Att vara ung på landsbygden i södra Tanzania?
Tre dagar har jag varit ute i byar och besökt olika ungdomsprojekt. Har lärt mig mycket och vill återge lite här. Hur är det att vara ung? Är det någon som kommer ihåg? Jag minns att det var en tid av mycket funderingar och undran om hur livet skulle gestalta sig.
Efter vad jag förstår har ungdomar samma funderingar över hela världen. Om man som ung inte har eller kunnat fortsätta på gymnasiet, måste man hitta ett sätt att bli självförsörjande på. I de här tre byarna, Chalowe, Igawa och Mabadaga, har undomarna i seminarier fått lära sig entrepenörskap och fått möjligheter att låna pengar till att starta egen verksamhet.
De har bildat grupper om 10-12 personer där de valt ordförande, sekreterare och kassör. Sedan har de demokratiskt kommit överens om vilken sorts verksamhet de vill ägna sig åt. Eftersom de bor ute på landet ligger det nära till hands att de använder den bördiga jorden till att plantera och skörda grönsaker, majs och böner till försäljning. Då hjälps de åt med det praktiska arbetet att plöja/gräva, så och skörda och att sortera skörden och sälja den till uppköpare runt omkring.
Marken är bördig och den ger stora skördar, särskilt ett år som i år, när det regnat ordentligt. En grupp hade delat på vinsten och alla i gruppen hade kunnat flytta hemifrån och bygga sig eget hus att bo i. I en annan grupp hade en del köpt sig cyklar för att lättare och fortare kunna ta sig till andra trakter för försäljning av grödor. En del av flickorna hade köpt sig en symaskin för att kunna starta skrädderi. Den gemensamma åkern har de kvar fortfarande och nu planerar de spara ihop till en mini-traktor. En annan grupp funderar på att bygga ett privat dagis för byns barn.
Jag imponerades av ungdomarnas starka vilja och målmedvetenhet. På söndagen deltog vi i en gudstjänst och där hade ungdomskören, bestående av ett 30-tal ungdomar, bestämt sig för att använda en åker till att så majs på och sälja skörden för att få ihop till tre el-gitarren och en keyboard. Det är det jag alltid sagt; VILL MAN, SÅ KAN MAN!
Jag fick inte med hela kören, men när de startade sjunga och dansa, kunde man inte annat än att ryckas med!
Livet är inte bara roligt någonstans! På vägen hem var vi tvugna att stanna till på Ilembula sjukhus för att min följeslagares yngste son, nio månader, hade blivit inlagd. Han var medvetslös i svår malaria. Oj, vad liten man känner sig. Man kan bara be om Guds barmhärtighet och medicinernas verkan.
Efter vad jag förstår har ungdomar samma funderingar över hela världen. Om man som ung inte har eller kunnat fortsätta på gymnasiet, måste man hitta ett sätt att bli självförsörjande på. I de här tre byarna, Chalowe, Igawa och Mabadaga, har undomarna i seminarier fått lära sig entrepenörskap och fått möjligheter att låna pengar till att starta egen verksamhet.
De har bildat grupper om 10-12 personer där de valt ordförande, sekreterare och kassör. Sedan har de demokratiskt kommit överens om vilken sorts verksamhet de vill ägna sig åt. Eftersom de bor ute på landet ligger det nära till hands att de använder den bördiga jorden till att plantera och skörda grönsaker, majs och böner till försäljning. Då hjälps de åt med det praktiska arbetet att plöja/gräva, så och skörda och att sortera skörden och sälja den till uppköpare runt omkring.
Marken är bördig och den ger stora skördar, särskilt ett år som i år, när det regnat ordentligt. En grupp hade delat på vinsten och alla i gruppen hade kunnat flytta hemifrån och bygga sig eget hus att bo i. I en annan grupp hade en del köpt sig cyklar för att lättare och fortare kunna ta sig till andra trakter för försäljning av grödor. En del av flickorna hade köpt sig en symaskin för att kunna starta skrädderi. Den gemensamma åkern har de kvar fortfarande och nu planerar de spara ihop till en mini-traktor. En annan grupp funderar på att bygga ett privat dagis för byns barn.
Jag imponerades av ungdomarnas starka vilja och målmedvetenhet. På söndagen deltog vi i en gudstjänst och där hade ungdomskören, bestående av ett 30-tal ungdomar, bestämt sig för att använda en åker till att så majs på och sälja skörden för att få ihop till tre el-gitarren och en keyboard. Det är det jag alltid sagt; VILL MAN, SÅ KAN MAN!
Jag fick inte med hela kören, men när de startade sjunga och dansa, kunde man inte annat än att ryckas med!
Livet är inte bara roligt någonstans! På vägen hem var vi tvugna att stanna till på Ilembula sjukhus för att min följeslagares yngste son, nio månader, hade blivit inlagd. Han var medvetslös i svår malaria. Oj, vad liten man känner sig. Man kan bara be om Guds barmhärtighet och medicinernas verkan.
Kommentarer
Trackback
