brittsofiitanzania

Måndagen besökte jag Makambako, som ligger ca 5 mil härifrån. Makambako är en järnvägsknut och en plats där vägen söderut delar sig. Alltså en knut för all slags trafik och här stannar lastbilar för att forsla varor norrut och söderut. När man närmar sig samhället ser man 100-tals cyklar full-lastade med varor av olika slag, t ex potatis, te, tomater, majs sådant som folk odlar och säljer vidare. I Makambako finns ett antal grossister som köper upp böndernas varor till väldigt låga priser. Här finns också många gatubarn, föräldralösa flickor och pojkar som försöker finna lyckan och överleva. Församlingen här driver bl a en yrkesutbildning i sömnad på 2 år för gatuflickor i tonåren.

I sömnadsklassen

Så bra att de får en yrkesutbildning så att de har en chans att välja en annan väg än prostitutionens väg. FUtbildningen har symaskiner som de övar på men problemet är att församlingen inte har pengar att köpa in symaskiner som flickorna kunde hyra för att komma i gång med en affärsverksamhet. Inte för att det inte finns jobb! Det finns det. För alla beställer sina kläder hos en skräddare, även jag, så de skulle kunna sy dagarna i ända. Men att köpa en symaskin, vem har råd med det?


Teplantage och Bwana Shamba

En annan dag besökte jag Lupembe där kyrkan bl a driver en teplantage. Det var första gången jag fick se en riktig teplantage och "Bwana Shamba" Herr jordbrukare berättade om processen att tillverka te. Nu för tiden dricker jag te med andakt. Inte visste jag att det var en så otrolig lång och omständig process innan du och jag får en kopp te. Varje litet te-blad plockas för hand. Här har vi ett annat problem, nämligen att den som odlar får ut alldeles för lite för det arbete han utför, precis som kaffet, att det är grossister och försäljare som tar förtjänsten. Tål att tänkas på.


Ett gäng glada flickor som precis haft en tenta

En tredje dag besökte jag dövskolan här i Njombe. Tänk vilken jätte fin anläggning som byggts med hjälp av finskt och svenskt bistånd. Här går bortåt 300 döva barn i olika åldrar. Det är en grundskola upp till Form III, alltså klass 9. Många av barnen här är också föräldralösa och det finns ingen som betalar deras skolavgift, skoluniform eller annat som man behöver för sitt dagliga liv. Ändå är det så otroligt billigt med skolavgiften, 25.000 Tsh = runt 150 kr / år. Handikappade barn har ingen som helst status i det här landet, än mindre om man är en fattig familj som lever på "existensminimum", som det så fint heter i Sverige. Existensminimum här betyder ingenting alls.

Den här helgen har jag sällskap av Upendo. Upendo som är blind och på måndag ska ta bussen till Korogwe 60 mil norrut. Där bor hon på skolinternat och ska börja sista året på gymnasiet för att nästa år ta studenten. Vi ska lära känna varandra, hon verkar duktig, kan diska och hjälpa till i hushållet. Jag ska berätta mer om henne en annan dag.