brittsofiitanzania

Alla vet ju att i de flesta länder i Afrika finns ingen social välfärd. Vem har råd att teckna livförsäkring, hemförsäkring eller olycksfallsförsäkring. Sånt finns bara för de allra rikaste.
För att inte tala om sjukförsäkring, vem kan ha en sådan i ett land där regeringen inte har budget för det allra nödvändigaste? Nödvändigaste utifrån vår synvinkel, menar jag då.
Låt mig få presentera dig för kvinnogruppen AMANI.

De är en grupp på 25 kvinnor, alla bondhustrur och hemmafruar. De har bildat en sorts klubb där de ska hjälpa varandra och andra med det som samhället inte kan ställa upp med. I gruppen finns 8 änkor, vars män har dött av AIDS, där finns farmödrar och mormödrar som har hand om föräldralösa barn, alltså barnbarn och och syskonbarnbarn som förlorat sina föräldrar på samma sätt.
Hur gör de då?
De träffas varje månad och får betala månadsavgift. De stöttar varandra när någon blir sjuk. Det kostar att gå till doktorn, och ännu mer att bli inlagd. Så då samlar de ihop pengar, alla lägger lika mycket var för att stödja den som blivit sjuk.

 

De har låtit sy samma klädedräkt för att andra ska se att de tillhör samma kvinnogrupp. De tycker att det är bra, för de brukar vara ute i de olika hemmen där det är kalas på gång. T ex om någon av dem har konfirmation eller bröllop i familjen, ställer de alla upp och lagar mat, dukar och fixar. Förra veckan var det en av dem som förlorade sin pappa. Han var gammal och sjuk och det var väntat. Då åker alla 24 till det hemmet och hjälper till med begravningsförberedelser, lagar mat till begravningsgästerna och ordnar med allt praktiskt.
De t o m tar med sig en matta som de rullar ut på ett golv där de sover över så många nätter det behövs.





De har köpt ihop kastruller, porslin, hinkar och annat hushållsgeråd, för att snabbt kunna fixa en fest inom gruppen eller anlitade utanför gruppen. På så sätt får de in lite pengar till klubben. Men förutom att hjälpa varandra med praktiska saker, hjälper de varandra med problem och bekymmer. Om någon har problem med att uppfostra barn så ger de råd, om någon har äktenskapliga problem lyssnar de och om kvinnan i fråga accepterar det, så ger de henne råd. De har lovat varandra att hålla på tystnadsplikten, så allt som sägs i gruppen stannar där. De har också startat en fond för de föäldralösa barnen, om försörjaren dör så kommer gruppen fortsätta att hjälpa barnet, särskilt med skolavgifter.



Ordförande Mama Upendo, är så stolt över vad de åstadkommit och tillsammans har de stora planer för framtiden. De vill starta ett inkomstbringande projekt, ss äggproduktion eller koprojekt för att sälja mjölk för att få in pengar. De är inte rika, de lever på vad marken ger som skörd i varje familj, men de är generösa och vet att tillsammans är de starka. I gruppen finns massor av kunskap och livserfarenheter. De kommer att gå långt, därför de vill samma sak.



De har roligt och skrattar och sjunger när de träffas, och visst blir man uppmuntrad när man träffar systrar och vet att vi har det på samma sätt och vi förstår varandra. Jag frågar om det finns andra liknande kvinnogrupper och de säger att det finns nu, folk har sett hur de gör och har startat liknande grupper. Så de är förebilder för andra också.



Jag skulle bra gärna vilja bli medlem i den gruppen. Men då måste jag skriva ett ansökningsbrev och så diskuterar de i gruppen om jag är en lämplig kandidat. Om jag är att lita på, om jag kan betala de avgifter som krävs och om jag är villig att sova på matta hemma hos en familj som drabbats av sorg.
Ja, det spörs om jag blir accepterad som medlem. Kanske, kanske inte.