Livingstonebergen
Jag förstår människorna som bor här uppe i bergen. Så otroligt vackert! Att varje morgon när man kommer ut från sitt lilla hus, få se upp mot bergen och bort mot horisonten! Att en stund få fästa sina ögon och sin tanke vid det fantastiska och majestätiska och kanske inse sin egen litenhet.
Där nere ligger Lake Nyasa, en stor sötvattensjö, med underbart ljummet vatten att bada och simma i. Precis bakom bergstoppen ligger hotellet man kan åka och bada och bo härligt på. På andra sidan sjön kan man skönja Malawi. Här uppe bland bergeb besökte jag ett antal institutioner. Här, där jag står och tar kortet, ligger en liten klinik som förestås av en banmorska. Hon och undersköterskan tar hand om alla kvinnor, barn, förlossningar och alla andra övriga sjuka. Vilket mod, och vilken kvinna! säger jag.
Jag besökte också ett litet barnhem där de tar hand om föräldralösa barn, handikappade barn och faktiskt ett par gamla, gamla tanter. Lilla tanten som sitter under det gula skynket har ingenstans att ta vägen, hennes man och alla hennes sju barn har dött. Vad gör man om det inte finns servicehem? I Tanzania är det ofta olika kyrkliga organisationer som driver barnhem och sjukhus. Mest fastän det finns sjukhus och kliniker lite varstans, är det ändå väldigt långt till närmaste sjukhus, för folk bor ju ute på landet på sina bondgårdar.
Genväg kan bli senväg. Där hunden står på bilden stupar det ner 1000 m på båda sidor om vägen. Då kör man precis på bergskammen! Jag försökte att inte titta ner, faktiskt! Vi skulle ta en genväg till Njombe över bergen. Högt uppe nära toppen på ett annat berg stod en trasig lastbil fullastad med timmer. På ena sidan stupade det ner 1000 meter, på andra sidan hade vi bergsväggen. Inte en chans att ta oss förbi alltså. Bara acceptera faktum att vända på bilen någonstans och köra hela vägen tillbaka. Men på andra sidan lastbilen stod en annan bil med en svårt sjuk kvinna och hennes barn och barnbarn. De skulle till sjukhuset som vi hade passerat 3 timmar tidigare. Så det var bara att baxa in dem och lastbilschauffören i bilen och ta dem med tillbaka. Men jag tänkte på det, att sitta i bilen och det skumpar och kränger, upp för berg och nerför igen och vara så sjuk är nog inte lätt. Stackars människa, de kom till ett fint katolskt sjukhus i alla fall! Och jag kom så småningom hem helskinnad till mitt hus i Njombe! Oerhört tacksam för alla änglarna som beskyddar mig på vägarna.
Hej och välkommen "hem " snart!
Allt det du skrev om med utsikten ...maten...frukten
sandstranden har jag tänkt att få uppleva någon gång.
Min "flygrädsla" har hindrat mig från att resa alltför långt bort ...även om man vänjer sig lite "pö om pö". Amerikaresorna har varit de längsta men då har längtan efter dottern överskuggat
rädslan men "elefantben " och högt blodtryck m.m.
har varit en återhållande faktor.
Men vem vet ...alla drömmar kan man ju inte få uppfyllda men...kanske ändå !
Nu friskar vinden i här och det är växlande från hällregn till strålande sol ...risk för åska ...alltså en normal svensk sommar med lite nya inslag dock som tyfoner ...en alldeles nyss utanför Jönköping bara ett par timmar efter vi hade passerat på hemfärd från Kungsbacka och en härlig (men regnig) vecka med barnbarnen. Nu har även de föräldrarna gått på semester!
Vi är faktiskt hemma en vecka nu ...tro det eller ej...jag passar på att vara kyrkvärd och sedan ska vi medverka vid vägkyrkan i Pelarne. Sedan kommer Torbjörns familj hit och i augusti kommer Helena och Jairo ett par veckor innan det bär till Minnesota igen!Gissa om jag ser /eller vi ser fram emot det ?
I september hoppas vi kunna åka till Finland en tur med bastubad varje dag hos min bror på hans ö!
Annars är Skorpetorp underbart med alla rosor och andra blommor ...städat och fint ute som inne. Enda negativa är mördarsniglarna som jag ser du fått fler tips om!
Hur länge ska vi orka ha två relativt stora hus med stora trädgårdar...även om vi inte är pedanter?
Vi får ju frisk lufr och motion .Värken är som den är och Allans ryggskott ger med sig mer och mer.
Så som du förstår har vi det bra med det liv vi har.
Vi ser fram emot att träffas!
STOR kram fån oss båda!
Lisa och Allan.
Visst var det fantastiskt att vara i livingstonebergen. Så vackert när dimman lättar på morgonen men också så kallt på kvällen. Just det Du skriver om litenheten var så påtagligt. Här är man långt ifrån civilisationen speciellt när man som jag var uppe vid sjukhuset i Bolongwa. Täckningen för mobiltelefonen var i det närmaste obefintlig och det var inte förrän på väg till det nybyggda kraftverket i ett gupp på vägen som sms ramlade in i mobilen.
Kvällen när en grupp glada kvinnor och män kom från Lake Nyasa med frukt, bärande allt i stora korgar på huvudet, kände jag verkligen beundran för dessa människor. De levde i en verklighet som skulle fått mig att svälta om jag varit dem.
Anna från Dyrön som under så många år bott och arbetat på sjukhuset i Bolongwa var också en upplevelse att få träffa. Visst... det är inga enkla och menlösa människor som kan uträtta storverk och det var väl också något som blev klart för mig när jag träffade Anna som höll oss alla i "herrans tukt och förmaning".
Roligt i alla fall att läsa Din blogg om ett område som jag gärna skulle vilja återvända till. Dofterna var så starka att minnet fortfarande efter ett år kan ta fram dem när jag ser Dina bilder.
Mvh
Nomie Eriksson
