Vilket levnadsöde!
I dag har jag träffat en pojke som heter NOEL. Har har ett unikt levnadsöde! Låt mig berätta!.
Noel födde lite för tidigt, av en mamma som inte alls ville ha honom. Hon hade blivit utnyttjad och kände att hon inte alls hade möjligheter att ta hand om honom. Så när hon hade fött honom, gick hon i nattmörkret till en offentlig toalett i Makambako, där hon höll till för tillfället, och slängde honom i det djupa hålet.
Den första som kom i gryningen för att besöka toaletten, var en kvinna anställd av postverket. Precis när hon skulle sätta sig hörde hon barnskrik där nerifrån. Hon sprang ut och ropade på folk att komma och hjälpa henne och med gemensamma ansträngingar fick de upp den lilla bebisen.
Han forslades i ilfart till närmaste sjukhus, Ilembula, där man lade in honom och behandlade honom för alla möjliga och omöjliga infektioner. Han kom den 26 december och personalen sa; - Nu har vi fått en speciell julklapp, låt oss kalla honom NOEL. Han låg länge och väl på sjukhuset, så småningom omhändertogs han av min kollega här i Njombe. Det dröjde många år innan han ens började prata, det dröjde ännu längre innan han förstod vanliga saker, så man trodde att han fått en hjärnskada. Men nu är han 13 år gammal och går i skolan och det går ganska bra för honom. Han har frågat vem som är hans föräldrar, och nu anser man att det är dags att berätta sanningen för honom. Tur att det finns människor som tar hand om dessa de allra minsta!
Måtte han ta det bra!
Önskar er en glad ADVENT!
Noel födde lite för tidigt, av en mamma som inte alls ville ha honom. Hon hade blivit utnyttjad och kände att hon inte alls hade möjligheter att ta hand om honom. Så när hon hade fött honom, gick hon i nattmörkret till en offentlig toalett i Makambako, där hon höll till för tillfället, och slängde honom i det djupa hålet.
Den första som kom i gryningen för att besöka toaletten, var en kvinna anställd av postverket. Precis när hon skulle sätta sig hörde hon barnskrik där nerifrån. Hon sprang ut och ropade på folk att komma och hjälpa henne och med gemensamma ansträngingar fick de upp den lilla bebisen.
Han forslades i ilfart till närmaste sjukhus, Ilembula, där man lade in honom och behandlade honom för alla möjliga och omöjliga infektioner. Han kom den 26 december och personalen sa; - Nu har vi fått en speciell julklapp, låt oss kalla honom NOEL. Han låg länge och väl på sjukhuset, så småningom omhändertogs han av min kollega här i Njombe. Det dröjde många år innan han ens började prata, det dröjde ännu längre innan han förstod vanliga saker, så man trodde att han fått en hjärnskada. Men nu är han 13 år gammal och går i skolan och det går ganska bra för honom. Han har frågat vem som är hans föräldrar, och nu anser man att det är dags att berätta sanningen för honom. Tur att det finns människor som tar hand om dessa de allra minsta!
Måtte han ta det bra!
Önskar er en glad ADVENT!
När man är trött.......
....... är det så skönt att vila ögonen på något vackert och rofyllt.
Även om denna scenen inte varade mer än 8 minuter så hann jag uppleva glädjen av att få beskåda det vackra i solnedgången. Det var vid en övernattning i Ilembula, dit vi for för att hälsa på.
Sedan bar det av mot Dar es Salaam igen och nu jag är där igen. Det har blivit lite många och långa resor, men så är det ju i alla jobb, ibland är det mycket och ibland mindre.
Som att också få sitta ner vid ett middagsbord tillsammans med vänner och samtala gott medan man äter gott är också vilsamt och avstressande.
Detta på en liten reataurang i Iringa som heter Lolo´s. Detta roliga varade också bara en kort stund, men på eftermiddagen dagen därpå efter 30 mils körning och ansökan om nytt pass på ambassaden, belönade vi oss själva med en glass i den 35 gradiga värmen. Det gällde att äta fort innan glassen blev flytande!
Om ett par dagar är det dags att resa tillbaka till Njombe och lägga upp ett nytt besöks schema av att hälsa på och berätta på alla de platser jag varit tidigare. Sedan är det ju jul snart, men det märks inte så tydligt här, jag menar med julskyltning och adventsstakar och sådant som gör det så mysigt i mörkret.
Önskar er alla, mina vänner en fin advent, stressa nu inte så hemskt, utan ta en glass vetja!
Vilken tillställning!
Ärkebiskopen i den lutherska kyrkan installerades i söndags i Dar es Salaam och jag fick vara med eftersom jag hjälpte honom med att ta hand om de svenska gästerna. Det var en upplevelse att få vara med om, vill jag säga!
Där fanns många, många gäster, flera 1000 och vi satt alla under tält för solen var stark och värmen som i en 40-gradig bastu! Många gäster kom från andra länder, jag satt bredvid ambassadören från Zambia och fick översätta lite av det som sas till honom. Det var en 6 timmar lång cermoni, först gudstjänst med 6 olika körer som skulle sjunga och en lång predikan och sedan tal av de allra viktigaste personerna, ss landets president.
Här har vi president Kikwete och fleera av hans ministrar. Han började sitt tal med en typisk kristen hälsning, som gjorde honom väldigt populär i den åhörande församlingen. Han är ju muslim.
Efter den långa cermonin bjöds all in till middag och även där hölls tal, bl a av de utländska gästerna.
Biskopen från Karlstads stift höll tal på svenska som översattes till ki-swahili av min arbetsgivare. Det var många presenter och tal som hölls så det höll på ända till kvällen. Jag är verkligen imponerad av den organisationa som kunde hantera så otroligt många gäster, ge dem mat och se till att alla mådde bra! Inte illa!
Två av de "fina" gästerna, de är verkligen vackra, även om de klär sig som oss! Det som är så fantastiskt med människorna i Tanzania är att de alltid är så glada.
Men jag har inte bara varit på fina fester....
.....jag har jobbat också! I går hade vi ett sammanträde med biskoparna i "mina" fem stift om hur vi på ett bättre organisatoriskt sätt ska kunna jobba med att skapa realtioner mellan människor här och i Sverige. Det var verkligen roligt att höra dem säga att de vill ha relation med oss svenskar för att vi kommer inte hit och talar om för dem hur de ska göra och hur saker ska vara, utan vi är beredda att vara med människor sida vid sida och gå fram jämsides steg för steg.
Där fanns många, många gäster, flera 1000 och vi satt alla under tält för solen var stark och värmen som i en 40-gradig bastu! Många gäster kom från andra länder, jag satt bredvid ambassadören från Zambia och fick översätta lite av det som sas till honom. Det var en 6 timmar lång cermoni, först gudstjänst med 6 olika körer som skulle sjunga och en lång predikan och sedan tal av de allra viktigaste personerna, ss landets president.
Här har vi president Kikwete och fleera av hans ministrar. Han började sitt tal med en typisk kristen hälsning, som gjorde honom väldigt populär i den åhörande församlingen. Han är ju muslim.
Efter den långa cermonin bjöds all in till middag och även där hölls tal, bl a av de utländska gästerna.
Biskopen från Karlstads stift höll tal på svenska som översattes till ki-swahili av min arbetsgivare. Det var många presenter och tal som hölls så det höll på ända till kvällen. Jag är verkligen imponerad av den organisationa som kunde hantera så otroligt många gäster, ge dem mat och se till att alla mådde bra! Inte illa!
Två av de "fina" gästerna, de är verkligen vackra, även om de klär sig som oss! Det som är så fantastiskt med människorna i Tanzania är att de alltid är så glada.
Men jag har inte bara varit på fina fester....
.....jag har jobbat också! I går hade vi ett sammanträde med biskoparna i "mina" fem stift om hur vi på ett bättre organisatoriskt sätt ska kunna jobba med att skapa realtioner mellan människor här och i Sverige. Det var verkligen roligt att höra dem säga att de vill ha relation med oss svenskar för att vi kommer inte hit och talar om för dem hur de ska göra och hur saker ska vara, utan vi är beredda att vara med människor sida vid sida och gå fram jämsides steg för steg.
Det finns änglar på vägarna
Den gångna veckan har jag varit ute och åkt en hel del. Jag har varit med ute i en by söder om Njombe där det togs HIV-tester på bybefolkningen. Inte alla kunde komma, eftersom det är den tiden nu när man ska gräva upp åkrarna och förbereda för att så majs och potatis. Sedan var det inte alla som fått reda på att den mobila test-stationen skulle komma. Man brukar slå på trumman om det är någon särskild nyhet man vill sprida. Men i dag var "trummisen" inte hemma och han hade inte heller fått reda på något. Så det blev bara 130 st som kom för provtagning. Annars är folk väldigt angelägna att testa sig för nu kör regeringen en enorm kampanj som heter "Tanzania utan HIV - det är möjligt". Ja, jag vet inte....
Min bil fick fungera som reception där folk fick sina nummer och namn uppskrivna, sedan höll "systrarna" till i en nybyggnation där det från början inte ens fanns en stol att sitta på. Så småningom fick de varsen stol att sitta på, ett bord och en långbänk som fick fungera som laboratorium.
En av de byar vi körde igenom
Sedan var det dags att ge sig i väg på den långa resan till Dar es Salaam. Halvvägs drabbades jag av en av mina nuförtiden sällsynta migränanfall. Fick lov att stanna i Mikumi by, dricka lite kaffe, men jag kände att jag var för dålig för att fortsätta. Så jag fick låna ett rum och gick och la mig för att sova en stund. Ett par timmar senare, kändes det lite bättre, men ägaren till hotellet tyckte inte jag skulle köra själv, så han lånade ut sin chaufför, som körde mig till Dar, fem timmars körning. Visst finns det änglar.....
