brittsofiitanzania

Det är minst lika exotiskt för Tanzanianer att besöka Sverige som för oss nordbor att resa till Afrika! Och det är verkligen nyttigt att se sitt eget land genom deras ögon, att svara på frågor om saker som man tar för givet.

Den 4 september kom ett gäng på 5 personer från vänförsamlingen i Makambako för att hälsa på vännerna i Vimmerby pastorat. De anlände en varm och solig lördag och tyckte att det var ju inte så farligt kallt i Sverige. Det var det de ororat sig mest för, den omtalade kylan i norden.



Sedan var det fullspäckat program från morgon till kväll i 10 dagar framåt. Söndagens gudstjänst firades i Pelarne kyrka, den äldsta träkyrka i Sverigesom är ca 800 år gammal. Det imponerade stort att det kunde finnas så gamla byggnader. De drog slutsatsen att vi svenskar är bra på att ta hand om vår omgivning, både byggnader och naturen.

 


Lite nöje måste de också få uppleva, så på söndag eftermiddag blev det besök i en älgpark. Ni vet! Älgsafari! Kanske inte mycket i våra ögon att komma med om man jämför med elefanter, giraffer, lejon och bufflar, men i alla fall! De blev helt betagna i dessa tama älgar!



Sedan följde en "kodag".  Besök på två bondgårdar, där den ena hade mjölkningsrobot för 60-talet mjölkkor och den andra hade mjölkdike för 150 kossor. De frågade och frågade. För hemma har de kanske en ko för husbehov och en kossa mjölkar kanske 4-6 liter per dag, och vad de fick se nu var kossor som gav 35-45 liter om dagen. Hur är detta möjligt?
Slutreflektionen av detta besök var att vi svenskar tycker om våra djur och bryr oss om dem som människor.



Gänget vid mjölkningsroboten! Och tänk! Att en person kan sköta ett helt lantbruk på 60 kor alldeles ensam! Helt otroligt! Hade det varit i Tanzania, hade det varit minst 30 personer anställda. Eftermiddagen vart det besök på ett lokalt mejeri där de fick se och smaka på slutprodukter såsom smör, grädde, mjölk, fil och yogurt.



Sedan följde dagar då alla pastoratets olika verksamheter besöktes. Kyrkor och församlingshem, barngrupper och konfirmander, sopplunch för daglediga och miniorerna. Servicehem och kyrkogården fick de se och likaså besöka klasser i en grundskola. De fick ett ordentligt smakprov på hur vårt svenska samhälle är uppbyggt och själva spred de glädje och skratt vart de än kom. Nästan varje kväll blev de hembjudna till privatpersoner och fick också se vårt liv innifrån. Kåldolmar och potatis med lingonsylt satt bra! Ja, de har ju kål och ris och kött, så nu blir det kåldolmar även i Makambako! Fast utan lingonsylt!



De ska bygga en ny kyrka i Makambako, den nuvarande är för liten, den tar bara 300 personer och de måste ha 3 gudstjänster varje söndag. Så nu ska det bli en riktigt stor kyrka. Så de ville se hur man bygger predikostolar och fick med sig många fina bilder på olika predikostolar. Men de sa att det gjorde dem ont att se att det inte var så många som besökte gudstjänsterna! Vi som har så stora och vackra kyrkor, var är allt folket?



Ett besök i Linköping hanns också med. Där fick de dela gemenskapen i en morgonmässa men också gå runt i kyrkan. De ställde frågan om det verkligen var möjligt för människohänder förr i tiden att färdigställa ett sådant byggnadsverk. Hur gjorde de? Jamen tornet är ju så högt! Hade de maskiner?

Deras besök avslutades med ett samkväm hemma hos en av kyrkomusikerna i pastoratet. De var så nöjda över allt, men den största gåvan var att vänskapen mellan dem och människor i Vimmerby pastorat kommit in i en djupare fas. Relationen har utvärderats och  man har kommit överens om att de närmaste två åren vara mer konkreta i utbytet med varandra.
Det har sannerligen varit ett välsignat besök.

Under tre veckor i juli-augusti anlände en grupp på 20 svenskar till Tanzania. 17 ungdomar och deras tre ledare. De skulle träffa motsvarande 20 stycken tanzanianer på ett konfirmationsläger.

Efter olika långa resor, de längsta för svenskarna dock, möttes de i Iringa. Första mötet är alltid såå spännande och man kollar av varnadra i smyg. En del var modigare, andra höll sig lite i bakgrunden till att börja med.



Men sedan dröjde det inte länge förrän de började prata med varandra, ställa ala de där frågorna om vad heter du, hur gammal är du, vad gör du, hur många är ni i er familj osv.

Dagarna fylldes från tidiga morgonen till sena kvällen med program. Frukost, morgonbön som de turades om att hålla i, lektioner var för sig och redovisning för varandra. Timmar med kulturell fröståelse där de i smågrupper berättade för varandra hur man gör vid livets olika händelser i respektive land. De upptäckte att en del var lika och en  del var olika. Olika sportaktiviteter på eftermiddagen och sedan projektarbete tillsammans.



Såsom att måla vitt mellan tegelstenarna på kyrkväggen....



eller att bära tegel till ett kyrkbygge.

Att jobba tillsammans i smågrupper skapar en annan sorts gemenskap.



Vänskapen börjar frodas....





Och man kan hitta en ny kompis, en själsfrände!



Lek och allvar i en god blandning.

 

Det blev en safari i Ruaha National Park också och för de flesata var det faktiskt första gången att se lejon i vilt tillstånd.



Men vad sägs om den här skönheten? Som vi såg bara fyra meter från bilen!



Men som det alltid är så tar det roliga slut en dag och de som knutit an till nya vänner upplevde det otroligt smärtsamt att behöva skiljas. Skulle alla tårar från avskedet ha samlats upp hade det blivit åtskillga liter... det gjorde ont.

Men kvar i dag är fina och härliga minnen för livet för alla som var med. Att ha fått nya vänner för livet är också en stor gåva.