Det finns inget som gör mig gladare.....
.....än barn. Den här veckan har jag bl a hälsat på i en skola, i en konfirmandgrupp och i en söndagsskola. Barn är bara helt underbara och jag blir alltid glad av att träffa dem.
Och så glada barnen blev av att jag tog lite kort på dem! Det här en privat engelskundervisande skola. Barnen har det bra här, men det är bara de för de barn vars föräldrar kan betala. Annars är skolundervisningen gratis upp t o m årskurs 7 här i landet och alla skolor har sina speciella skoluniformer.
I den här konfirmandklassen är de över 70 elever i åldrarna mellan 12 och uppåt. Det finns de som kommer på att de skulle vilja vara kristna och medlemmar i kyrkan och även om man är äldre så går man konfirmationsläsning så att man kan konfirmeras.
Och så här många är de i söndagsskolan! Och då är det tre stycken varje söndag med olika barn som deltar. Då har de varken råd eller möjligheter att låta alla rita teckningar eller ha egna platser. Här sjunger barnen, och det gör de med liv och lust.
I lördags hjälpte jag min trädgårdskille att köra gödsel till hans åker lågt utanför stan. 8 säckar hönsgödsel och hela familjen in i bilen och sedan ut på riktigt leriga vägar och det var bara tur att vi inte fastnade! Eller så beror det på att jag har en riktigt bra bil! Storasyster får passa lillasyster medan alla andra hjälps åt att sprida gödseln. De hann precis få ut allt innan regnet började!
I dag efter gudstjänsten blev jag hembjuden till Agnes och hennes familj.
I den här familjen hjälps de också åt. De har en gris som de föder upp för att så småningom sälja. Pengarna ska de använda till äldste sonens skolavgifter när han börjar secondary school. De har också två kor och en kalv och ska precis börja sälja mjölk så de får lite mer inkomster. Det var ett trevligt hem jag fick förmånen att hälsa på i.
Agnes har hämtat sin sjuka, gamla pappa för att lättare kunna ta hand om honom. Det finns inget system för äldre att bli omhändertagna i förutom barn och barnbarn.
Och så glada barnen blev av att jag tog lite kort på dem! Det här en privat engelskundervisande skola. Barnen har det bra här, men det är bara de för de barn vars föräldrar kan betala. Annars är skolundervisningen gratis upp t o m årskurs 7 här i landet och alla skolor har sina speciella skoluniformer.
I den här konfirmandklassen är de över 70 elever i åldrarna mellan 12 och uppåt. Det finns de som kommer på att de skulle vilja vara kristna och medlemmar i kyrkan och även om man är äldre så går man konfirmationsläsning så att man kan konfirmeras.
Och så här många är de i söndagsskolan! Och då är det tre stycken varje söndag med olika barn som deltar. Då har de varken råd eller möjligheter att låta alla rita teckningar eller ha egna platser. Här sjunger barnen, och det gör de med liv och lust.
I lördags hjälpte jag min trädgårdskille att köra gödsel till hans åker lågt utanför stan. 8 säckar hönsgödsel och hela familjen in i bilen och sedan ut på riktigt leriga vägar och det var bara tur att vi inte fastnade! Eller så beror det på att jag har en riktigt bra bil! Storasyster får passa lillasyster medan alla andra hjälps åt att sprida gödseln. De hann precis få ut allt innan regnet började!
I dag efter gudstjänsten blev jag hembjuden till Agnes och hennes familj.
I den här familjen hjälps de också åt. De har en gris som de föder upp för att så småningom sälja. Pengarna ska de använda till äldste sonens skolavgifter när han börjar secondary school. De har också två kor och en kalv och ska precis börja sälja mjölk så de får lite mer inkomster. Det var ett trevligt hem jag fick förmånen att hälsa på i.
Agnes har hämtat sin sjuka, gamla pappa för att lättare kunna ta hand om honom. Det finns inget system för äldre att bli omhändertagna i förutom barn och barnbarn.
Sjukdom och död.......
Den här veckan har det hänt mer än vanligt. Måndagen besökte jag Makambako, där det finns en sömnadsutbildning för unga föräldralösa flickor som annars skulle hamnat i prostitution. Där finns planer på att starta kobank, ett slags lånesystem med kossor istället för med pengar. Projektet heter "Låna en kossa, betala en ko". Ska bli intressant att se hur det utvecklas.
Onsdagen en 50 mil lång resa till Iringa. Ett bra sammanträde med min partner där och lunch med en svensk kollega, roligt att få prata svenska ibland.
På väg hem från Iringa ombads vi plocka upp en sjukling i Mafinga och köra henne till Ilembula. Det var en kvinna i 40-års åldern och hon var medvetslös. När jag tittade lite närmre misstänkte jag slutfasen av AIDS. Någon hittade en madrass som vi la där bak i bilen, hon bars ut och lyftes in och hennes familj med packning baxade in sig. Man lämnar inte en sjuk åt andras omsorg utan följer med.
Jag trodde faktiskt att hon skulle dö under vägen, så dålig var hon. Med i bilen var hennes föräldrar och tre av hennes fyra barn och en annan släkting. Det yngsta barnet bara en baby på 1,5 månader. Vi kom lyckligt fram till Ilembula sjukhus och hon las in på intesiven. Hennes andra släktingar i trakten kom. 20 minuter senare var hon död. Jag fick reda på att hennes man dog i somras. Hon var sjuksköterska och arbetade med att ge rådgivning och testa folk för HIV. Själv hade hon aldrig testat sig och ville inte lyssna på råd från kollegor. Är detta självstigmatisering? Att inte lådsas om att man själv kan drabbas, att lura sig själv? Hon måste på något sätt ha vetat att hon var positiv, hon ammade inte det sista barnet som föddes vid jul.....
Så det blev att åka på begravning 2 dagar senare.
Sjuksköterskor och sjuksköterskeelever bar kistan till kollegans sista vila. De sjöng underbart vackert i flera stämmor. Det lät som om det redan stod änglar runt hennes kista för att föra henne vidare.
Alla begravningsgäster slog sig ner i gräset, det var varmt och en del tal skulle hållas. Kistan las med gemensamma krafter ner i gropen och alla nära anhöriga och vänner hjälptes åt att gräva igen graven.
En kulle av jord byggdes ovanpå och de sista som la en hand vid kullen och plattade till jorden med vatten var barnen. Kransar av olika slag lades på graven och en insamling till familjen gjordes.
Så nu är ytterligare fyra barn föräldralösa. De kommer att tas hand om av de två släkterna, men hur det går för dem vet man inte. Lilla babyn skrevs in på barnhemmet i Ilembula, den nästminste killen, 5 år, såg inte så frisk ut. De två älsta flickorna får väl hjälpa till i någon släktings hushåll om de inte har råd att betala skolgång.
Livet är hårt...............
Onsdagen en 50 mil lång resa till Iringa. Ett bra sammanträde med min partner där och lunch med en svensk kollega, roligt att få prata svenska ibland.
På väg hem från Iringa ombads vi plocka upp en sjukling i Mafinga och köra henne till Ilembula. Det var en kvinna i 40-års åldern och hon var medvetslös. När jag tittade lite närmre misstänkte jag slutfasen av AIDS. Någon hittade en madrass som vi la där bak i bilen, hon bars ut och lyftes in och hennes familj med packning baxade in sig. Man lämnar inte en sjuk åt andras omsorg utan följer med.
Jag trodde faktiskt att hon skulle dö under vägen, så dålig var hon. Med i bilen var hennes föräldrar och tre av hennes fyra barn och en annan släkting. Det yngsta barnet bara en baby på 1,5 månader. Vi kom lyckligt fram till Ilembula sjukhus och hon las in på intesiven. Hennes andra släktingar i trakten kom. 20 minuter senare var hon död. Jag fick reda på att hennes man dog i somras. Hon var sjuksköterska och arbetade med att ge rådgivning och testa folk för HIV. Själv hade hon aldrig testat sig och ville inte lyssna på råd från kollegor. Är detta självstigmatisering? Att inte lådsas om att man själv kan drabbas, att lura sig själv? Hon måste på något sätt ha vetat att hon var positiv, hon ammade inte det sista barnet som föddes vid jul.....
Så det blev att åka på begravning 2 dagar senare.
Sjuksköterskor och sjuksköterskeelever bar kistan till kollegans sista vila. De sjöng underbart vackert i flera stämmor. Det lät som om det redan stod änglar runt hennes kista för att föra henne vidare.
Alla begravningsgäster slog sig ner i gräset, det var varmt och en del tal skulle hållas. Kistan las med gemensamma krafter ner i gropen och alla nära anhöriga och vänner hjälptes åt att gräva igen graven.
En kulle av jord byggdes ovanpå och de sista som la en hand vid kullen och plattade till jorden med vatten var barnen. Kransar av olika slag lades på graven och en insamling till familjen gjordes.
Så nu är ytterligare fyra barn föräldralösa. De kommer att tas hand om av de två släkterna, men hur det går för dem vet man inte. Lilla babyn skrevs in på barnhemmet i Ilembula, den nästminste killen, 5 år, såg inte så frisk ut. De två älsta flickorna får väl hjälpa till i någon släktings hushåll om de inte har råd att betala skolgång.
Livet är hårt...............
Att vara ung på landsbygden i södra Tanzania?
Tre dagar har jag varit ute i byar och besökt olika ungdomsprojekt. Har lärt mig mycket och vill återge lite här. Hur är det att vara ung? Är det någon som kommer ihåg? Jag minns att det var en tid av mycket funderingar och undran om hur livet skulle gestalta sig.
Efter vad jag förstår har ungdomar samma funderingar över hela världen. Om man som ung inte har eller kunnat fortsätta på gymnasiet, måste man hitta ett sätt att bli självförsörjande på. I de här tre byarna, Chalowe, Igawa och Mabadaga, har undomarna i seminarier fått lära sig entrepenörskap och fått möjligheter att låna pengar till att starta egen verksamhet.
De har bildat grupper om 10-12 personer där de valt ordförande, sekreterare och kassör. Sedan har de demokratiskt kommit överens om vilken sorts verksamhet de vill ägna sig åt. Eftersom de bor ute på landet ligger det nära till hands att de använder den bördiga jorden till att plantera och skörda grönsaker, majs och böner till försäljning. Då hjälps de åt med det praktiska arbetet att plöja/gräva, så och skörda och att sortera skörden och sälja den till uppköpare runt omkring.
Marken är bördig och den ger stora skördar, särskilt ett år som i år, när det regnat ordentligt. En grupp hade delat på vinsten och alla i gruppen hade kunnat flytta hemifrån och bygga sig eget hus att bo i. I en annan grupp hade en del köpt sig cyklar för att lättare och fortare kunna ta sig till andra trakter för försäljning av grödor. En del av flickorna hade köpt sig en symaskin för att kunna starta skrädderi. Den gemensamma åkern har de kvar fortfarande och nu planerar de spara ihop till en mini-traktor. En annan grupp funderar på att bygga ett privat dagis för byns barn.
Jag imponerades av ungdomarnas starka vilja och målmedvetenhet. På söndagen deltog vi i en gudstjänst och där hade ungdomskören, bestående av ett 30-tal ungdomar, bestämt sig för att använda en åker till att så majs på och sälja skörden för att få ihop till tre el-gitarren och en keyboard. Det är det jag alltid sagt; VILL MAN, SÅ KAN MAN!
Jag fick inte med hela kören, men när de startade sjunga och dansa, kunde man inte annat än att ryckas med!
Livet är inte bara roligt någonstans! På vägen hem var vi tvugna att stanna till på Ilembula sjukhus för att min följeslagares yngste son, nio månader, hade blivit inlagd. Han var medvetslös i svår malaria. Oj, vad liten man känner sig. Man kan bara be om Guds barmhärtighet och medicinernas verkan.
Efter vad jag förstår har ungdomar samma funderingar över hela världen. Om man som ung inte har eller kunnat fortsätta på gymnasiet, måste man hitta ett sätt att bli självförsörjande på. I de här tre byarna, Chalowe, Igawa och Mabadaga, har undomarna i seminarier fått lära sig entrepenörskap och fått möjligheter att låna pengar till att starta egen verksamhet.
De har bildat grupper om 10-12 personer där de valt ordförande, sekreterare och kassör. Sedan har de demokratiskt kommit överens om vilken sorts verksamhet de vill ägna sig åt. Eftersom de bor ute på landet ligger det nära till hands att de använder den bördiga jorden till att plantera och skörda grönsaker, majs och böner till försäljning. Då hjälps de åt med det praktiska arbetet att plöja/gräva, så och skörda och att sortera skörden och sälja den till uppköpare runt omkring.
Marken är bördig och den ger stora skördar, särskilt ett år som i år, när det regnat ordentligt. En grupp hade delat på vinsten och alla i gruppen hade kunnat flytta hemifrån och bygga sig eget hus att bo i. I en annan grupp hade en del köpt sig cyklar för att lättare och fortare kunna ta sig till andra trakter för försäljning av grödor. En del av flickorna hade köpt sig en symaskin för att kunna starta skrädderi. Den gemensamma åkern har de kvar fortfarande och nu planerar de spara ihop till en mini-traktor. En annan grupp funderar på att bygga ett privat dagis för byns barn.
Jag imponerades av ungdomarnas starka vilja och målmedvetenhet. På söndagen deltog vi i en gudstjänst och där hade ungdomskören, bestående av ett 30-tal ungdomar, bestämt sig för att använda en åker till att så majs på och sälja skörden för att få ihop till tre el-gitarren och en keyboard. Det är det jag alltid sagt; VILL MAN, SÅ KAN MAN!
Jag fick inte med hela kören, men när de startade sjunga och dansa, kunde man inte annat än att ryckas med!
Livet är inte bara roligt någonstans! På vägen hem var vi tvugna att stanna till på Ilembula sjukhus för att min följeslagares yngste son, nio månader, hade blivit inlagd. Han var medvetslös i svår malaria. Oj, vad liten man känner sig. Man kan bara be om Guds barmhärtighet och medicinernas verkan.
Här är det regntid och student-tid!
Det var gott att få komma tillbaka till sitt eget!
Två dagar tog det mig att köra från Arusha till Njombe, eller sammanlagt 17 timmar med matpauser. Fast vi övernattade på ett ställe halv-vägs. I bilen hade jag två motorcyklar och en mekaniker som skulle såtta ihop motorcyklarna. Skönt att slippa vara ensam i bilen på en så lång resa. Passade på att hälsa på Upendo, den blinda som jag hjälper. Hon går på ett gymnasium tre timmars bilfärd söder om Moshi.
I Arusha var det väldigt varmt, här i Njombe är det som svensk, regning sommar. Rabbaten och stigen runt mitt hus förvandlas till strida vattenströmmar efter bara fem minuters regnande!
Har haft en hel del att göra sedan jag kom tillbaka, men det känns tillfredställande att jobbet satt fart och att det finns olika grupper av människor både i Sverige och här som är angelägna att bygga på vänskap.
På dövskolan blev en del av de föräldralösa barnen glada att få hjälp med skolavgifter och personalen är glada över att få lite hjälp med lekar på fritiden av några volontärer som kommer till hösten. I domkyrkoförsamlingen ser de fram emot att få besök av en konfirmand grupp i sommar, och på Kidugala "gymnasium" får se besök av tre gymnasister som ska samla fakta till sina projektarbeten.
I går var jag med på "studenten", eller "Graduation Cermony for Form Six" på Njombe Secondary. Det var en cermoni som började klockan åtta på morgonen, men föräldrar och gäster kunde komma klockan elva. Det var tal, uppträdanden, körsång och teater. Det tog fyra timmar, så när det blev för långa tråkiga tal, ägnade jag mig åt att studera frisyrer. Helt otroliga sådana!
Det är högtidligt och en avgörande tidpunkt i livet...... Vad väntar härnäst?
Här är det skolkören som uppträder. De kan hålla takten, vill jag säga....
Klockan tre på eftermiddagen fick de 300 studenterna äntligen sina diplom och vi kunde ta emot dem utanför för att gratulera med girlanger av glitter. Stolta, glada elever som har stora framtidsdrömmar. Som man har i den åldern..........
Av de trehundra eleverna som tog studenten, var det inte många som fick besök av föräldrar eller annan släkt. De här killarna känner jag för att de är med i den kristna skolkören. Där är de 70 st unga killar som kan sjunga!
På kvällen efter en lång, lång dag, kommer en ung kvinna och undrar om det kan finnas något sätt på vilket hon kunde få hjälp till skolavgift för sin lillasyster som är 15 år och ska börja Form I. Själv är hon äldst, hon hoppade av sin yrkesutbildning när deras pappa dog 2003. Mamman hade dött ett par år tidigare, och hon har tre yngre syskon att försörja. Brodern som är 22 år gammal, går lärarutbildning och till honom hade hon lyckats få ihop pengar genom att odla och sälja majs, men det räckte inte till systerns skolavgift. Jag ska närmare ta reda på vem hon är och se om det kan finnas något sätt. Hon är beundransvärd i alla fall!
Två dagar tog det mig att köra från Arusha till Njombe, eller sammanlagt 17 timmar med matpauser. Fast vi övernattade på ett ställe halv-vägs. I bilen hade jag två motorcyklar och en mekaniker som skulle såtta ihop motorcyklarna. Skönt att slippa vara ensam i bilen på en så lång resa. Passade på att hälsa på Upendo, den blinda som jag hjälper. Hon går på ett gymnasium tre timmars bilfärd söder om Moshi.
I Arusha var det väldigt varmt, här i Njombe är det som svensk, regning sommar. Rabbaten och stigen runt mitt hus förvandlas till strida vattenströmmar efter bara fem minuters regnande!
Har haft en hel del att göra sedan jag kom tillbaka, men det känns tillfredställande att jobbet satt fart och att det finns olika grupper av människor både i Sverige och här som är angelägna att bygga på vänskap.
På dövskolan blev en del av de föräldralösa barnen glada att få hjälp med skolavgifter och personalen är glada över att få lite hjälp med lekar på fritiden av några volontärer som kommer till hösten. I domkyrkoförsamlingen ser de fram emot att få besök av en konfirmand grupp i sommar, och på Kidugala "gymnasium" får se besök av tre gymnasister som ska samla fakta till sina projektarbeten.
I går var jag med på "studenten", eller "Graduation Cermony for Form Six" på Njombe Secondary. Det var en cermoni som började klockan åtta på morgonen, men föräldrar och gäster kunde komma klockan elva. Det var tal, uppträdanden, körsång och teater. Det tog fyra timmar, så när det blev för långa tråkiga tal, ägnade jag mig åt att studera frisyrer. Helt otroliga sådana!
Det är högtidligt och en avgörande tidpunkt i livet...... Vad väntar härnäst?
Här är det skolkören som uppträder. De kan hålla takten, vill jag säga....
Klockan tre på eftermiddagen fick de 300 studenterna äntligen sina diplom och vi kunde ta emot dem utanför för att gratulera med girlanger av glitter. Stolta, glada elever som har stora framtidsdrömmar. Som man har i den åldern..........
Av de trehundra eleverna som tog studenten, var det inte många som fick besök av föräldrar eller annan släkt. De här killarna känner jag för att de är med i den kristna skolkören. Där är de 70 st unga killar som kan sjunga!
På kvällen efter en lång, lång dag, kommer en ung kvinna och undrar om det kan finnas något sätt på vilket hon kunde få hjälp till skolavgift för sin lillasyster som är 15 år och ska börja Form I. Själv är hon äldst, hon hoppade av sin yrkesutbildning när deras pappa dog 2003. Mamman hade dött ett par år tidigare, och hon har tre yngre syskon att försörja. Brodern som är 22 år gammal, går lärarutbildning och till honom hade hon lyckats få ihop pengar genom att odla och sälja majs, men det räckte inte till systerns skolavgift. Jag ska närmare ta reda på vem hon är och se om det kan finnas något sätt. Hon är beundransvärd i alla fall!
