, lektioner var för sig och redovisning för varandra. Timmar med kulturell fröståelse där de i smågrupper berättade för varandra hur man gör vid livets olika händelser i respektive land. De upptäckte att en del var lika och en  del var olika. Olika sportaktiviteter på eftermiddagen och sedan projektarbete tillsammans.



Såsom att måla vitt mellan tegelstenarna på kyrkväggen....



eller att bära tegel till ett kyrkbygge.

Att jobba tillsammans i smågrupper skapar en annan sorts gemenskap.



Vänskapen börjar frodas....





Och man kan hitta en ny kompis, en själsfrände!



Lek och allvar i en god blandning.

 

Det blev en safari i Ruaha National Park också och för de flesata var det faktiskt första gången att se lejon i vilt tillstånd.



Men vad sägs om den här skönheten? Som vi såg bara fyra meter från bilen!



Men som det alltid är så tar det roliga slut en dag och de som knutit an till nya vänner upplevde det otroligt smärtsamt att behöva skiljas. Skulle alla tårar från avskedet ha samlats upp hade det blivit åtskillga liter... det gjorde ont.

Men kvar i dag är fina och härliga minnen för livet för alla som var med. Att ha fått nya vänner för livet är också en stor gåva.

Kommer du ihåg att jag skrivit om en grupp kvinnor som bildat en förening för att kunna hjälpa varandra i livets alla situationer och utmaningar? Jag bjöd in dem för att få träffa dem men också för att uppmuntra dem till att komma vidare i sina gemensamma ansträngningar att hjälpa varandra och få det bättre.

Vi hade bokat den här dagen sedan lång tid tillbaka och alla kom utom några som var sjuka och inlagda. Jag hade också sedan lång tid tillbaka bokat tre kvinnor att komma och föreläsa., var och en med sin kunskap och expertis. En barnmorska som kan allt om kroppen och hur man ska skydda sig för HIV, en diakonissa som pratade om samlevnad och äktenskapets friskvård och slutligen en kvinna som driver en mikrolån bank inom kyrkans verksamhet.

Vi började kl 14.00 med lunch, alla åt av hjärtans lust och efter maten började syster Atu berätta om att det är viktigt att vid besvär av olika slag söka läkare, att inte vara rädd och dra sig för att berätta som det är, även om det kan vara väldigt intima saker. Hon poängterade vikten av att undersöka sina bröst med jämna intervall och sedan gick hon in på ämnet HIV och hur man kan bli smittad. Det blev många frågor och en del missförstånd reddes ut. T ex tror man att man inte får ha samliv om kvinnan är gravid eller ammar, man säger att barnet kan skadas eller förgiftas. Detta är en fördom som leder till att många män går utanför äktenskapets ramar och blir otrogna och därför är det en högre prevalens för HIV i Iringa län, som ligger högst i landet med smittade. Hon förklarade att det inte alls är på det viset att barnet skulle förgiftas eller skadas vid samliv, utan att det är helt ofarligt att ha samliv när som helst.

Därefter tog Monika vid och pratade om friskvård i äktenskapet. Hon inledde med att kvinnor har precis samma värde som mannen och att tro något annat är synd. Hon tog upp flertalet fenomen där kvinnor betraktas som andra klassens medborgare och hur kvinnor själva betraktar sig som underlägsna män. Utifrån flera bibelord befäste hon att vi inför Gud har precis samma värde och lika rättigheter. Därför har kvinnan också i äktenskapet och samlivet lika rättigheter och skyldigheter som mannen. Hon var väldigt konkret och öppen ifråga om samlivet och de tyckte att det var lite pinsamt till att börja med men sedan ville de fortsätta att lyssna och lära av Monika hur länge som helst.

Sedan drack vi eftermiddagste med svensk sockerkaka till och därefter följde undervisning i hur man kan gå tillväga om man vill starta upp ett liten affärsverksamhet för att få in pengar till hushållet.




Gör upp en affärsplan. Skriv en ekonomisk kalkyl. Spara ihop och sätt in på banken halva den summa som du vill låna. Gör en återbetalningsplan och be att få lånet. Starta upp din affärsverksamhet. Räkna med att banken tar 10% i ränta. Även här kom det många frågor från gruppen, både frågor som gällde för dem som grupp och om en enskild person skulle vilja låna. De diskuterade ett exempel; Om gruppen skulle vilja köpa in en ko för att så småningom sälja mjölk i grannskapet så skulle det kosta 700.000 tsh. Då skulle de behöva spara 350 000 shilling för att kunna låna hela summan och under de närmsta 6 månader efter kalvning, betala tillbaka 350 000 till banken + 10 % ränta. Efter att de betalat tillbaka lånet får de behålla hela avkastningen själva, sälja mjölk, sälja kalvarna när de växt upp osv.

Utan tvivel blev det mycket att fundera på och diskutera i gruppen. Vid nästa sammankomst ska de försöka fundera ut hur de kan gå vidare, vilket slags projekt de vill starta upp och hur mycket de är beredda att engagera sig och spara ihop till.

Det ska bli spännande att höra vad de kommit fram till. Som vanligt avslutas mötet med sång och dans och alla går därifrån mätta till kropp och själ.




Eftermiddagen avslutades med sång och dans! En värdig avslutning för starka kvinnor som fått massor av självfötroende denna dag.

Jag är tillbaka i Tanzania några veckor för att planera och ordna för bl a konfirmationslägret som ska äga rum i juli/aug.

Det första som åtgärdades var att bilen fick en ny växellåda. Det är alltid spännande att se om det funkar. Dessa killar har mer i skallen än vad de har verktyg och på något underligt sätt får de dit den nya växellådan och bilen är som ny!

Det var verkligen spännande att se om jag skulle få i någon växel alls. Jag vet inte vad jag har för kunskap om bilar och motorer, inte mycket alls skulle jag tro. Lämnade in min svenska bil på en märkesverkstad i Sverige och där hällde de på fel olja i växellådan! Man luras att tro att de fina verkstäderna med en massa fina verktyg ska hålla kvallitte´ och att de ska veta vad de gör. Här i Tanzania har de inte mycket verktyg eller fina verkstäder, istället har de en enorm kunskap och kan laga den mest skrotfärdiga bilen som helst.




Här är de duktiga killarna med sina verktyg och overaller i påsarna. Och de har precis bytt växellåda och känner sig nöjda över vad de uträttat och att bilen spinner på som aldrig förr!

Efter en vecka i landet är jag sedan hemkommen till Njombe och får lyssna till husfolkets berättelser om hur det var när Helena dog. Eller som de uttryckte sig, när ”hon flyttade hem till de höga boningarna i ett annat land dit vi alla ska så småningom, men dit hon fick flytta för tidigt.”. Ja, det var sorgligt att det blev så. Helena var en av de två kvinnorna som hjälpte mig med hushållet och hon hade haft det besvärligt ganska länge.

Eftersom jag inte var här i samband med begravningen, for jag hem till hennes barndomsby och föräldrahem för att beklaga sorgen.

Hennes gamla mamma, satte sig ner bredvid mig och började berätta om sitt liv, om Helena och hennes liv, hennes plåga och hur det var vid begravningen. Helena var nummer tre i en syskonskara på sju stycken, också den första av hennes barn som lämnat jordelivet. Helena, berättade hon, var stark, duktig och en övertygad och varmhjärtad kristen. Hon hade bl a byggt ett fint hus till sin mamma som var änka sedan många år tillbaka. Men hon var också envis och gick sina egna vägar. Ville absolut inte gifta sig. Hade sett hur förtryckta hennes gifta systrar blivit av sina män och var givetvis rädd för ”sjukdomen” (hiv). Flera av hennes svågrar har dött och hon har tagit hand om en del av sina syskonbarn. Hon var omtyckt bland sina vänner och det hade kommit massor med folk till begravningen.

Här står mamma, bror, syster och svägerskor utanför mammans fina hus med plåttak och flera rum. De var ledsna att Helena inte hade fått hjälp för sina besvär, hon hade under många år sökt på många sjukhus. I Tanzania klär man sig inte i svart vid sorg, man knyter i stället kangan (tygen) på ett speciellt sätt.

Vi gick också till graven för att ta ett sista farväl. Det blev känslosamt, men det var bra att konkret få ta avsked. Frid över hennes minne!

     


Därefter var det att förklara att man inte behöver ha på sig hela utstyrseln inomhus, utan man tar av och tar på varje gång man går in och ut. Det tyckte de var jobbigt! (Vem tycker inte det?)

Halva gruppen reste till snön och kylan i Luleå för att där besöka stiftet och den verksamhet som bedrivs där. De andra reste söderut till Småland och Vimmerby där de bl a besökte Vimmerby Församling och en bondgård i Blackstad.

 

Att se hur en svensk bondgård med 150 kossor drivs och mjölkas var en stor upplevelse. Det ställdes en hel del frågor.



I Timmernabben träffade de ungdomar, konfirmander som i sommar ska åka på konfirmandläger i Tanzania. Där passade de på att berätta om Tanzania, seder och bruk, och lära ut en sång på swahili och några ord på swahili. Det blev en intensiv tanzania eftermiddag men det var god samvaro och härlig stämning.




Därefter var det bara ett par dagar kvar på deras vistelse i Sverige. Vi sammanstrålade alla, både den tanzanska delegationen och de svenska medlemmarna i referensgruppen, i Sigtuna där vi hade två dagars överläggningar och diskussioner om framtiden och hur vi ska gå vidare med programmet vänrelationer.



Även under de dagarna var det god stämning och goda samtal. Vi delade en festmåltid med varandra och det var roligt att se hur mycket de tanzanska vännerna uppskattade den svenska maten.

Om bara några dagar återvänder jag till Tanzania för att fortsätta med arbetet där. Bl a ska det förberedas för ett konfirmandläger i juli.

Det har varit en månad med en hel del resor och många, många möten. Inte bara möten, lika med sammanträden, utan också möten med människor jag känner och inte känner, plötsliga möten och planerade möten, men också möten med andra varelser.

Ett sådant plötsligt möte ägde rum på en bensinmack i Dar es Salaam. Där träffade jag på två killar från Sverige som hade kört upp genom hela Afrika från Sydafrika. De var på väg tillbaka till Sverige och det var fredag kl 13. Jag kommer ihåg det, för precis när de stod där och väntade på att deras bil skulle bli färdigtvättad, ringde SR för en intervju i direktsändning.

Jag var där för att byta fläktremmar i min bil. Med den värmen som är i Dar es Salaam vill man inte vara utan AC i bilen och de gamla fläktremmarna var slitna. Det var trevligt att höra om deras äventyr medans jag väntade på att rembytet skulle bli färdigt.

Till Dar es Salaam åkte jag för att möta min man, min bror och min 40%:iga chef. Tillsammans reste vi mot Njombe där alla tillsammans och var för sig hade ett flertal möten med olika personer i olika positioner. Det är många ord som sägs och inte så många av dem som man minns. Vad man verkligen minns är stämningar och om kontakt uppstått.

På vägen genom Mikumi NP fick vi uppleva möten med andra varelser. I dessa möten sägs det inte så många ord, och stämningen kan väl beskrivas vara full av beundran och respekt för integriteten som råder. Marabustorkar, giraffer, lejon, zebror osv. Deras värld! 

För att ta oss till alla dessa olika möten behöver man vara ute och köra. Och nu när det är regntid är inte vägarna de bästa. Måste nästan påstå att leriga vägar är halare än snöiga. Så mycket som jag halkat omkring de sista veckorna har jag inte gjort i hela mitt svenska vinterkörande! Vädret är lika ombytligt som en svensk sommar, solsken och blå himmel och inom bara fem minuter störtregn och åska!

Jag är dock innerligt tacksam att efter varje resa komma hem till mitt hus och pusta ut. Jag är också glad att jag har mer än bara tak över huvudet när det regnar och blåser, att jag har en varm säng och mat att äta gör mig tacksam varje dag.

Eftersom jag här i södra Tanzania kallas för MAPOROMOKO (vilket betyder Forss) så vill jag berätta om ett möte med en riktig Maporomoko! Visste att det skulle vara något särskilt med det, men inte så här magnifikt! Säkert 50 m högt och låg så vidunderligt vackert till. Vi kunde t o m ta oss in bakom själva vattenfallet.


 

Vilken utsikt där inne ifrån!

Därmed kan jag säga att det var oundvikligt att få ett möte med själva Skaparen. Och lika oundvikligt att börja nynna på sången;  O store Gud, när jag din värld beskådar, som du har skapat med din allmakts hand. Hur där din visdom leder livets trådar och alla väsen mättas vid ditt bord. Då brister själen ut i lovsångsljud! O store Gud!

Det var ett möte av annat slag.

Alla vet ju att i de flesta länder i Afrika finns ingen social välfärd. Vem har råd att teckna livförsäkring, hemförsäkring eller olycksfallsförsäkring. Sånt finns bara för de allra rikaste.
För att inte tala om sjukförsäkring, vem kan ha en sådan i ett land där regeringen inte har budget för det allra nödvändigaste? Nödvändigaste utifrån vår synvinkel, menar jag då.
Låt mig få presentera dig för kvinnogruppen AMANI.

De är en grupp på 25 kvinnor, alla bondhustrur och hemmafruar. De har bildat en sorts klubb där de ska hjälpa varandra och andra med det som samhället inte kan ställa upp med. I gruppen finns 8 änkor, vars män har dött av AIDS, där finns farmödrar och mormödrar som har hand om föräldralösa barn, alltså barnbarn och och syskonbarnbarn som förlorat sina föräldrar på samma sätt.
Hur gör de då?
De träffas varje månad och får betala månadsavgift. De stöttar varandra när någon blir sjuk. Det kostar att gå till doktorn, och ännu mer att bli inlagd. Så då samlar de ihop pengar, alla lägger lika mycket var för att stödja den som blivit sjuk.

 

De har låtit sy samma klädedräkt för att andra ska se att de tillhör samma kvinnogrupp. De tycker att det är bra, för de brukar vara ute i de olika hemmen där det är kalas på gång. T ex om någon av dem har konfirmation eller bröllop i familjen, ställer de alla upp och lagar mat, dukar och fixar. Förra veckan var det en av dem som förlorade sin pappa. Han var gammal och sjuk och det var väntat. Då åker alla 24 till det hemmet och hjälper till med begravningsförberedelser, lagar mat till begravningsgästerna och ordnar med allt praktiskt.
De t o m tar med sig en matta som de rullar ut på ett golv där de sover över så många nätter det behövs.





De har köpt ihop kastruller, porslin, hinkar och annat hushållsgeråd, för att snabbt kunna fixa en fest inom gruppen eller anlitade utanför gruppen. På så sätt får de in lite pengar till klubben. Men förutom att hjälpa varandra med praktiska saker, hjälper de varandra med problem och bekymmer. Om någon har problem med att uppfostra barn så ger de råd, om någon har äktenskapliga problem lyssnar de och om kvinnan i fråga accepterar det, så ger de henne råd. De har lovat varandra att hålla på tystnadsplikten, så allt som sägs i gruppen stannar där. De har också startat en fond för de föäldralösa barnen, om försörjaren dör så kommer gruppen fortsätta att hjälpa barnet, särskilt med skolavgifter.



Ordförande Mama Upendo, är så stolt över vad de åstadkommit och tillsammans har de stora planer för framtiden. De vill starta ett inkomstbringande projekt, ss äggproduktion eller koprojekt för att sälja mjölk för att få in pengar. De är inte rika, de lever på vad marken ger som skörd i varje familj, men de är generösa och vet att tillsammans är de starka. I gruppen finns massor av kunskap och livserfarenheter. De kommer att gå långt, därför de vill samma sak.



De har roligt och skrattar och sjunger när de träffas, och visst blir man uppmuntrad när man träffar systrar och vet att vi har det på samma sätt och vi förstår varandra. Jag frågar om det finns andra liknande kvinnogrupper och de säger att det finns nu, folk har sett hur de gör och har startat liknande grupper. Så de är förebilder för andra också.



Jag skulle bra gärna vilja bli medlem i den gruppen. Men då måste jag skriva ett ansökningsbrev och så diskuterar de i gruppen om jag är en lämplig kandidat. Om jag är att lita på, om jag kan betala de avgifter som krävs och om jag är villig att sova på matta hemma hos en familj som drabbats av sorg.
Ja, det spörs om jag blir accepterad som medlem. Kanske, kanske inte.

20 minusgrader var det när jag lämnade Linköping den 6 januari på morgonen. De var tvungna att spruta varmt vatten (tror jag) på flygplansvingarna för att vi alls skulle kunna lyfta. Klockan 23.30 landade vi i Dar es Salaam och där var det 30 plusgrader mitt i natten! En viss skillnad kan man säga.

Några dagar i Dar es Salaam och det blev för mycket av det goda. Min kära trogna bil tar oss de 700 km till Njombe utan att svika mig det minsta (den här gången). Två dagar tog resan men då stannade jag till här och där för möten med olika personer under resans gång.

”Hemma” hade de, mina medarbetare, gjort fint i trädgården och städat huset. Maten var färdiglagad och det var bara och sätta sig till bord. Trött som jag var efter att ha kört hela den långa vägen själv, fanns det ingen gräns för min uppskattning över deras välkomnande.

Vilken känsla att komma in och se att Helena pyntat med färska rosor från trädgården! Det är verkligen grönt i naturen nu och det är inte så konstigt med tanke på att det regnar alldeles otroligt mycket.

     

Hortensian blommar i rabatten, likaså mitt lilla ”diskborsteträd”. De röda blommorna liknar sådana diskborstar som man använder för flaskor.

På söndagens gudstjänst fick jag uppleva och lyssna på den kör som jag tycker sjunger bäst. Det är den kristna skolgruppen på Njombe gymnasium som består av ca 70 grabbar i åldrarna 17-21 som brukar turnera mellan församlingarna i Njombe. De är så otroligt bra när de sätter i gång att sjunga.

   

Det regnade så de trängdes under ett träd. I slutet av en gudstjänst när alla går ut och innan man går hem ska man ”tas emot” av en av körerna som sjunger den sista sången. Så är det alltid, sedan när de är färdiga kan man gå runt och hälsa på varandra.

Annars är mitt liv fullt av uppgifter och möten med människor och dagarna går fort. Kvällarna har dock varit lite sega eftersom jag varit utan el 4 nätter av 8. Det är åskan som slår ner i ledningarna och det blir kortslutning. Det är inte lätt att läsa eller skriva till fotogenlampans sken, så nu vet jag hur många har det, de som ska plugga inför sina skrivningar och inte har el! Bra erfarenhet som gör mig både ödmjuk och tacksam.

De senaste veckorna har jag kört 240 mil. Fram och tillbaka till Dar es Salaam. För att möta gäster från Sverige. Vi har gjort studiebesök i Iringa och haft sammanträden.

Vi har samtalat om hur saker är och hur vi vill att det ska vara. Mina co-partners från Sverige och de från Tanzania. Roligt att se dem tillsammans, jag som ofta träffar dem var för sig.

Därför denna glada gruppbild innan vi skiljdes åt! Glada att få lära känna varandra och glada för att två dagars sammanträde är över.

Så på vägen till Njombe mitt inne i Mikumi Nationalpark går bilen sönder. Den bara rör sig inte fast motorn går och växeln är i. Hinner tänka att jaha, då ska man spendera en natt tillsammans med alla de vilda djuren, elefanter, lejon, bufflar osv. Det kanske jag inte är så rädd för, att sitta i bilen menar jag. Men om jag måste ut och ”plocka blommor”, som man säger. Mitt i natten? Hur bär man sig då åt?



Jag hade inte ens tänkt färdigt tanken förrän det kom en bil med tyskar i. De bogserade mig ut ur parken och till ett hotell där jag övernattade. Schysst!

Växellådan! Jättesvår att få dän tydligen och ännu svårare att få isär. Det blev till att bogsera hela bilen med växellåda i bagaget, tillbaka 12 mil genom parken till närmaste staden Morogoro. Där hittade vi ett garage, men inte hade de den rätta reservdelen inte! Nej den fick beställas från Dar es Salaam. Fyra dagar senare och en massa pengar fattigare kom jag äntligen hem till mitt hus  i Njombe.
Lycklig att det inte hände när jag hade folk i bilen.

I Njombe hade redan ett gäng ungdomar tillsammans med deras ledare anlänt från Hudiksvall och blivit väl omhändertagna av ungdomsgruppen där. Bjöd hem alla 15 på lördagskvällen för att hinna träffa dem något och fick på söndagens gudstjänst höra hur de tillsammans sjöng sånger på swahili.

 I dag har jag suttit på sjukhuset i Ilembula och väntat på att min kokerska skulle få hjälp med sina besvär. Då har jag haft tid att lyssna på henne när hon berättat om hur jobbigt många som är sjuka har det.

Här har vi suttit under tak, på verandan, och väntat på att någon läkare skulle få tid med henne. Man får lära sig tålamod genom att vänta. Tror att vi väntat ca 7 timmar och träffat läkare totalt 20 minuter. Det skulle ha anmälts till patientnämnden direkt om det hade varit i Sverige. Här fanns det säkert de som får komma tillbaka i morgon e för att fortsätta att vänta på att få komma in till doktorn.  

 I dag har jag fått lära mig, när jag lyssnade på folk, att det finns örtmediciner som botar allt, bl a HIV. Jag har hört om ett slags fotbad som man sätter ner fötterna i och som drar ur kroppen alla slags sjukdomar och orent. Vattnet blir smutsigt efter ett tag och det betyder att det sjuka runnit ur en. Jag har hört om en maskin som diagnostiserar allt bara genom att man sätter in pekfingret och jag har hört om mediciner som botar allt, bara man är villig att betala.

I mina öron låter det som att det finns människor som skor sig på andras sjukdomar, och här finns det många som är sjuka!

En dag blev jag bjuden på lunch på ett hotell vid stranden. Där var det full aktivitet och det visade sig vara skönhetstävling på gång. De allra vackraste flickorna, ca ett 30-tal, hade valts ut och var nu på hotellet för att träna inför finalen.

De åt lunch också, och det såg de ut att behöva. Normalt sett ser unga kvinnor i det här landet inta alls så magra och spinkiga ut, men dessa var det!

   Med tanke på de skor som alla bar var det kanske nödvändigt att vara smal och lätt! Hur kan man annars balansera på så höga klackar? Stackars flickor! Fast visst, de var vackra allhopa! Tänk hur västvärlden påverkar den afrikanska kulturen! Kallas detta kolonialism, eller? Ur en annan synvinkel. 

Usch är mitt ord för det.

Det har varit en hektisk månad och mycket har hänt. Hade föresatsen att jag skulle hinna skriva på bloggen långt tidigare, men dagarna bara rusar iväg.

I Tanzania går vi mot sommar och varma tider. Det känns redan, 30 grader i skuggan i Dar fram åt kvällningen och då ska vi inte prata om hur det är i solen mitt på dagen! Svetten rinner i floder kan jag tala om. Sedan jag kom tillbaka till Tanzania den 14 september har jag bara hunnit vara ”hemma” i Njombe i två dygn. För övrigt har jag bott i kappsäck och i min bil på vägarna fram och tillbaka till Dar es Salaam. 

 Vimmerby pastorat har besökt sitt vänpastorat i Makambako. Såhär förväntansfulla och trötta var de när jag mötte dem på flygplatsen första kvällen efter en resa på ca 17 timmar! Lite anade de då vad de skulle vara med om under de följande dagarna! 

 Bl a fick de vara med om något så helt otroligt som att se när nya små lejonungar tillverkades! Och det helt öppet precis vid vägen och infarten till Mikumi Nationalpark. Ala i bussen ville så gärna se lejon så vi bad vår Herre om att det skulle ske. Tänk att Han hör på sådana böner också!

 Sedan det fantastiska mottagandet av vännerna i Makambako som inte lämnade något öga torrt! Dans och sång och glädje i överflöd! Sedan program hela dagarna med besök ute i en del mindre lokalförsamlingar i pastoratet där de verkligen fick se  hur människor har det som lever på landet.

 Dagarna gick fort och gemenskapen i bussen var god och med många skratt. Det fanns mycket att glädja sig åt i mötet med människorna och naturen. Bl a så ägnade sig några av resenärerna åt att skriva upp alla konstiga uttalanden och udda citat som uttalades under veckan, allt för att roa oss under de många och långa milen till och från Makambako. 

Så att avsluta resan vid Indiska Oceanen ett dygn kändes både välförtjänt och var väldigt uppskattat. Att doppa sig i det 35 gradiga salta vattnet kanske inte är svalkande precis men ändå en upplevelse utöver det vanliga.

 Gruppen fick tre frågo att fundera över och svara på sista kvällen. Svaren var intressanta, kan jag säga, och det lärde mig en hel del saker, jag som börjat bli hemmablind! 

1.      Vad har berört dig mest under hela resan?

2.      Vad har du lärt dig om Tanzania som du inte visste förut?

3.      Vad har du lärt dig om dig själv under resans gång?