brittsofiitanzania

Den här veckan har det hänt mer än vanligt. Måndagen besökte jag Makambako, där det finns en sömnadsutbildning för unga föräldralösa flickor som annars skulle hamnat i prostitution. Där finns planer på att starta kobank, ett slags lånesystem med kossor istället för med pengar. Projektet heter "Låna en kossa, betala en ko". Ska bli intressant att se hur det utvecklas.
Onsdagen en 50 mil lång resa till Iringa. Ett bra sammanträde med min partner där och lunch med en svensk kollega, roligt att få prata svenska ibland.

På väg hem från Iringa ombads vi plocka upp en sjukling i Mafinga och köra henne till Ilembula. Det var en kvinna i 40-års åldern och hon var medvetslös. När jag tittade lite närmre misstänkte jag slutfasen av AIDS. Någon hittade en madrass som vi la där bak i bilen, hon bars ut och lyftes in och hennes familj med packning baxade in sig. Man lämnar inte en sjuk åt andras omsorg utan följer med.



Jag trodde faktiskt att hon skulle dö under vägen, så dålig var hon. Med i bilen var hennes föräldrar och tre av hennes fyra barn och en annan släkting. Det yngsta barnet bara en baby på 1,5 månader. Vi kom lyckligt fram till Ilembula sjukhus och hon las in på intesiven. Hennes andra släktingar i trakten kom. 20 minuter senare var hon död. Jag fick reda på att hennes man dog i somras. Hon var sjuksköterska och arbetade med att ge rådgivning och testa folk för HIV. Själv hade hon aldrig testat sig och ville inte lyssna på råd från kollegor. Är detta självstigmatisering? Att inte lådsas om att man själv kan drabbas, att lura sig själv? Hon måste på något sätt ha vetat att hon var positiv, hon ammade inte det sista barnet som föddes vid jul.....

Så det blev att åka på begravning 2 dagar senare.



Sjuksköterskor och sjuksköterskeelever bar kistan till kollegans sista vila. De sjöng underbart vackert i flera stämmor. Det lät som om det redan stod änglar runt hennes kista för att föra henne vidare.



Alla begravningsgäster slog sig ner i gräset, det var varmt och en del tal skulle hållas. Kistan las med gemensamma krafter ner i gropen och alla nära anhöriga och vänner hjälptes åt att gräva igen graven.



En kulle av jord byggdes ovanpå och de sista som la en hand vid kullen och plattade till jorden med vatten var barnen. Kransar av olika slag lades på graven och en insamling till familjen gjordes.



Så nu är ytterligare fyra barn föräldralösa. De kommer att tas hand om av de  två släkterna, men hur det går för dem vet man inte. Lilla babyn skrevs in på barnhemmet i Ilembula, den nästminste killen, 5 år, såg inte så frisk ut. De två älsta flickorna får väl hjälpa till i någon släktings hushåll om de inte har råd att betala skolgång.
Livet är hårt...............