brittsofiitanzania

Jag är tillbaka i Tanzania några veckor för att planera och ordna för bl a konfirmationslägret som ska äga rum i juli/aug.

Det första som åtgärdades var att bilen fick en ny växellåda. Det är alltid spännande att se om det funkar. Dessa killar har mer i skallen än vad de har verktyg och på något underligt sätt får de dit den nya växellådan och bilen är som ny!

Det var verkligen spännande att se om jag skulle få i någon växel alls. Jag vet inte vad jag har för kunskap om bilar och motorer, inte mycket alls skulle jag tro. Lämnade in min svenska bil på en märkesverkstad i Sverige och där hällde de på fel olja i växellådan! Man luras att tro att de fina verkstäderna med en massa fina verktyg ska hålla kvallitte´ och att de ska veta vad de gör. Här i Tanzania har de inte mycket verktyg eller fina verkstäder, istället har de en enorm kunskap och kan laga den mest skrotfärdiga bilen som helst.




Här är de duktiga killarna med sina verktyg och overaller i påsarna. Och de har precis bytt växellåda och känner sig nöjda över vad de uträttat och att bilen spinner på som aldrig förr!

Efter en vecka i landet är jag sedan hemkommen till Njombe och får lyssna till husfolkets berättelser om hur det var när Helena dog. Eller som de uttryckte sig, när ”hon flyttade hem till de höga boningarna i ett annat land dit vi alla ska så småningom, men dit hon fick flytta för tidigt.”. Ja, det var sorgligt att det blev så. Helena var en av de två kvinnorna som hjälpte mig med hushållet och hon hade haft det besvärligt ganska länge.

Eftersom jag inte var här i samband med begravningen, for jag hem till hennes barndomsby och föräldrahem för att beklaga sorgen.

Hennes gamla mamma, satte sig ner bredvid mig och började berätta om sitt liv, om Helena och hennes liv, hennes plåga och hur det var vid begravningen. Helena var nummer tre i en syskonskara på sju stycken, också den första av hennes barn som lämnat jordelivet. Helena, berättade hon, var stark, duktig och en övertygad och varmhjärtad kristen. Hon hade bl a byggt ett fint hus till sin mamma som var änka sedan många år tillbaka. Men hon var också envis och gick sina egna vägar. Ville absolut inte gifta sig. Hade sett hur förtryckta hennes gifta systrar blivit av sina män och var givetvis rädd för ”sjukdomen” (hiv). Flera av hennes svågrar har dött och hon har tagit hand om en del av sina syskonbarn. Hon var omtyckt bland sina vänner och det hade kommit massor med folk till begravningen.

Här står mamma, bror, syster och svägerskor utanför mammans fina hus med plåttak och flera rum. De var ledsna att Helena inte hade fått hjälp för sina besvär, hon hade under många år sökt på många sjukhus. I Tanzania klär man sig inte i svart vid sorg, man knyter i stället kangan (tygen) på ett speciellt sätt.

Vi gick också till graven för att ta ett sista farväl. Det blev känslosamt, men det var bra att konkret få ta avsked. Frid över hennes minne!