brittsofiitanzania

De senaste veckorna har jag kört 240 mil. Fram och tillbaka till Dar es Salaam. För att möta gäster från Sverige. Vi har gjort studiebesök i Iringa och haft sammanträden.

Vi har samtalat om hur saker är och hur vi vill att det ska vara. Mina co-partners från Sverige och de från Tanzania. Roligt att se dem tillsammans, jag som ofta träffar dem var för sig.

Därför denna glada gruppbild innan vi skiljdes åt! Glada att få lära känna varandra och glada för att två dagars sammanträde är över.

Så på vägen till Njombe mitt inne i Mikumi Nationalpark går bilen sönder. Den bara rör sig inte fast motorn går och växeln är i. Hinner tänka att jaha, då ska man spendera en natt tillsammans med alla de vilda djuren, elefanter, lejon, bufflar osv. Det kanske jag inte är så rädd för, att sitta i bilen menar jag. Men om jag måste ut och ”plocka blommor”, som man säger. Mitt i natten? Hur bär man sig då åt?



Jag hade inte ens tänkt färdigt tanken förrän det kom en bil med tyskar i. De bogserade mig ut ur parken och till ett hotell där jag övernattade. Schysst!

Växellådan! Jättesvår att få dän tydligen och ännu svårare att få isär. Det blev till att bogsera hela bilen med växellåda i bagaget, tillbaka 12 mil genom parken till närmaste staden Morogoro. Där hittade vi ett garage, men inte hade de den rätta reservdelen inte! Nej den fick beställas från Dar es Salaam. Fyra dagar senare och en massa pengar fattigare kom jag äntligen hem till mitt hus  i Njombe.
Lycklig att det inte hände när jag hade folk i bilen.

I Njombe hade redan ett gäng ungdomar tillsammans med deras ledare anlänt från Hudiksvall och blivit väl omhändertagna av ungdomsgruppen där. Bjöd hem alla 15 på lördagskvällen för att hinna träffa dem något och fick på söndagens gudstjänst höra hur de tillsammans sjöng sånger på swahili.

 I dag har jag suttit på sjukhuset i Ilembula och väntat på att min kokerska skulle få hjälp med sina besvär. Då har jag haft tid att lyssna på henne när hon berättat om hur jobbigt många som är sjuka har det.

Här har vi suttit under tak, på verandan, och väntat på att någon läkare skulle få tid med henne. Man får lära sig tålamod genom att vänta. Tror att vi väntat ca 7 timmar och träffat läkare totalt 20 minuter. Det skulle ha anmälts till patientnämnden direkt om det hade varit i Sverige. Här fanns det säkert de som får komma tillbaka i morgon e för att fortsätta att vänta på att få komma in till doktorn.  

 I dag har jag fått lära mig, när jag lyssnade på folk, att det finns örtmediciner som botar allt, bl a HIV. Jag har hört om ett slags fotbad som man sätter ner fötterna i och som drar ur kroppen alla slags sjukdomar och orent. Vattnet blir smutsigt efter ett tag och det betyder att det sjuka runnit ur en. Jag har hört om en maskin som diagnostiserar allt bara genom att man sätter in pekfingret och jag har hört om mediciner som botar allt, bara man är villig att betala.

I mina öron låter det som att det finns människor som skor sig på andras sjukdomar, och här finns det många som är sjuka!