brittsofiitanzania

Det finns alldeles för många föräldralösa barn i det här landet. Hela mellangenerationen av vuxna dör ut pga "sjukdommen", som de kallar HIV/Aids för.
Kvar lämnas far- och morföräldrar som ska försöka ta hand om och försörja alla dessa barn. Och dessa gamla då? De är ofta trötta och sjuka själva också och barnen lämnas att klara sig själva, de tar då tillflykten till gator och torg för att kanske hitta något att äta, eller att stjäla.

Men det finns goda krafter.

I går besökte jag en sömnadsutbildning för föräldralösa gatuflickor i Makambako. Den lutherska församlingen, här i ett av landets HIV-tätaste städer, har sedan 2001 en yrkesutbildning i sömnad för dessa flickor. Här får de under två års tid utbildning i sömnad, affärsverksamhet och hushållslära.

Blyga flickor i åldrarna 15-20 år som står framför de alster de sytt och är nog lite stolta att de klarat av att sy herrstjortor och två-delade klänningar. Symaskinerna är av den gamla modellen, alltså trampmaskiner, men det finns en lite finare trampmaskin som man kan sy sicksack med. De två lärarna gör sitt bästa att undervisa flickorna i det de kan, men än kan de inte sy kostymer och för att kunna konkurrera på den öppna marknaden där de verkligt duktiga skräddarna klarar sig och akn anställa ett antal hjälpskräddare.



Här de båda lärarna som visar upp ett par pojkbyxor som eleven i årskurs två har sytt. Det är verkligen så imponerande och modigt att med så små medel, nästan inga alls, försöka hjälpa unga flickor som annars skulle gå en säker död till mötes inom några år pga det farliga arbete som prostituera, vilket återstår som arbete, om de inte får utbildning. Det skulle annars vara lätt att gripas av missmod och handlingsförlamning och kanske inte göra något alls, för behoven är enorma och de som behöver hjälp är så otroligt många, så det gör varje litet projekt så fantastiskt och beundransvärt.

Här på den kombinerade förlossnings- BB- mödravårds- och barnavårdsavdelningen jobbar några få stycken hängivna barnmorskor och har inte varken semesterar eller ledigheter att tala om, för det kommer alltid kvinnor som behöver hjälp. Det har just öppnats en operationsavdelning, så nu får de också ta hand om gynekologiska operationsfall.



Här sitter mammorna och väntar, och vänta är något man är expert på i Tanzania. Man kan vänta en hel dag på att få komma in till barnmorskan, och kommer man inte in i dag kommer man tillbaka en annan gång. Under tiden hinner man få höra en hel del skvaller och nyheter av de andra kvinnorna som kommer från andra byar. Man har kanske något att berätta själv, i alla fall har de roligt och skrattar en hel del...



Det här är förlossningsrummet, ni vet där barnet föddes.....



Här en annan barnmorska, glad och positiv att kunna få hjälpa. Hon ska precis sätta ett dropp på en väldigt sjuk kvinna. Jag undrar om patienterna förstod texten på hennes T-shirt. "Mothers are special" , mammor är speciella. Det skulle de behöva få höra, för kvinnor i Tanzania är speciella. Arbetar och sliter, hjälper sina barn, hämtar vatten, hämtar ved. Lagar mat och gräver på den stora åkern, sår och skördar för hand, går med den 50 kg tunga säcken på huvudet till kvarnen för att mala majsen till mjöl, hem igen för att laga mat, diska, tvätta utan rinnande varmvatten, utan rinnande vatten överhuvudtaget. Och ändå så glada och skrattar jämt........! En annan som har det så bra med alla bekvämligheter, varför klagar man?

Det finns många gatubarn, i alla städer, och både i Iringa och i Njombe.
Det är bland det svåraste att se, hur barn springer vind för våg, stjäler och utnyttjas som arbetskraft av vuxna och av kriminella ligor. För att inte prata om hur flickorna utnyttjas!
Men det finns hopp. Det som görs för barn och som är positivt.

Iringa heter den närmaste storstaden och ligger 20 mil norr om Njombe, på vägen till Dar es Salaam. I Iringa har jag varit ett antal dagar den gångna veckan. För att lära känna människor och platser.
En av dagarna gjorde vi ett studiebesök på ett barnhem som kyrkan driver. Där bor ett 60-tal barn i olika åldrar och som framförallt kommer från gatan och från mycket svåra hemförhållanden. Här får barnen en säng att sova i, mat tre gånger om dagen och de som har åldern inne får gå i skolan. De mindre tas om hand i ett slags dagisverksamnhet.



En morgon när jag gick där på gatan i Iringa, kom fem pojkar i åldern ca 12, springande efter mig och bad att få pengar till frukost. De var smutsiga, kläderna trasiga och de huttrade i morgonkylan. Själv hade jag redan ätit en stadig hotellfrukost och jag tyckte det var orättvist att de inte skulle få åtminstone en liten frukost. Så vi gick in på ett cafe´ och köpte te, munkar och sambosas (fritterade piroger med kött i). Pengar brukar jag inte ge eftersom det kan gå till t ex droger. Efter den morgonen hittar de mig var jag än är i stan och tycker att de kan "vakta" min bil när jag uträttar ärenden. Jag har fått nya vänner i gatubarnen, nu känner jag igen dem och de känner igen mig. Så därför önskar jag att jag kunde ta hem alla gatubarn till mitt hus och ta hand om dem. Det är ju i alla fall inte deras fel att deras liv blivit som det blivit. Jag tänker på min lilla hundvalp som hade det bättre än gatubarnen. Mat tre gånger om dagen, omtanke och omvårdnad. Nu är den lilla vovven död, hon blev hastigt sjuk när jag var i Iringa och hann dö innan jag kom hem, men dog under varsam omvårdnad.
Hur många barn bara dör utan en famn att ligga i?

I söndags följde jag och Rebecka ( en svensk volontär ) med Syster Atu ut på bybesök till byn Iguna. Den ligger ca 1 timmes bilfärd nordost om Njombe och byn är lika stor som Storebro. Syster Atu, och hennes barnmorskekollega Rhoida, hade blivit kallade dit för att ta HIV-tester på bybefolkningen. De tyckte att de hede fått ganska mycket information via massmedia och informatörer om sjukdomen så nu var det dags att vara praktisk och låta testa sig. Atu och Rhoida hade snabbtester med sig och det var gratis att testa sig. Tidigt på morgonen kom vi dit och först hölls en timmes undervisning om viruset HIV och sjukdomen Aids. Som lite av expert på området var det intressant att lyssna och enligt min bedömning gavs en professionell och fullständigt korrekt bild av hur sjukdomen uppträder.
Sedan började rådgivning och provtagningen, ryktet spred sig runt omkring och snart satt där fullt av folk. En strid ström av människor som nästan slogs om att komma in före andra. Klockan fyra på eftermiddagen slutade de provtagningen trots att det var ett 50-tal till som ville testa sig. 56 tester av vilka 5 var HIV-positiva!
- En bra dag, sa syster Atu, det var inte så många. De HIV-positiva fick remiss till sjukhuset här i stan för vidare utredning.
När vi kom hem på kvällen möttes vi av en riktigt glad överraskning. Lilla hunden Sima hade hittats av ett par gatubarn och vi hämtade henne genast. Har ni sett en riktigt glad hund? Och en riktigt glad matte?

Den gångna veckan har jag också varit i Iringa, 20 min norrut, för att besöka olika platser där. Iringa är en "stor" stad i förhållande till Njombe och det är sådan trafik och kaoset är överväldigande, så det är skönt att komma hem till lugnet i huset och trädgården i Njombe.