brittsofiitanzania

Jag har varit med om att se och uppleva de största kontraster man kan göra på denna kontinent. Hur människor har det och hur naturen ser ut.

  

Afrika är en enorm kontinent och nu har jag fått förmånen att få besöka Sydafrika och Kapstaden i en vecka. Liksom andra afrikanska länder, är Sydafrika ett vackert land. Allt finns i detta land, semiöken, savann, stepp, höga bergskedjor och bördighet. Den bördighet jag såg runt Kapstaden utnyttjades till enorma vinodlingar och man kände igen namnen på egendomarna på de viner som finns att köpa i Sverige.

Vägarna och infrastrukturen var som i Europa, man såg inga människor gående ute på vägarna, bara bilar. Det enda som skulle kunna få en att tro att man var i Sydafrika var kåkstäderna som man åkte förbi då och då. Inne i stan på de platser vi var på såg jag bara turister och det kändes som jag strosade omkring i en vanlig svensk hamnstad en skön sommardag med måsarna skrikande och den salta brisen från havet.

 

Fast det fanns enstaka inslag på turistområdet som visade att vi var i Afrika trots allt, musikgrupper här och där och uppfinningsrikedomen för att tjäna en slant till familjen.

Vi hade personalutbildning och bodde på ett underbart litet ställe ute på landet i vindistriktet. Här fanns tillfälle till goda samtal, god mat och nya insikter....

Vi fick också besöka Robben Island, där bl a Mandela suttit fängslad. En f d fånge tog oss runt i fängelset, som nu är en turistattraktion, och berättade hur det var för dem när de satt där.

   

Linbana upp på Taffelberget och man kände sig "närmare Gud". Vilken utsikt! Över hela Kapstaden som verkligen är en storstad. Här förbereder man ju inför fotbolls VM.

 

Man kan ju heller inte komma till Sydafrika utan att besöka Godahoppsudden, punkten där Indiska oceanen möter Atlanten. Här satt vi på stenarna och klipporna och åt medhavd lunch, vinden blåste och blandade smaken av grillad kyckling med salt- och tångdoft från havet.

Kontrasterna blir ännu större när man kommer tillbaka till Tanzania. Här där det är fullt av folk överallt, alla på väg någonstans, här hör man hela tiden människor prata och ropa till varandra, här bor och lever man tillsammans, här behöver man varandra oavsett om man är rik eller fattig. Alltså ingen åtskillnad mellan vit, färgad eller svart, här är tanzanerna stolta över sig själva och sitt land. Vilken glädje att få träffa vänner och bekanta igen!

Jag har haft fullt upp med en grupp på 16 personer från Umeå som besökt Iringa Stift. Två och två har de fått besöka sina vänförsamlingar, vara med dem och lära känna dem, uppleva den enorma generositeten och värmen som människor så naturligt har här. Barnens glädje och nyfikenhet, kvinnorna som vill så väl, och vänskapen som börjar gro så sakteliga mellan oss vita och svarta, vi som innerst inne är så lika, men luras av att hudfärg och yttre omständigheter skulle göra att vi inte förstår varandra. Vi förstår varandra oändligt mycket mer än vi tror. Fem PM skrevs under av de olika representanterna för vänförsamlingarna, fem nya relationer har ingåtts där man främst ska dela livserfarenheter och be för varandra.