Songea....vännerna till dem i Söderköping.
I torsdags åkte jag 24 mil rakt söderut från Njombe för att hälsa på vännerna till en kvinnogrupp i Söderköping. Åhh.... så jag önskade att de varit med, gruppen från Söderköping. 25 kvinnor hade tagit ledigt från sina ordinarie åtaganden och arbeten för att komma och samtala om vänrelationen med Söderköping.
När vi kom dansade de och sjöng välkomstsånger så att jag blev rörd! Vi bjöds på enkelt fika med popcorn och under tiden droppade kvinnorna in. Den ena vackrare än den andra, kvinnor av olika stammar, och när alla 25 hade kommit, började samtalen. 
De hade massor av funderingar. Hur gör vi i Sverige med alla våra föräldralösa barn? Bor de på barnhem eller tar släktingar hand om dem? Hur gör vi med änkor, änklingar? Vem tar hand om de fattiga? Hur kommer det sig att vi är så rika i Sverige? Varför lämnar vi de gamla på hem för gamla när vi är så rika? Varför går inte ungdommar i kyrkan? Hur svarar man på det så att det blir förståligt?
Själva tillverkar de olika sorters hantverk varje gång de träffas för att sedan kunna sälja och få in pengar till föräldralösa barn, till änkor och änklingar och till andra behövande. De är skickliga på sitt hantverk. En del tillverkar rosellajuice, där man anväder en slags hibiskusblomma som man torkar och kokar saft på. En del tillverkar stråmattor, en del drejar grytor av lera, och andra broderar och syr eller färgar batik. Allt säljs och man får in en hel del till den diakonala verksamheten i församlingen.
De var så klart väldigt glada över att de fått ett brev från sina vänner i Söderköping och hade redan besvarat brevet. Deras högsta önskan är att en dag få träffa sina vänner och vill gärna att de kommer och hälsar på. Så sa de att de ska be Gud om att denna önskan ska bli uppfylld, för vad är värdefullare i livet än att ha vänner och att få sina vänner som gäster. Och så skickade de med några gåvor till Söderköping.
Tillsammans åt vi sedan en festmåltid innan det var dags för avskedstal och återresa till Njombe.
De ställde sig i sina smågrupper, när jag skulle åka. De har likadana kläder, vilket ska visa att de har olika uppgifter. Den ena gruppens uppgift att be för alla behövande barn, änkor, fattiga och fångar. Den andra gruppens uppgifter att be för andra länder och att hjälpa stödja varandra i svårigheter och bekymmer.
Jag måste säga att det var ett gäng starka, duktiga kvinnor jag fick möta, kvinnor som haft och har mycket att kämpa med i livet, precis som alla kvinnor har runt om i världen.
Tillbaka igen!
Är nu tillbaka i Tanzania och Njombe efter två intesiva månader i Sverige. Så roligt det har varit att träffa familj, släkt och vänner de få stunder jag var hemma. Lika roligt har det varit att träffa alla trevliga människor och inte minst de som är intresserade av att bygga relationer med människor här. Den första tiden i Sverige gjorde kung Bore sitt intåg men en massa snö. Jag som trodde jag hade missat vintern!
Från mitt kontorsfönster hade jag den här utsikten ett antal dagar runt påsk. Det är vackert, men jag hade verkligen sett fram emot promenaderna i den småländska skogen, där det på våren luktar så underbart av tallbarr och gran. Skogspromenaderna fick jag, fast senare, de sista veckorna i april.
Reste en hel del i Sveriges avlånga land för att träffa folk och informera. En tidig morgon när jag skulle ta tåget från Vimmerby, mötte mig denna underbara soluppgång. Det såg ut som om solen ville sätta hela jorden i brand!
Väl i Dar es Salaam kontaktade jag en person som jag fått mig rekommenderad som chaufför. Han var redo att börja arbetet med att följa med och köra till Njombe direkt. Vi fick problem med fläktremmen och bytte den. Då slutade AC:n att fungera och det hjälpte inte mycket att ha fönstren öppna.
Där står chaffören och försöker förstå, men kan inte så mycket. Själv är jag ju ingen specialist på bilmotorer precis, så man måste ju lita på folk. Den här gången blev jag dock lurad. När vi kom hem till Njombe hade den nya fläktremmen gått sönder totalt. Så det blev att köpa en ny igen!!
Huset och husdjuren mådde bara finfint, även om de sprang o gömde sig för mig när jag kom. Men nu är jag populär igen, jag hade med mig hund- och kattgodis från Sverige, och det är inte illa när den enda födan är ugali kokt med småfisk.
Husdjur som jag inte gillar att ha inomhus är vandrarmyror. De är ena fulingar och kan både döda och äta upp allt i sin väg.
Här kommer de i militärisk ordning in i mitt kök och har attackerat mat av något slag. Sådana får man passa sig för. Nu har vi använt en flaska gift för att bli av med dem både i huset och i trädgården. När det gäller myror är jag inte generös alls. Denna veckan har jag heller inte varit miljömedveten.
Jobbet är i gång och bl a har jag hunnit hälsa på i en skolklass som nu fått brev från sina kompisar i Sverige. De hade lunch när jag kom och övade sedan på att marchera på led. Påminde mig om myrornas skicklighet faktiskt.
I morgon ska jag överlämna breven från de svenska konfirmanderna till kompisarna här. Det är bara en månad kvar innan de kommer hit för att ha konfirmandläger tillsammans.
Det ska bli roligt att se hur det går att bygga vänrelation, när man inte är så haj på engelska. Min erfarenhet är att det brukar gå väldigt bra om omständigheterna är de rätta. Och det får vi hoppas att de blir.
