Helgupplevelser
Så har det varit helg och som alla tycker jag att det är skönt att få stanna upp och göra något annat.
Lördagen innebar arbete som vanligt, en fattig, ledsen kvinna kom in i trädgården och frågade om jag kunde ge henne lite arbete. Hon behövde pengar för sin 5-årige son låg på sjukhuset, och hon hade inte pengar att köpa mat till honom för. Han har TBC, och hade fått mediciner, men här i landet är det så att anhöriga måste ta hand om omvårdnaden, tvätta och laga mat åt den sjuke. Hon har 3 andra småbarn hemma i en by långt härifrån, hennes man hade trillat av en lastbil förra året och omkommit och hon hade verkligen inget. Vad skulle jag göra?
Hon hade en hacka med sig och fick börja och rensa i rabatterna, det behövdes. Berta och Tumaini brukar dricka te mitt på dagen och jag sa att de fick bjuda in henne också. Hon åt tills allt bröd och alla bullar på fatet var slut. 1 kopp te och 5 skedar socker! Hon var hungrig!
Tänk vilken mamma!
Skulle du eller jag göra så? Ta en spade och gå runt i trädgårdarna och be om arbete, för att rädda vårt lilla barn? Jag tror att föräldrar gör vad som helst för att rädda sitt barn, så den känslan känner jag igen hos henne. Hon fick en dagslön och en påse socker när dagen var över, och jag skämdes över hur bra jag har det.
På eftermiddagen tog jag och en tyska en promenad. Bara 15 minuter från där jag bor finns detta vackra vattenfall, det är alltid skönt att lyssna på vatten, än mer att titta på vatten som rör på sig.
God natt, sov gott....
Så var det då dags att gå lägga sig. I stor tacksamhet över att jag har en skön säng med kudde och täcke att dra över mig. Tacksam också för att jag under dagen fått mitt arbets -och uppehållstillstånd. I morgon hade jag tänkt åka de 20 milen till Iringa, till invandrarverket där, för att få det instämplat i mitt pass.
Så duschar jag av mig dagens damm och smuts, klockan är 22.30 och då hör jag någor mycket misstänksamt!
Det rinner något i mitt sovrum. Naken springer jag dit och se där har vattenvärmaren fått fnatt och det rinner fullt med varmt vatten över golvet! Har jag badat eller ska jag bada???
Fort på med morgonrocken och så ropar jag på Sifaeli, nattvakten. Vad kan han göra och vad kan jag göra? Jag försöker med att smälta ett stearinljus för att sätt in i röret där det rinner, men det fungerar inte alls. Så kommer vi på att vi måste stänga av vattnet. Vi springer ut med varsen ficklampa och letar efter kranen, men hittar den inte.
Det blir till att ringa till grannen och fråga. Han kommer så småningom, och hittar kranen så att vi kan stänga av vattentillförseln till huset. Då slutar det att rinna så småningom. Tack och Lov! Men jag åkte inte till Iringa, har fått vattenvärmaren lagad under dagen så nu ska det fungera igen! Kanske?
Har i alla fall fått gardiner sydda idag. Gardiner till fyra rum, inget märkvärdigt, men det ser hemtrevligt ut. Det kostade 3000! Shilling alltså. Som är ca 15 kr! Vad sägs om det?
I kväll blir det tidig kväll!
God natt!
Hem, kära hem...
I går kväll kände jag mig riktigt nöjd, tycker att det ser ganska hemtrevligt ut utan något finare möbler. En trädgårdsstol, ett bord med en duk, ett par ljus och fotogenlampan tillgänglig, (för rätt som det är går strömmen utan förvarning), en kopp te och en fralla som Berta bakat i vedspisen, ja, vad mer kan man önska? Kände mig så tacksam för allt gott jag får vara med om, att Berta och Tumaini (tanterna som hjälper mig i hushållet) hjälper mig och jag dem. Ska berätta om Tumaini en annan dag. 4 dygn har jag nu bott i huset och sakta men säkert börjar vi få det att fungera som ett hem. I dag har Berta visat att hon kan baka sockerkaka och kanelbullar, så i kväll blir det en kopp kaffe med bulle!
Sifaeli heter nattvakten, som verkar vara en bra kille, glad och hjälpsam och jag är så tacksam att han finns där.
Uppe i Livingstone bergen
Ett par dagar förra veckan var jag på besök i ett annat stift än det här. Det ligger högt upp i bergen och det var en fantastisk resa med tanke på den underbart vackra naturen. Vägen var inte den allra bästa och bilen fick visa vad den gick för. Vi kom till ett riktigt lerhål. 200 m av vägen var bara djup lera. Där satt redan en buss och en lastbil fast, och vi trodde att vi inte skulle kunna komma förbi. 4-hjulsdriften sattes på och så var det att krypa sig fram meter för meter. Som tur var hade jag sällskap och jag slapp att köra i den lergröten. Vi kom förbi och jag bad Gud att det inte skulle regna så mycket de närmaste dygnen så att vi kunde komma tillbaka hem utan missöden. Det regnade en hel del så jag beredde mig på att vi skulle fastna. Tänk så dumt att jag inte skaffat mig stövlar, spade, tjockt rep eller tjätting för att komma loss. Vi fastnade inte som tur var och nu är det jag som utrustar bilen med diverse hjälpmedel "ifall utiatt" vi skulle fastna.
Besöket var f ö mycket intressant och jag fick träffa nyckelpersoner ur mitt perspekiv, inför mina framtida arbetsuppgifter.
min stora bil..
Det är söndag den 18 februari, på eftermiddagen. Här är ganska varmt och skönt, det har regnat lite även i dag, men nu är det uppehåll.
I går städade vi huset, tre unga damer och jag. Vi har ju inga sådana fina saker som dammsugare, men det finns vatten och rengöringsmedel och till slut blev det ganska rent. Det tog hela dagen och när det blev sen eftermiddag tänkte jag att jag kunde lika gärna vara kvar i huset i stället för att ge mig iväg till Ilembula 90 km härifrån. Jag är inte så pigg på att vara ute och köra själv på kvällen. Så fram med en madrass, en kudde och en filt, och vips så sov jag en lång, skön natt.
Som tur är fungerar kylskåpet, så lite frukost kunde jag bjuda mig själv på. Klockan 10 var det gudstjänst. Alla går i kyrkan (någon) så även jag. Det är fint med musiken och församlingssången, och där är många barn och ungdomar. Även om jag inte förstår allt, så förstod jag att dagens text handlar om kärleken. Man kan vara hur stor som helst, man kan göra hur märkvärdiga saker som helst, men om man inte har kärlek, så är det inget värt. Det är vad jag önskar, att få kärlek till mina medmänniskor.
Mitt hus i Njombe
Så börjar det närma sig att jag ska flytta in i "mitt" hus. Detta huset byggde en svensk kvinna och lärare som bodde och arbetade här i bortåt 35 år. Ulla Svensson heter hon och bor nu i Lund.
Jag har idag fått min gas-spis och ett kylskåp i dag, och det kändes roligt. Direkt åkte jag för att köpa en gastub till spisen, men en slang fanns inte att uppbringa, så det blev till att beställa från Dar es Salaam. Nästa vecka kommer slangen, jag köper mig ett litet kolkök så länge. Mat måste man ju ha! Det är annars nymålat och fint i hela huset, badrummen är nyrenoverade och så har jag beställt möbler av en snickare här. Tills vidare får jag väl ligga på golvet, men det gör inget, sängen kommer att vara gjord i cypressträ.
Resan hit till Njombe gick bra, jag körde hela vägen själv, men hade trevligt sällskap i bilen. Här är underbart vacker natur, skog, te-plantager, vackra blånande berg i horisonten, ja ögat har mycket att titta på. Under tiden som huset renoverats har jag bott i ett litet samhälle som heter Ilembula, där det finns ett stort sjukhus med sjuksköterskeskola och barnmorskeskola och där det bor 2 svenskor. Bra att ha någon att fråga om allt som är nytt. Det sjukhuset ligger 90 km härifrån, så det blir lite resor.
I natt ska jag dock sova över här i Njombe för första gången, på ett hotell visserligen, för att i morgon hjälpa till med städningen och göra det lite beboligt i huset. Har tänkt mig att flytt in för gott på måndag.
Är glad för att jag hittat ett internetkafe där jag får använda min egen laptop. Allt blir så mycket lättare...
Kramar...
