brittsofiitanzania

Sitter och funderar på vilken överskrift den här veckan ska få. Så kommer jag på att jag blivit riktigt ledsen ett par gånger och nu vill jag gärna berätta om de episoderna. Inte för att jag inte varit glad också, det har jag verkligen, många flera gånger än de ledsna gångerna. Men så är ju livet för oss alla, vi blir glada och vi blir ledsna, det viktiga är att det blir någon sorts balans mellan sorg och glädje.
I söndags blev jag av med min lilla hund, Sima! Någon tyckte väl att den var fin och ville ha den. Jag var hemma och Sima sprang lös omkring i trädgården, in och ut ur huset och busade med mig genom att ta och springa ut med mina skor. Så tog hon en sko, sprang ut och lämnade skon på gräsmattan, och fanns ingenstans när jag letade i hela trädgården. När jag kom till grinden var den upplåst, men igendragen! Jag saknar henne så.

I onsdags besökte jag ett sjukhus, som stiftet äger. Fick gå runt på hela sjukhuset och besöka alla avdelningar. Kom så till en manlig medicinavdelning där stämningen var dämpad och låg. En 19-årig kille hade precis dött. Av vad, undrade jag? Malaria, galloperande hjärnmalaria! Bara en timma efter inläggningen. Hans släkt hade kommit och de var förtvivlade.
Jag blev så ledsen över hur orättvist det är här i världen med tillgången till sjukvård och förebyggande hälsovård. Varför dör fortfarande massor av människor, barn och ungdomar av malaria och andra sjukdomar som vi lätt behandlar i Sverige? Berta, min hjälp i köket ville ha ledigt i torsdags för att gå på begravning. Hennes granne, en 4-barnsmor hade dött på natten. Veckan innan hade den döda mammans 1,5-åriga barn dött! Dog hon av sorg undrar jag? Nu blev pappan kvar själv med tre barn. Suck! Det är orättivst!
Men det är stort att det ändå finns sjukhus tillgängligt för många. Tyvärr är det svårt att få tag på utbildad personal så som läkare, sjuksköterskor, barnmorskor, tandläkare och labaratorieassistenter. De som jobbar på Ilembula sjukhus minns inte när de sist fick semester. Det finns inga vikarier!

Nej, nu vill jag avsluta med något positivt!



När jag kom till klinikchefens väntrum och väntade på att få träffa honom, vem möter mig inte då? Jo Posia från Dodoma är hans sekreterare och det blir ett så kärt återseende. Posia var med i vårt utbytesprogram 2003, då vi från Storebro arbetade med barnkonventionen tillsammans med utvalda i Dodomas Stift. Vi hade så roligt då och nu när vi träffades kom alla minnena tillbaka! Posia har sedan 2003 utbildat sig till sekreterare, gift sig och fått en underbar liten Gloria! Tänk, det visste jag inte på morgonen, att jag skulle få träffa en gammal vän! Vilken överaskning!