brittsofiitanzania

Sitter och funderar på vilken överskrift den här veckan ska få. Så kommer jag på att jag blivit riktigt ledsen ett par gånger och nu vill jag gärna berätta om de episoderna. Inte för att jag inte varit glad också, det har jag verkligen, många flera gånger än de ledsna gångerna. Men så är ju livet för oss alla, vi blir glada och vi blir ledsna, det viktiga är att det blir någon sorts balans mellan sorg och glädje.
I söndags blev jag av med min lilla hund, Sima! Någon tyckte väl att den var fin och ville ha den. Jag var hemma och Sima sprang lös omkring i trädgården, in och ut ur huset och busade med mig genom att ta och springa ut med mina skor. Så tog hon en sko, sprang ut och lämnade skon på gräsmattan, och fanns ingenstans när jag letade i hela trädgården. När jag kom till grinden var den upplåst, men igendragen! Jag saknar henne så.

I onsdags besökte jag ett sjukhus, som stiftet äger. Fick gå runt på hela sjukhuset och besöka alla avdelningar. Kom så till en manlig medicinavdelning där stämningen var dämpad och låg. En 19-årig kille hade precis dött. Av vad, undrade jag? Malaria, galloperande hjärnmalaria! Bara en timma efter inläggningen. Hans släkt hade kommit och de var förtvivlade.
Jag blev så ledsen över hur orättvist det är här i världen med tillgången till sjukvård och förebyggande hälsovård. Varför dör fortfarande massor av människor, barn och ungdomar av malaria och andra sjukdomar som vi lätt behandlar i Sverige? Berta, min hjälp i köket ville ha ledigt i torsdags för att gå på begravning. Hennes granne, en 4-barnsmor hade dött på natten. Veckan innan hade den döda mammans 1,5-åriga barn dött! Dog hon av sorg undrar jag? Nu blev pappan kvar själv med tre barn. Suck! Det är orättivst!
Men det är stort att det ändå finns sjukhus tillgängligt för många. Tyvärr är det svårt att få tag på utbildad personal så som läkare, sjuksköterskor, barnmorskor, tandläkare och labaratorieassistenter. De som jobbar på Ilembula sjukhus minns inte när de sist fick semester. Det finns inga vikarier!

Nej, nu vill jag avsluta med något positivt!



När jag kom till klinikchefens väntrum och väntade på att få träffa honom, vem möter mig inte då? Jo Posia från Dodoma är hans sekreterare och det blir ett så kärt återseende. Posia var med i vårt utbytesprogram 2003, då vi från Storebro arbetade med barnkonventionen tillsammans med utvalda i Dodomas Stift. Vi hade så roligt då och nu när vi träffades kom alla minnena tillbaka! Posia har sedan 2003 utbildat sig till sekreterare, gift sig och fått en underbar liten Gloria! Tänk, det visste jag inte på morgonen, att jag skulle få träffa en gammal vän! Vilken överaskning!

Omgivningarna söderut

Bland annat ett par körer som sjöng så vackert, och som  åker runt och sjunger i olika sammanhang för att få in lite pengar till den sociala verksamheten. Jag fick lära mig att det finns 12 000 föräldralösa barn i området varav 6000 bor på gatorna i Songea. Det är svårt och oöverkomligt att hjälpa alla, men att hjälpa dem man kan hjälpa är ens plikt. Så de försöker utbilda unga pojkar så att de kan arbeta i den församlingsägda sågen och kvarnen. Då har de arbete och får en viss inkomst + att de inte behöver springa omkring på gatorna.


Två av pojakrna på sågen

De planerar också att starta en sömnadsutbildning för flickorna som hamnat på gatan. Efter ett par års utbildning ska de kunna försörja sig på att sy kläder åt folk. Utbildningen ska också ge kunskap om hur man driver ett företag. Problemet är att det är rätt dyrt att skaffa en symaskin. 400 kr är en otroligt stor summa här.
På kvällen fick jag träffa folk som annars jobbar under dagen, körmedlemmar och styrelsemedlemmar. Vi åt middag tillsammans, det blev sång och dans och där fick jag fina presenter, framförallt nya vänner.
Men de tycker nog att jag ska klä mig lite bättre, inte gå omkring i en jeanskjol, så jag fick en klänning också!


En ny vän och en ny klänning!

Så blev jag hembjuden till Kiona och hans familj i går, lördag. Kiona jobbar som chaufför åt stiftskansliet. Så på väg till Songea berättade han att de precis fått sitt tredje barn och jag som älskar "bäbisar" ville gärna komma för att träffa den lilla nyfödda. Så i går kom Kiona och hämtade mig, en fin promenad till hans hus och där fick jag träffa hans familj. Den är, som de flesta andra familjer här i Tanzania, utökad med ett antal släktmedlemmar, och består förutom av kärnfamiljen på fem personer, med ytterligare tio stycken. Syskonbarn, vars föräldrar dött i HIV, de gamla föräldrarna, fastrar och mostrar som inte kan försörja sig själva. Lönen Kiona får från kyrkan är 200 kr/månad! Hur klarar man att försörja femton personer på det? Jo man måste ha åtminstone tre sidoverksamheter, och för Kionas del så har han en frisersalong i centrum, 100 värphöns så att han kan sälja ägg och en ganska stor jordlott där han odlar majs. På så vis får han ihop till skoluniformer, skolavgifter, sjukvård, kläder, el och vatten.


En del av Kionas hushåll

Ja, så har denna veckan gått och jag har fått lära meig en hel del. Bl a att vara tacksam för allt jag har och allt jag har fått. Jag som har så mycket, vilka föräldralösa barn hjälper jag? Än så länge har jag ansvar för en blind flicka, men där finns så oerhört många fler som behöver hjälp!!

Så kom då gästerna med biskopen i täten, följd av vise biskop, generalsekreterare, prosten och präster, kanslipersonal och kören. Sex svenskar från Ilembula gjorde mig den stora äran att resa hit. Dessutom gamla tant Anna, som jobbat i landet i 48 år!! Som sjuksköterska och barnmorska! Hon var på väg tillbaka till Sverige och passerade Njombe precis lägligt.



Generalsekreteraren, min närmaste arbetschef, står bredvid mig som moraliskt stöd. Han deltar också med glädje i cermonin. Han brukar tycka det är roligare när det svänger om muskiken och tar gärna danssteg av glädje.



Kören sjunger mer än gärna och helt spontant utanför programmet. Men när det vankas mat blir det alldeles tyst. Då är det slöseri med tiden att prata. Försökte bjuda på svenska kanelbullar efter maten, men det var inte många som orkade med mer mat.



Runt det stora matbordet satt hedersgästerna, tio gäster får plats där. Jag är så tacksam att maten räckte till alla. På kvällen när nattvakten kom fick han också del av festmaten.
Jag fick hålla ett tal på swahili, ett tacktal till alla som kommit och deltagit i cermonin. Det handlade om mitt favoritämne; ÄNGLAR. Jag visade en del av mina änglar som jag tagit med från Sverige, berättade vem jag fått dem av och varför. Hur vi människor ibland kallas för änglar, för att vi gjort något gott. Så det gav mig god anledning att för gästerna presentera de tre änglar jag haft i köket sedan klockan 8 på morgonen. Hur skulle jag annars kunnat klara av att slakta 5 hönst, stycka och tillaga kycklinggryta till 50 personer, eller för den delen beräkna hur mycket ris det går åt?
Ja, i huset den dagen var det många änglar, och forfarande är det fin atmosfär och god stämning.




När kvällen kom och allt var undanstökat, var jag så trött, men sååå tacksam för den stora glädjen jag fått uppleva under dagen.
Den här veckans arbete har redan börjat, i går, söndag, en resa och i morgon en längre resa med övernattning.

Först hoppas jag att alla ni som läser bloggen haft en fin och glad Påsk. Tack så väldigt mycket för alla hälsningar och inlägg. Jag blir såååå glad att få läsa om era vardagsliv också. När man bor i en annan kultur är det viktigt med att hålla kontakten med vardagen i Sverige. 

Själv har jag firat påsken vid Nyasasjön eller Lake Malawi, som den också kallas. Tillsammans med 11 andra "vitingar" från Sverige, Finland och Tyskland. En underbar plats med de höga Livingstonebergen på östra sidan om sjön och Malawi alldeles i närheten på västra sidan. Underbart mjukt sötvatten med en temperatur på 32 grader och fin vulkansand som gör huden len "som en barnrumpa".

Det är en schweiziska som driver hotellet och det är inte alls fel att sitta på altanen och se ut över sjön och filosofera. Det är en gåva som jag tacksamt tog emot. Men tyvärr ligger det inte alldeles i närheten. Man får räkna med ca 7-8 timmars resa i lugn takt och genom underbar natur. Vägen är bra förutom de sista 5 milen som om man har tur med vädret, inte är en enda lervälling. Tur att man har en bra och stark bil. Kom hem igen i går kväll, trött efter en lång bilfärd. I dag är det annandag Påsk, och mycket ska ordnas. Bl a ska lilla SIMA (hundvalpen) få en kur maskmedicin. Hon mår inte så bra i magen.